måndag 17 december 2012

Det brinner en eld ikväll

River och sliter, vrålar med vassa tungor av eld. Upp mot månen som inte syns där bakom molnen. Jag vet att den finns där. Lika ouppnåelig som den ro jag längtar efter.

Vill vila i lugnet. Vill inte känna det rusa i mina ådror. Värme och värk. Vånda och sorg.

Vad ska jag göra? Vad är rätt?

Vad kommer all ledsamhet ifrån? Sorgen som sjuder under ytan. Vemod kanske är mer rätt ord för det.

Funderingar på om det kunde varit annorlunda om livet fått en annan start, en annan mitt. Skulle nuet sett ut på ett annat vis? Hade det varit bättre?

Ändå. Jag har gjort egna val. Ibland. Jag har påverkat. Också.

Jag är inte ett frö för vinden. Inte en askrest i brasans sken. Jag kan styra på egen hand. Frågan är bara vart jag ska.




fredag 7 december 2012

Andas och släpper in

Jag hade en kämpig stund innan vi åkte till dig igår. Vemodet knackade på och ville komma in i värmen. Jag slog till säkerhetsspärren och försökte tänka bort bultandet.

Tomheten efter pappa gapar högt och fyller mig extra mycket såna här tillfällen. Din födelsedag när han alltid brukade ge dig en amaryllis som lyckades bli alldeles lagom utslagen till jul Nästan den enda ljuspunkten.

Igår skulle sonen, min förstfödda, följa med och hälsa på. Han har vägrat det länge. Han har samma känslor för dig som jag hade för min mormor. Hon gjorde dig illa precis som du har gjort (och ibland fortfarande gör) med och mot mig.

Vi är så lika han och jag. Hårdnackade när det gäller de vi tycker om. Ingen acceptans mot dem som gör illa. Vi är inte mottagliga för fjäsk och falska leenden.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att säga ifrån och bryta med henne. Däremot så vill jag inte att det ska bli samma med dig och ditt äldsta barnbarn. Erfarenheten får mig i alla fall att tänka efter och begrunda vissa saker och jag hade tänkt prata med honom. Nu behövdes inte det. Han följde med självmant och var just den där underbara människan som han är. Klokare än mamma trots sin låga ålder, kanske?

Kvällen gick bra, jag klarade att släppa in goda tankar. Gråten höll sig borta.

Trots att du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig. Trots att min minsta frågade varför du är så smal och jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Trots att du flera gånger vimsade till saker som jag vet inte är sanna.

Jag satte mig över det. Denna gången.

torsdag 6 december 2012

Födelsedag


Nästa vecka kommer arbetsterapeuten hem till dig - igen. Hon ska återigen göra ett minnestest för att kunna jämföra med hur det var förra gången. Detta fick jag veta efter att ha ringt upp henne efter 2 månaders ovisshet. Varför är det inte naturligt att någon anhörig kontaktas? När det är som det är?

De måste ju förstå att jag vill veta, det var ju trots allt jag som begärde att de skulle börja en utredning. Tydligen ska det också skickas ut någon slags blankett som vi som anhöriga ska fylla i, EFTER det startas det på riktigt. Läkarundersökning mm.

Dessutom talade hon om att det visade på vissa förändringar på hjärnan, sånt som kan påverka så att du blir förvirrad och växlar i humöret. Jaha, det var ju det här med information... Hade inte varit fel att få veta det tidigare!

Allvarligt, en ensamboende förvirrad människa som har uppenbara problem både fysiskt och psykiskt, varför tar man inte kontakt med de anhöriga som faktiskt finns? Och som hela tiden försöker få hjälp till sin gamla mamma?


Idag är det din födelsedag och jag ska försöka samla både mig och resten av familjen så att vi kan hälsa på en stund.

Det kan inte hjälpas, tankarna kommer. Blir det fler? Kommer du att få uppleva den årssiffra som du med bestämdhet hävdar att du fyller redan nu?
Jag hade vissa problem att övertyga dig om att du inte är riktigt så gammal än.

