När mamma försvinner...

Mamsen, mamsen…

Det är jobbigt på så många vis just nu. Det där med att hälsa på, det är tufft. Energisugande.

Senast igår var jag hos dig en stund. För att jag ”måste”. Ja, det är så det känns. Jag måste. För min egen skull, för att jag ska må bättre en stund. Tills nästa gång det är dags. När det gått ”för lång tid” se’n sist.

För din skull. För att du sitter där i din ensamhet och bara är. Knappt det ens. Jag hörde på dig senast du ringde att du kände dig ensam och övergiven. Inte konstigt alls. Det är ju så det är. Krasst sett.

Genast plingar det dåliga samvetet till i hjärnan. Skickar signaler till hjärtat och ger magkänslan tyngden av tusen stenar. Stora klippblock formas och tynger ner hela mig.

Det där med hur länge ”för lång tid” är, vem bestämmer det egentligen?

•  Är det jag med mitt bihang till samvete?
•  Är det du som glömmer att jag varit där en stund efter jag stängt dörren efter mig?
•  Är det personalen som bara ser frekvensen på besöken, inte hur mycket de tär och vad vi har i bagaget sedan innan?
•  Är det övrig omgivning/omvärld? Finns den ens?

Jag tittar på dig och ser hur du minskar för varje gång. Inte bara kroppsligt. Det är som att du försvinner som person, som mamma. Jag får verkligen intala mig själv att det är du som sitter där. Det är min MAMMA. Tror inte någon som inte själv varit med om något liknande kan förstå. ”Det är väl klart att det är din mamma!”

Ja, det är klart att det är. Men ändå inte.

Delvis beroende på att mitt självförsvar tickar in och ser till så att jag skärmar av mig. För att orka. När jag tittar på dig och verkligen SER. Det är då det rasar. Det trillar över mig och jag inser. Den person som en gång burit mig inom sig, fött mig och uppfostrat mig, den personen kommer snart inte att finnas kvar. Delar av den är redan borta.

Det gör så jäkla ont.

70-talet... Fortfarande (delvis) barn...

Efter att jag skrev detta så "försvann" du till och med på riktigt. Nästan.
Ett nattligt samtal om att du trillat och slagit dig så du fått åka iväg i ambulans. För säkerhets skull. Du blödde från ett sår på armen och hade slagit i huvudet. Visst blev jag orolig men kände ändå att du nog togs omhand på ett bra sätt. Min oro gällde mer att du skickats iväg ensam utan att ha koll på var du är, varför eller vad som händer. Det har du ju nämligen inte numera.

Morgonen ägnades sedan åt att försöka få tag på någon som visste mer om vad som hänt, var du var. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Inget svar på din avdelning. Inte på hela förmiddagen. Den person jag fick tag på (som inte hade en susning om scenariot) lovade att en sköterska skulle återkomma till mig snarast. Jo, tjena. Efter 4 timmar ringde jag till akutmottagningen. Där hade de också problem att hitta dig. Till slut såg man att du lämnat sjukhuset tidigt på morgonen. OK, då visste jag det i alla fall.

Ledsen och förbannad har jag sedan meddelat ditt boende vad jag tycker om det här. Om det tycker jag INTE. Vad är det för sätt, inte meddela någon anhörig om läget? Inte ens svara i telefon? Någon borde väl ha tänkt tanken, hur mycket man än har att göra, att det kanske vore läge att slå en signal?
Rutiner? Handlingskraft? Ord som känns igen av någon? Det är väl bara att gå till sig själv, sätta sig in i den situationen? Vill man inte veta vad som händer med ens gamla mamma då?

Eller har det gått "för lång tid" mellan mina besök?

Bitter? Ja, just nu är jag faktiskt det. Take it or leave it.

Vem lurar jag?

Min fina mamma för ett 50-tal år sedan

Jag är en känslomänniska. Egentligen. 

Jag tänker med magen och tar till mig.

Det är positivt. Utvecklande.

Ibland tar jag även åt mig. 

Det är negativt. Nedbrytande.

Under 40 år har jag byggt mina egna murar.

Stenar och stockar som är svåra att rubba.

Jag har försett mina ögon med filter.

Skygglappar som för mig är skyddslappar.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.

Försöka duger.

Igår insåg jag hur långt det gått. Något letade sig in genom lapparnas väv.

En liten, liten sten flyttades och lämnade ett hål i muren.

Kvinnan jag satt bredvid är min mamma. 

Hon är inte bara någon jag hälsar på då och då.

Det sa pang. Insikten gav mig en stor, fet käftsmäll.

Du är den som fött mig. Älskat och stöttat mig.

Du har funnits där. När jag låtit dig.

Min rustning har blivit hårdare och hårdare.

För varje dag. Vecka. År.

Till slut har den blivit jag. 

Som all annan metall utan finish har jag rostat och börjat gnissla.

