När mamma försvinner...

Mamsen, mamsen…

Det är jobbigt på så många vis just nu. Det där med att hälsa på, det är tufft. Energisugande.

Senast igår var jag hos dig en stund. För att jag ”måste”. Ja, det är så det känns. Jag måste. För min egen skull, för att jag ska må bättre en stund. Tills nästa gång det är dags. När det gått ”för lång tid” se’n sist.

För din skull. För att du sitter där i din ensamhet och bara är. Knappt det ens. Jag hörde på dig senast du ringde att du kände dig ensam och övergiven. Inte konstigt alls. Det är ju så det är. Krasst sett.

Genast plingar det dåliga samvetet till i hjärnan. Skickar signaler till hjärtat och ger magkänslan tyngden av tusen stenar. Stora klippblock formas och tynger ner hela mig.

Det där med hur länge ”för lång tid” är, vem bestämmer det egentligen?

•  Är det jag med mitt bihang till samvete?
•  Är det du som glömmer att jag varit där en stund efter jag stängt dörren efter mig?
•  Är det personalen som bara ser frekvensen på besöken, inte hur mycket de tär och vad vi har i bagaget sedan innan?
•  Är det övrig omgivning/omvärld? Finns den ens?

Jag tittar på dig och ser hur du minskar för varje gång. Inte bara kroppsligt. Det är som att du försvinner som person, som mamma. Jag får verkligen intala mig själv att det är du som sitter där. Det är min MAMMA. Tror inte någon som inte själv varit med om något liknande kan förstå. ”Det är väl klart att det är din mamma!”

Ja, det är klart att det är. Men ändå inte.

Delvis beroende på att mitt självförsvar tickar in och ser till så att jag skärmar av mig. För att orka. När jag tittar på dig och verkligen SER. Det är då det rasar. Det trillar över mig och jag inser. Den person som en gång burit mig inom sig, fött mig och uppfostrat mig, den personen kommer snart inte att finnas kvar. Delar av den är redan borta.

Det gör så jäkla ont.

70-talet... Fortfarande (delvis) barn...

Efter att jag skrev detta så "försvann" du till och med på riktigt. Nästan.
Ett nattligt samtal om att du trillat och slagit dig så du fått åka iväg i ambulans. För säkerhets skull. Du blödde från ett sår på armen och hade slagit i huvudet. Visst blev jag orolig men kände ändå att du nog togs omhand på ett bra sätt. Min oro gällde mer att du skickats iväg ensam utan att ha koll på var du är, varför eller vad som händer. Det har du ju nämligen inte numera.

Morgonen ägnades sedan åt att försöka få tag på någon som visste mer om vad som hänt, var du var. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Inget svar på din avdelning. Inte på hela förmiddagen. Den person jag fick tag på (som inte hade en susning om scenariot) lovade att en sköterska skulle återkomma till mig snarast. Jo, tjena. Efter 4 timmar ringde jag till akutmottagningen. Där hade de också problem att hitta dig. Till slut såg man att du lämnat sjukhuset tidigt på morgonen. OK, då visste jag det i alla fall.

Ledsen och förbannad har jag sedan meddelat ditt boende vad jag tycker om det här. Om det tycker jag INTE. Vad är det för sätt, inte meddela någon anhörig om läget? Inte ens svara i telefon? Någon borde väl ha tänkt tanken, hur mycket man än har att göra, att det kanske vore läge att slå en signal?
Rutiner? Handlingskraft? Ord som känns igen av någon? Det är väl bara att gå till sig själv, sätta sig in i den situationen? Vill man inte veta vad som händer med ens gamla mamma då?

Eller har det gått "för lång tid" mellan mina besök?

Bitter? Ja, just nu är jag faktiskt det. Take it or leave it.

Vissen som den här stackars misshandlade julblomman är hur jag känner mig efter att återigen fått klä skott för något som du är skuld till. Blomman gav upp innan jul, det gjorde däremot inte jag.
Trots att du ringde och grät och berättade att du hade ringt till dina bröder och sagt "farväl, jag orkar inte längre..." och sedan slängde på luren i örat på både din svärson och mig.