Någon livsgnista har du inte, ofta säger du att du bara vill sluta ögonen och somna in. Du är färdig här.
Jag blir både arg och ledsen när du häver ur dig det. Speciellt när barnen är med. Hur tänker du? Inte alls, förstås. Du är martyr då, det är bara synd om dig. Ingen förstår.

Jag vågar knappt skriva det men ibland känner jag också att det vore skönt. En stor sten som skulle plaska från mitt hjärta ned i lervattnet som samlats vid mina fötter. Grumligt av bekymmer och krav.

Du är min mamma, man ska inte tänka så. Jag älskar dig och du skulle vara saknad. Naturligtvis. Men...

måndag 3 december 2012

Oroliga syskon

När din bror - för första gången någonsin - ringer mig så förstår jag att det är nåt viktigt. Tankarna maler. "Vad har hänt?"

Han berättar att de varit hos dig dagen innan för att fira din födelsedag i förväg och sen fortsätter han lite försiktigt med att fråga om jag vet ifall du hade beställt smörgåstårta. Du hade sagt att du hade gjort det. De hade varit och skulle hämta den men affären visste ingenting om det. Inte konstigt eftersom det säkert var en av dina vanliga förvecklingsscenarier.
Du tror att du har gjort det. Du brukar göra det när du ska ha kalas. Brukade, menar jag.

Numera är det inget sånt. Du tar dig knappt till affären och en smörgåstårta skulle du behövt hämt-hjälp till Jag vet vem du skulle bett ordna det. Jag vet att du inte gjort det. Ingen beställning, alltså.

"Dom har väl missat det" var ditt försvar. Om du nu menar hemtjänsten eller nån av oss (=mig), det kan kvitta. Det är ditt försvar. Du tar till det för att dölja den riktiga orsaken. Du och ditt minne. Som inte går riktigt ihop längre.

Smörgåstårtan är en liten, liten petitess i sammanhanget. Det han var riktigt orolig för var din fysiska hälsa. Tydligen har du cancer överallt. Mest i huvudet och magen.

Jag blev tyst. "Sa hon det?" var det enda jag fick ur mig.

Ja, så sa du.till dem. Dina bröder med respektive.

Jag fick försäkra honom att så är det inte alls. Du är dålig på många vis men någon cancerdiagnos har du aldrig fått.

Jag väntade några timmar men se'n var jag bara tvungen att konfrontera dig med det. Så gör man inte. Skrämmer upp andra på det viset. Speciellt inte med osanningar.

"Jo, men de sa att det kan bli det." Kan bli??? "Ja, det är ju ärftligt och..." Du malde på som du brukar. Jag himlade med ögonen och slog igen locken för öronen. Jag kan ramsan utantill.

Ooooorkar inte just nu.

tisdag 27 november 2012

Pappa, vad vill du?

Flera gånger den senaste tiden så har jag känt att pappa är hos mig. Han vill säga något. Jag vet inte vad.
Kanske är det för att jag är extra känslig just nu. Det är mycket som söndrar runt omkring och min trygghet står på darriga ben i för höga klackar.

Pappa och jag hade alltid ett speciellt förhållande. Många säger att alla döttrar har det med sina fäder men jag är inte så säker på det. Även när han var full och jag skämdes för honom så var han min pappa, min trygghet fast på ett suddigt sätt. Jag kunde inte riktigt förstå varför mamma skällde på honom, jag tyckte hon var dum och jag tog honom i försvar. När man är i 6-årsåldern ser man inte hela bilden.

Nu undrar jag hur det hade varit om pappa fortfarande skulle leva. Hur hade det fungerat med mamma? Hur hade de klarat det ihop? Hade han gått under eller blivit starkare? Hade jag fjärmat mig mer, låtit bli att ta på mig det jag gör nu?

Många frågor. Få svar.

Få svar skulle jag vilja. På mycket.

Men hade det hjälpt? Hade jag mått bättre?

Pappa! Hade jag det?

söndag 11 november 2012

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

lördag 3 november 2012

Grumliga tankar

Idag var vi och hälsade på, jag och ett av dina barnbarn. Ibland är jag inte alls säker på att du vet vem av dem det är. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill aldrig behöva vara med om det. Att du inte känner igen oss.

För mig är det egentligen inte "om" när jag tänker på det, utan "när". Så säker är jag på att det kommer.

