När mamma försvinner...

Mamsen, mamsen…

Det är jobbigt på så många vis just nu. Det där med att hälsa på, det är tufft. Energisugande.

Senast igår var jag hos dig en stund. För att jag ”måste”. Ja, det är så det känns. Jag måste. För min egen skull, för att jag ska må bättre en stund. Tills nästa gång det är dags. När det gått ”för lång tid” se’n sist.

För din skull. För att du sitter där i din ensamhet och bara är. Knappt det ens. Jag hörde på dig senast du ringde att du kände dig ensam och övergiven. Inte konstigt alls. Det är ju så det är. Krasst sett.

Genast plingar det dåliga samvetet till i hjärnan. Skickar signaler till hjärtat och ger magkänslan tyngden av tusen stenar. Stora klippblock formas och tynger ner hela mig.

Det där med hur länge ”för lång tid” är, vem bestämmer det egentligen?

•  Är det jag med mitt bihang till samvete?
•  Är det du som glömmer att jag varit där en stund efter jag stängt dörren efter mig?
•  Är det personalen som bara ser frekvensen på besöken, inte hur mycket de tär och vad vi har i bagaget sedan innan?
•  Är det övrig omgivning/omvärld? Finns den ens?

Jag tittar på dig och ser hur du minskar för varje gång. Inte bara kroppsligt. Det är som att du försvinner som person, som mamma. Jag får verkligen intala mig själv att det är du som sitter där. Det är min MAMMA. Tror inte någon som inte själv varit med om något liknande kan förstå. ”Det är väl klart att det är din mamma!”

Ja, det är klart att det är. Men ändå inte.

Delvis beroende på att mitt självförsvar tickar in och ser till så att jag skärmar av mig. För att orka. När jag tittar på dig och verkligen SER. Det är då det rasar. Det trillar över mig och jag inser. Den person som en gång burit mig inom sig, fött mig och uppfostrat mig, den personen kommer snart inte att finnas kvar. Delar av den är redan borta.

Det gör så jäkla ont.

70-talet... Fortfarande (delvis) barn...

Efter att jag skrev detta så "försvann" du till och med på riktigt. Nästan.
Ett nattligt samtal om att du trillat och slagit dig så du fått åka iväg i ambulans. För säkerhets skull. Du blödde från ett sår på armen och hade slagit i huvudet. Visst blev jag orolig men kände ändå att du nog togs omhand på ett bra sätt. Min oro gällde mer att du skickats iväg ensam utan att ha koll på var du är, varför eller vad som händer. Det har du ju nämligen inte numera.

Morgonen ägnades sedan åt att försöka få tag på någon som visste mer om vad som hänt, var du var. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Inget svar på din avdelning. Inte på hela förmiddagen. Den person jag fick tag på (som inte hade en susning om scenariot) lovade att en sköterska skulle återkomma till mig snarast. Jo, tjena. Efter 4 timmar ringde jag till akutmottagningen. Där hade de också problem att hitta dig. Till slut såg man att du lämnat sjukhuset tidigt på morgonen. OK, då visste jag det i alla fall.

Ledsen och förbannad har jag sedan meddelat ditt boende vad jag tycker om det här. Om det tycker jag INTE. Vad är det för sätt, inte meddela någon anhörig om läget? Inte ens svara i telefon? Någon borde väl ha tänkt tanken, hur mycket man än har att göra, att det kanske vore läge att slå en signal?
Rutiner? Handlingskraft? Ord som känns igen av någon? Det är väl bara att gå till sig själv, sätta sig in i den situationen? Vill man inte veta vad som händer med ens gamla mamma då?

Eller har det gått "för lång tid" mellan mina besök?

Bitter? Ja, just nu är jag faktiskt det. Take it or leave it.