Du skulle minsann inte åka någonstans, det orkade du inte, du ville bara dö. Trots att det var jula...fton. Eller kanske på grund av det. Jag vet inte. Då var jag nära att göra som blomman. Ge upp.

Men nej, jag vägrade. Ville inte låta dig vinna.

 Trots att du egentligen skulle förlora om jag lät dig få som du ville så skulle du på något sätt vinna över mig. Den som senare skulle få lida för att du minsann satt ensam och övergiven på självaste julafton, det skulle vara jag. Kan riktigt höra både dina och personalens ord...
Nä, tack. Jag gör så gott jag kan. Jag tänker inte ta den skiten.

 Från att ha varit inställd på att skicka någon av dina barnbarn att hämta dig fick jag morska upp mig och själv följa med. Den situationen ville jag inte lägga på deras axlar att reda upp.
Du var bitter och sur när vi kom men jag låtsades som ingenting och du följde med. Utan allt för mycket knot.

 Vi hade en lugn och skön eftermiddag hemma hos oss och när vi skjutsade hem dig igen var du glad och tacksam för att du hade följt med. "Det är ju inte kul att sitta på hemmet när det är jul..."
Jaja, svälj och håll med, det är ju trots allt jul...
Häromdagen var det dags igen. Du ringde och grät. Först till mig och sedan till en av mina döttrar. Det är så hemskt att höra dem berätta vad du sagt. Trots att jag väntar mig det så blir jag förbannad när jag får rätt.

 Ingen ska behöva höra detta från sin mormor. Ingen. Jag har bett dig tidigare - många gånger - och när jag tog upp det nu igen så blev även den reaktionen den väntade.
"Jag ska sluta säga nåt alls. Jag har alltid fått hålla tyst, det är lika bra jag fortsätter tiga. Det är ändå ingen som tror mig."

Jag hörde hur min röst ändrades och blev både hårdare och högre, jag kunde inte stå emot. Kalla mig vad du vill men mina barns väl och ve är det viktigaste för mig, jag skyddar dem med näbbar och klor.

Det är inte troligt att jag fick dig att förstå skillnaden mellan att du säger vad du tycker och tänker, berättar hur du mår och liknande och att du häver ur dig dina önskningar om att du inte vill leva längre, till mina barn, men jag gjorde ett tappert försök. Igen

Det gör så ont i mig idag. Håller på att titta igenom saker som ska rensas och hittar mer och mer som jag inte kan göra mig av med.

Som detta. Ett lakan med dina och pappas initialer. Tårarna rinner när jag tänker på hur du suttit och sytt... detta. Vilka tankar och förhoppningar hade du när du la stygn till stygn? Vad fanns för drömmar om framtiden? Er framtid tillsammans.
Tror inte att det blev riktigt så.
Tyvärr.
Nu har du bara en dröm. En önskan.
Faaaaan, rent ut sagt.

 

Vem vet vad?

Finns det något värre än när någon "besserwisser" (troligtvis utan egna...) talar om för dig hur du ska uppfostra dina barn? Det är svårt att ens ta det från sina bästa vänner och när det kommer från totalt främmande människor, då är det krig :-)

Din mamma blir helt plötsligt någon som inte vet ett skit. Det är ditt barn, du vet bäst. Låt mig göra det på mitt vis! Visst har de flesta föräldrar - och särskilt mammor, tror jag - känt så? Minst en gång per barn?

Det är känsligt, helt enkelt, och lätt hänt att känna sig snarstucken och kritiserad.

Vet ni, det är likadant när man har sjuka föräldrar att ta hand om. Eller bara gamla. Blickar och tisseltassel från människor som anser att du gör för lite. Du hälsar inte på. Du bryr dig inte om. "Stackars din gamla mamma som alltid får sitta själv"

Hur många gånger genom åren har jag inte velat skrika ut på hela bygden:
"Ni har inte en endaste liten aning om hur det är!!!"
Ni vet inte vilken bakgrund som ligger där, dold för allmänheten. Vad som sagts och gjorts. Hur jag blir behandlad. Hur mycket vatten som runnit under broarna innan dammen svämmade över och jag var tvungen att ta en time-out.