Jag skulle hämta ett papper jag beställt från Skatteverket, en kopia på en blankett. Den behövs för att kunna söka bostadstillägg. Du hade fått brev om detta för ett tag sedan men bara lagt det i byrålådan, där hittade jag det sen. Det var försent att komma in med kompletteringar men jag lyckades skjuta upp det när de fick situationen klar för sig. Igår när jag ringde så låtsades du som att du hade allt detta ordnat, det lät som att det var du som beställt blanketten. Jag hade inte ens nämnt det för dig så jag vet att det var en lögn. Du hade ingen aning om vad det gällde.


Jag önskar verkligen att du kunde vara som innan. Jag önskar jag kunde låta bli att låta arg när jag pratar med dig. Jag önskar att allt vore glasklart. Och enkelt.

fredag 26 oktober 2012

Ramlar över mig

Det är fredag och jag är fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt.
Sitter på jobbet och försöker få till lite inspiration för att ta tag i dagen. Radion står på i bakgrunden och som vanligt är det mest slölyssnande från min sida.
Rätt vad det är öppnas mina öron. De scannar in rätt våglängd och riktas med odelad uppmärksamhet åt det håll rösten kommer ifrån.

Nyheternas reporter pratar om en tjej som blev lämnad ensam. Hennes mamma segnade ned på golvet och när hon kom till sjukhuset konstaterades en hjärntumör. Hon vidarebefordrades till ett större sjukhus och i några veckor lämnades dottern ensam på gården med hundar och katter. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är men hjälp, vad det sög till i magen.

Allt kom åter.

Nu sitter jag här och försöker tränga undan känslorna från den tiden för 36 år sedan. Övergivenhet, ensamhet, ofrivilligt ansvar, rädsla för vad som ska hända med mina föräldrar som plötsligt var på sjukhus båda två. Det snurrar.

På något vis känns det värre nu än vad det gjorde då. När man befinner sig mitt i det finns inga alternativ. Du måste vidare. Trots förvirring och tomhet.
Vi fick bo hos en kompis familj, vi behövde inte sova ensamma eller tänka på att skaffa hem mat. Övergiven kände jag mig ändå.

Min bror var bara nio, jag var hela elva år. Jag skulle vara den vuxna. Den som tog hand om och tröstade. Vem skulle annars göra det?

Som sagt; allt kom åter.

torsdag 25 oktober 2012

Oj, vad det svänger...

Ringde och bokade en tid till fotvården förra veckan. Det fanns en idag och jag ringde och sa till dig, du skrev upp det i almanackan medan jag var kvar i luren.

Imorse ringde jag för att påminna dig om att jag skulle hämta dig. Du var helt med på noterna, även om du sa att det blir jobbigt eftersom du har ont och är trött. Jag förstod men sa att du måste för att du inte ska få värre ont i dina fötter.

En halvtimme senare ringer du.
-Var det idag jag skulle på fotvård?
Jag suckar lite inombords. -Ja...
-Jag tror att jag ringde återbud igår för jag orkar inte.

Jag frågade vem du hade ringt till, när du ringde, varför du inte sagt till mig? Varken igår när du påstod att du hade ringt dit eller idag när vi pratades vid.
Naturligtvis visste du inte ens vad hon heter som du ska till och inte har du nåt telefonnummer att ringa heller. Och du hade varit för ledsen efteråt så du hade glömt att ringa mig.

Jag kollade upp det. Du har inte ringt återbud.

När jag återigen ringer till dig för att meddela det så är du sur för att hemtjänsten kommit för att städa. På "fel" dag. De skulle inte komma förrän på måndag. "Och vilken dag var det jag skulle till fotvården?"

Mamma, ibland vill jag verkligen göra ett längre avbrott från dig.

onsdag 17 oktober 2012

Praktiskt taget

Fotvård - Dina fötter ser hemska ut igen och naglarna måste klippas. Jag klarar inte av det. Både för att de är stenhårda och för att jag äcklas av det. Som klor är de. Precis som mormors.