Mest med dig. Mot dig.

Hård som flinta. Vass som eggen.

Så många anledningar. Så mycket försvar.

Jag är inte dum i huvudet. Jag vet. Egentligen.

Jag är inte elak. Jag älskar dig. Egentligen.

Måste bara tänka bort. Måste skärma av.

Låtsas. Stå ut.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.

Försöka duger.

Du är min mamma. Alltid.

Trots förändringar. Trots allt.

När jag lämnar kvinnan jag brukar hälsa på.

Då stannar du kvar.

Min mamma sitter där. Instängd.

I sig själv. I sitt mående.

Vem lurar jag?

Idag tar jag klivet

Plötsligt händer det. Som en blixt från klar himmel.

Idag är dagen när jag kastar mig utför stupet.
Jag vacklar fram mot kanten och känner hur jag vill breda ut vingarna och testa om de bär.
De spretiga, fladdrande vingarna som är mina känslor.

Alltid där. Alltid närvarande.
Fast jag förtränger. Allt jag kan.

Det finns där. Nu delar jag med mig.

Jag flaxar och vacklar. Jag är.

Inte längre anonym.

Bloggen får en sida på facebook. Jag släpper masken.

Ibland är livet lite trassligt

demens, skrivpuff, anonymitet, facebook

Kontakt sökes

Just nu bubblar det av känslor i mig och jag saknar verkligen att kunna ventilera med andra i samma situation...

Det är inte alltid av godo att vara anonym. Vet inte riktigt hur jag ska kunna nå ut "på allvar" under de här premisserna...

Funderar på att starta en sida på Facebook men har ännu inte kollat om det fungerar utan att visa information om vem som driver den. Någon som vet?

Det brinner en eld ikväll

River och sliter, vrålar med vassa tungor av eld. Upp mot månen som inte syns där bakom molnen. Jag vet att den finns där. Lika ouppnåelig som den ro jag längtar efter.

Vill vila i lugnet. Vill inte känna det rusa i mina ådror. Värme och värk. Vånda och sorg.

Vad ska jag göra? Vad är rätt?

Vad kommer all ledsamhet ifrån? Sorgen som sjuder under ytan. Vemod kanske är mer rätt ord för det.

Funderingar på om det kunde varit annorlunda om livet fått en annan start, en annan mitt. Skulle nuet sett ut på ett annat vis? Hade det varit bättre?

Ändå. Jag har gjort egna val. Ibland. Jag har påverkat. Också.

Jag är inte ett frö för vinden. Inte en askrest i brasans sken. Jag kan styra på egen hand. Frågan är bara vart jag ska.

Pappa, vad vill du?

Flera gånger den senaste tiden så har jag känt att pappa är hos mig. Han vill säga något. Jag vet inte vad.
Kanske är det för att jag är extra känslig just nu. Det är mycket som söndrar runt omkring och min trygghet står på darriga ben i för höga klackar.

Pappa och jag hade alltid ett speciellt förhållande. Många säger att alla döttrar har det med sina fäder men jag är inte så säker på det. Även när han var full och jag skämdes för honom så var han min pappa, min trygghet fast på ett suddigt sätt. Jag kunde inte riktigt förstå varför mamma skällde på honom, jag tyckte hon var dum och jag tog honom i försvar. När man är i 6-årsåldern ser man inte hela bilden.

Nu undrar jag hur det hade varit om pappa fortfarande skulle leva. Hur hade det fungerat med mamma? Hur hade de klarat det ihop? Hade han gått under eller blivit starkare? Hade jag fjärmat mig mer, låtit bli att ta på mig det jag gör nu?

Många frågor. Få svar.

Få svar skulle jag vilja. På mycket.

Men hade det hjälpt? Hade jag mått bättre?

Pappa! Hade jag det?

Ibland är det bara alldeles, alldeles för mycket av det där dåliga. Det jobbiga, tunga. Det som tuggar i sig den lilla möjligheten till glädje och tacksamhet.Som ett kex där man först slickar i sig det underbart goda och sedan står där med det torra, tråkiga kvar. Varje gång påminns man. Varje gång kastas det tillbaka. Javisstja, det var ju så det var. Inget bra varar för evigt.

Olyckskorpar sitter på taket och kraxar sina profetior.
Vänta bara. Snart vänder det. Du ska inte vara lycklig. Det kommer bakslag. Vänta bara.

Öron kan stängas. Inte lyssna. En bra dag kan de det. För att de vill hjälpa till. Låt dem inte lyckas viskar de istället. Du är den som vet bäst. Du bestämmer. Välj bort och gå vidare. Utan.


Idag grå blåsig söndag som inte alls rimmar med hur jag mår. Vilket naturligtvis är toppen! Dagar som blandas och stöts i mortel. Det är ju det som är livet. Jag vet.

En ren förolämpning mot det som borde vara.