Glasögon - Dina ögon har behövt en översyn sedan länge. Du orkar inte säger du. Du måste. Huvudvärken du dras med blir ju bara värre med fel glasögon. OK, jag lyckades limma de du har så du slapp de andra som är över 20 år gamla. Så gjorde mormor också. Lånade eller tog några gamla.

Du blir mer och mer lik henne. Det som har varit din värsta mardröm. Du har alltid sagt att du inte vill bli som hon. Inte sån. Inte elak. Inte den söndervärkta kärringen.

Du är där nu, mamma.

Man jag ska nog se till så att dina fötter och ögon får sitt i alla fall.

onsdag 10 oktober 2012

Bollen är satt i rullning

Nu har jag - äntligen - gjort det. Jag har ringt till arbetsterapeuten.
Det behövdes ingen förklaring när jag sa att det gällde dig. Hon visste direkt vad jag menade.

Hoppas nu att detta leder till något bra. För dig men även för oss andra. Vi som ser att du lider. För det gör du.

För egen del skulle det kännas mycket bättre att veta, att få sätta ord på vad det är som är fel. En diagnos.

Något att utgå från. Andra att prata med. Människor med erfarenheter och upplevelser. Som vet.

Med detta följer även läkarbesök och där kan vi se till så att alla dina krämpor och andra problem undersöks. Också.

Du ska se att det kommer gå. Förhoppningsvis bra.

tisdag 9 oktober 2012

Letar efter något att hålla fast vid

Dags för provtagning inför röntgen. Jag ringer och påminner kvällen innan för säkerhets skull. Talar om vad du ska göra, vilken tid jag dyker upp och vad du behöver ha med dig. Kollar en extra gång att du vet var provtagningsblanketten finns.

Morgonen kommer och jag stannar bilen utanför. Ser att persiennerna är nere (inte ens öppnade). Börjar misstänka att du glömt allt och ligger och sover. Nej, du öppnar med en suck. Jag ser att du är trött och blir ledsen när jag ser hur liten du är.

"Jag avbeställde maten för säkerhets skull" säger du. Nu är det jag som suckar. Inombords.

"Varför då? Vi ska bara till vårdcentralen, du är tillbaka flera timmar innan de kommer med maten."

Då svänger du till det med att det var "nåt som du inte tycker om. Ja, jag ville inte ha det i alla fall", säger du. Jag ger mig och frågar istället om du har med dig alla papper du behöver. Jovisst, de ligger i väskan.

Du plockar fram den och där ligger 5-6 st gamla medicinlistor. Ingen remiss till provtagning. Ingen kallelse. Medicinlistor. Gamla. Som du inte alls behöver ha med dig.

Nu river det i mitt inre. Jag har ju sett kallelsen och vet att allt fanns där.

Jag börjar leta i lådor och skåp, allt medan du snurrar omkring förvirrat. Till slut hittar jag brevet i din reklamhög. I det låg också gamla papper från förra året. Det var alltså därifrån du fått för dig att du skulle röntga magen och lämna helt andra prover... Förklarar en del. Frågan är var du hade hittat dem och varför du lagt det ihop med den nya...

Proverna blev tagna och jag smusslade med mig en hög med papper du hade undangömda. Bland annat fakturor som förföll i juli. Nu har jag återigen suttit i telefonkö för att ordna med dina affärer och se till så att det är jag som får fakturorna hem till mig.

Mamma, du behöver hjälp med så mycket mer än det jag och hemtjänsten kan ge dig. Imorgon är det dags att ringa arbetsterapeuten och se till så att det händer något med allt detta.

måndag 8 oktober 2012

Visste väl det

Du svamlar om hembesök av läkare. I nästa sekund vet du inte vem du har som läkare. Du säger du ska ta prover de vill ha svar på innan din magröntgen. Du säger att sjuksköterskor är och besöker dig för att hålla koll på hur du mår.

Idag ringde jag till vårdcentralen för att se hur mycket jag kan få veta om hur det ligger till.

Det finns ingen röntgen inbokad för din mage. Du har inte varit på läkarbesök, varken hemma eller någon annanstans. Inga sjuksköterskor är hos dig på besök. Arbetsterapeuten hjälper dig ibland. Övningar för din arm.

Nu vet jag det jag redan visste.

söndag 7 oktober 2012

Du ser inte klart


Detta virrvarr. Ditt och mitt.

En av mina döttrar var hos dig häromdagen, kom hem hit och frågade "Varför får inte mormor äta? Vad är det för undersökning hon ska göra?"
Jag var precis lika frågande. Jag vet att du ska göra en datortomografi på huvudet om nån vecka. Det var jag som skrev in det både i din och min almanacka. Jag var den som skrev i ett datum till provtagningen du måste fixa innan dess. Det är ju jag som kör dig dit. Som vanligt.

Ringde dig idag för att checka av läget.
Genast började du prata om att ingen hade hämtat proverna du skulle lämna i helgen. "De hinner väl inte..."
När jag undrade vad det var för prover så sa du att du var tvungen att lämna avföringsprover eftersom du skulle röntga magen. "Jaha, har du fått fler tider till röntgen?" frågade jag lite försiktigt. "Jag vet inte, jag har inte almanackan här nu", svarade du lite stött.
Till slut hämtade du den så du kunde kolla. De datum som stod var de jag redan visste om, de jag skrivit i åt dig. Jag frågade om samma sak igen men nu sa du att du såg inte ordentligt för dina glasögon var sönder.

Du sa att glasen trillat ut och att du hade varit "framme" och bett dem titta på det. Det var länge sedan det fanns någon optiker i vårt samhälle... Jag försökte få dig att tala om var du hade varit. "Det var nånstans när jag var ute. Skoaffären var det, ja! Där hände det och då försökte de hjälpa mig men de sa ju att jag måste få det ordnat. Jag tänkte jag skulle göra det till veckan. Fast jag vet ju att jag inte orkar..."

Mamma... jag gjorde vad jag kunde för att gå försiktigt fram.Det är så svårt. All vanmakt kommer ut som suckar och himlande ögon. Du går knappt utanför dörren. Skoaffären har flyttat och jag är säker på att du aldrig varit där.

Du vet inte vem som är din läkare. Du vet inte vilka undersökningar du ska göra. Om du ens ska göra dem.

Nu är det min tur (?) igen.
Jag måste ringa vårdcentralen och höra vem jag ska prata med för att få veta hur det verkligen ligger till.
Jag måste fixa så att du får nya glasögon. De du påstod att du använder nu är över 20 år gamla.
Jag måste ta kontakt med kommunen för att höra hur det går med din ansökan om särskilt boende.

Min lilla mamma... Du är som mitt barn, mitt eget dåliga samvete. När ska det släppa, när tar det slut?

, ,

fredag 5 oktober 2012

Utrensning av gamla minnen och annan skit

Efter att än en gång hittat inkassobrev hemma hos mamma så tog jag mig i kragen och begav mig dit. Lilltjejen hade fotbollsträning och då passade det att börja under tiden jag väntade på att hon skulle hem igen. Vi började lite lätt med högarna i köket...
Reklam, reklam, 15 tomma kuvert (minst), gamla tidningar. Allt skulle bort. Jag började med frenesi för att hon inte skulle kunna stoppa undan nåt. Efter att ha hittat 6 st tomma fönsterkuvert med texten "Frysen" på så kunde jag inte längre hålla tillbaka min irritation. "Vad ska du ha alla de här till?" undrade jag. "De har jag när jag ska frosta av frysen så jag inte glömmer bort det..."

*suck* Då kunde jag inte låta bli att påtala att hon nog skulle kunna ha råd att använda sitt block och skriva ett nytt papper de gångerna. Och hur många gånger frostar du av frysen egentligen? Till saken hör att det var inte såååå länge sen jag slängde ytterligare kuvert med samma text på...
Jag jobbade mig vidare i högarna. "Oj, där låg visst några räkningar!" Mmmm, det var de hon inte hittade ett par dagar tidigare när jag frågade efter dem... I ett av de kuverten låg det även pengar. De skulle hon ha till att betala räkningen med (mat som hemtjänsten handlar åt henne i affären). När jag kollade datumet så var det förfallodatum flera månader tillbaka. Troligtvis redan betald. Men var fanns/finns kvittona på det???

Så där fortsatte det en stund. Vidare till nästa rum. Öppnade en garderob fylld med gamla veckotidningar, tomma tvättmedelspaket, 4 st gamla öppnade chokladkartonger (med choklad i...) och en påse lösa chokladbitar från jag vet inte när... Dessutom 2 oöppnade paket med piller som någon enträgen telefonförsäljare lurat på henne. Där låg fakturorna som hade gått till inkasso.

Jag kände mig som att jag var hemma hos nån man kan se program på TV om. Är jag hos min mamma? Är det så här illa? Jag var riktigt nära att bryta ihop. Visst märkte jag hur jobbigt hon tyckte det var. Hur ledsen. Jag kunde ändå inte låta bli att visa min frustration och jag vet att jag lät arg. Mår dåligt för det men min uppgivenhet visste inga gränser.

Hela tiden säger hon; "Jag började rensa häromdagen men sen orkade jag inte mer..." Jag vet att det inte är sant. Det är så här det är nu.


, ,

torsdag 4 oktober 2012

Ekonomi är ingen familjelek

Jag är den som sköter mammas ekonomi. Eller försöker. Ja, försöker säger mer om hur det är.
Det började med ett bankbesök förra året. Det var ett besök som mamma hade tagit initiativet till efter att hon fått en förfrågan på posten.Banken ville träffa henne för att gå igenom hennes bankförehavanden, helt enkelt.

Tydligen fanns det en baktanke från hennes sida, något jag blev varse en bit in i mötet. Inget jag kan gå in på i detalj men det kändes obehagligt. Hon ville att jag och min bror skulle få vårt arv redan nu. "Medan jag lever, jag gör inte av med så mycket"
Usch, det är för det första inte roligt att ens tänka de tankarna och för det andra så kändes det som att bankmannen trodde att det var min idé... "Jaja, roffa åt sig, minsann..." Vi hade nämligen diskuterat och berättat att min kära mor är mer och mer förvirrad, att hon har svårt att hålla koll på pengar och hur de olika kontona fungerar. Därav fullmakt till kontona. Både till mig och min bror. Det kändes bäst.

Så långt allt väl. Vi sköt upp de stora frågorna och gjorde upp om fullmakter och hemskickning av kontoutdrag o dyl.
Hem från banken till pärmar och annat. Leta, leta. Jag ordnade autogiro på det som gick. Det jag hittade. Ändrade så jag fick hem en del räkningar till mig. Andades ut lite smått eftersom jag varit orolig för hennes pengahanterande ganska länge.

Det gick bra ett tag. Se'n var det dags att skaffa ett nytt bankkort till henne. Hon hittade inte sitt och banken upplyste om att de snart skulle sluta med kontanthantering. Alltså, ingen annan utväg än ett nytt kort.

Jag var den som fick knappa in en kod som skulle höra till kortet, mamma hade inte en susning om hur det fungerade. Jag märkte på henne hur stressad hon blev av detta och erbjöd mig att ta hand om kortet och plocka ut pengar när hon behöver. Tacksamheten visade sig i form av axlar som sjönk och en lugnare blick. Tillfälligt skulle det visa sig

Snart började en tids småhelvete. Skäll och gnäll. Jag gjorde ingenting rätt. Telefonen började ringa (hon hör aldrig av sig annars) och det var inga vackra saker jag fick höra. Till slut tog jag kontakt med min bror och vi åkte gemensamt hem till henne och försökte reda ut allt. Vi fick henne att fundera på en god man som skulle ta hand om allt istället. Någon utomstående. Min bror fick henne till slut att förstå hur illa hon gjorde mig och då insåg hon att det nog vore bra.
Jag skickade en ansökan och efter några veckor kom ett telefonsamtal. Mellan 6000-8000 kr/år skulle det kosta... Jahapp. Då sjönk jag lite. Det har inte hänt mer men just nu är det lugnt. Inget skäll.
Däremot så är det händelser hela tiden. Saker med hennes pengar. Jag återkommer till det.

onsdag 3 oktober 2012

Ledsen blir arg

Min man brukar fråga mig varför jag låter så arg när jag pratar med min mamma. Det är ju synd om henne, säger han. Det är inte snällt.

Ja, det är synd om henne. Det är synd om mig också. Jag vill inte se min mamma så här. Sämre och sämre på alla vis. Jag vill ha en vanlig mamma. En som kan vara där hos mig när jag behöver min mamma. Som jag kan prata med på ett normalt sätt. Just så där som jag tror att de flesta andra pratar med sin mamma. Glädje och sorg. Det delas.

Så har jag aldrig haft det. Så kommer jag aldrig att få det. Det gör mig ledsen.

Då är det lättare att bli arg. Det kan jag hantera. Låter jag sorgen komma fram bryter jag ihop.

Nu vet han.

Jag är inte stygg. Bara fruktansvärt ledsen.

Svårt att skriva rakt ut utan att vara rak

Vet ni, det är rätt svårt att skriva anonymt. Det borde vara tvärtom eller hur? Utan att ha krav från någon att det ska bli/tolkas fel.

Jag skulle hellre vilja vara helt öppen. Kunna förklara och visa. Så här har det varit. Så här är det. Just idag är jag svag. Imorgon kanske jag är stark. Idag gjorde hon så här. Varför?

Lite av anledningen till att jag vill skriva om det, är att komma i kontakt med andra i samma/liknande situation. Det är inte alltid så smidigt när man inte kan tala om vem man är...

Ååååh, detta blir ännu ett frustrationsmoment. Om jag hade varit ensambarn hade jag inte behövt tänka så. Inte behövt visa hänsyn på samma vis. Fast, det viktigaste är...
Mamma är ju inte alltid virrig. Hon lever fortfarande. Hon har inte en chans att "försvara" sig. Det är inte rätt mot henne att släppa fram allt.

Inte nu.



, ,

torsdag 27 september 2012

Försämring pågår

Fram och tillbaka. Upp och ner.
Mamma åker berg- och dalbana. Känslomässigt och virrighetsmässigt.

För varje dag som går blir hon svagare, får kraftigare värk, svårare att gå och med detta följer naturligtvis en viss gnällighet. Ökad sådan, vill säga.

Min mamma har varit sjuk och svag i nästa hela sitt över 70-åriga liv. Hon var mycket krasslig när hon var liten. Klen. Både fysiskt och absolut psykiskt. Allt enligt egen utsago. Martyrsnacket går i de banorna, nämligen.

Från 1976 och framåt har hon inte varit frisk en enda dag. Alltid har det varit något som krånglat. Magen, fötterna, benen, lederna, huvudet. Nerverna... Allt.

Hon och pappa levde i sin egen lilla sjuka värld. I den seglade jag omkring. Försökte. Ibland blåste det full storm och då gällde det att rida ut den. Det gick inte alltid så bra. Om man inte har fått lära sig att segla och ändå tvingas sätta på sig kaptensmössan och styra runt de värsta grunden, då går det ibland åt fanders.

Man håller på att drunkna. Ingen finns i närheten för att kasta ut livbojen. Trampa vatten. Håll näsan över ytan. Det blir bättre. Gör det? När då?

, ,

onsdag 26 september 2012

Snart ett år har gått...

3/4 i alla fall...
Jag har liksom inte orkat med. Ibland längtar jag hela da'n efter att få komma hem och skriva. Det bubblar i mig av ord som jag vill få ur mig.

Det är ju mest det. Jag vill verkligen att de ska försvinna ur mig. Ut i rymden där de kan få träffa på andra små ord och bilda starka, motståndskraftiga meningar.

Tänk om mina knapptryckningar kan fortplanta sig och se till så att jag och andra blir lugnare. Floder av bokstavskombinationer som gör gott och stillar.

Känner hur flummigt det låter. Jag vill ju bara berätta. Egentligen vill jag kunna skriva öppet, med min egen underskrift och rakt ur hjärtat. Men... jag är inte ensam. Det finns andra som kan såras eller bli stötta.

Jag får vänta. Med just det.

Nu tänker jag i alla fall försöka skriva. Regelbundet. Och rakt ur mitt hjärta, med frustrationen som sällskap för det mesta. Mamma blir bara sämre och det är mycket som behöver luftas. Både bokstavligen och bildligt.

Jag återkommer. Snarast :-)


, , ,