För så är det. Ibland orkar jag inte. Pallar inte att få skit slängd i ansiktet och bli utskälld för allt jag gör/inte gör. Vissa dagar älskar jag inte mamma. Eller jo, fast inte helt och fullt, jag måste också få vara mänsklig. Känna att det är OK att stå upp för mina känslor och säga ifrån. Även om det är till min mamma som redan glömt att hon skällt ut mig. Jag glömmer inte lika lätt.

Det kan göra fruktansvärt ont. Både att bli behandlad så av en förälder och att bli ifrågasatt av omgivningen. Den där ovetande, dömande.

Den som inte vet att jag på sätt och vis faktiskt tagit hand om mina föräldrar sedan 1976, då var jag 11. Fattar ni? Elva?
Det är liksom inte meningen att det ska vara så. Barn ska inte behöva "bli vuxna" över en natt. För så var det, bokstavligen. För 38 år sedan vaknade jag mitt i natten av att ambulansen hämtade pappa. Resten är historia. En lång sådan.

Så snälla, döm mig inte. Jag har gjort mitt. Länge. Någon gång måste även jag få bry mig om mig själv. Bara för att orka.

Jag kommer och hälsar på. Jag pratar med mamma på telefon. Jag gör för fasiken så gott jag kan...
När jag orkar.

Ett annan sorts tomhet

Jag hoppades att du skulle komma ihåg. Att du skulle ringa. Nu har nästan hela dagen gått och det är fortfarande tyst. Just idag skulle du väl kunnat minnas?

När jag sitter här och försöker låta bli att vara ledsen så kommer andra sådana här dagar över mig. Som idag för precis fyrtio år sedan.
Du låg på sjukhus. Vi andra skulle fira utan dig. På restaurang. Jag försökte vara stark och tänka på nåt kul.

Jag minns ölflaskorna som blev allt fler på bordet. Blåste ut ljus med tårar i ögonen och det var glass till efterrätt. Vet inte om jag fick någon present. Minns den inte i alla fall.

Lika lite som du minns att din dotter fyller år. Idag.

Det gör ont att du glömt, mamma. Så himla ont.

Pappa, vad vill du?

Flera gånger den senaste tiden så har jag känt att pappa är hos mig. Han vill säga något. Jag vet inte vad.
Kanske är det för att jag är extra känslig just nu. Det är mycket som söndrar runt omkring och min trygghet står på darriga ben i för höga klackar.

Pappa och jag hade alltid ett speciellt förhållande. Många säger att alla döttrar har det med sina fäder men jag är inte så säker på det. Även när han var full och jag skämdes för honom så var han min pappa, min trygghet fast på ett suddigt sätt. Jag kunde inte riktigt förstå varför mamma skällde på honom, jag tyckte hon var dum och jag tog honom i försvar. När man är i 6-årsåldern ser man inte hela bilden.

Nu undrar jag hur det hade varit om pappa fortfarande skulle leva. Hur hade det fungerat med mamma? Hur hade de klarat det ihop? Hade han gått under eller blivit starkare? Hade jag fjärmat mig mer, låtit bli att ta på mig det jag gör nu?

Många frågor. Få svar.

Få svar skulle jag vilja. På mycket.

Men hade det hjälpt? Hade jag mått bättre?

Pappa! Hade jag det?

Ramlar över mig

Det är fredag och jag är fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt.
Sitter på jobbet och försöker få till lite inspiration för att ta tag i dagen. Radion står på i bakgrunden och som vanligt är det mest slölyssnande från min sida.
Rätt vad det är öppnas mina öron. De scannar in rätt våglängd och riktas med odelad uppmärksamhet åt det håll rösten kommer ifrån.

Nyheternas reporter pratar om en tjej som blev lämnad ensam. Hennes mamma segnade ned på golvet och när hon kom till sjukhuset konstaterades en hjärntumör. Hon vidarebefordrades till ett större sjukhus och i några veckor lämnades dottern ensam på gården med hundar och katter. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är men hjälp, vad det sög till i magen.

Allt kom åter.

Nu sitter jag här och försöker tränga undan känslorna från den tiden för 36 år sedan. Övergivenhet, ensamhet, ofrivilligt ansvar, rädsla för vad som ska hända med mina föräldrar som plötsligt var på sjukhus båda två. Det snurrar.

På något vis känns det värre nu än vad det gjorde då. När man befinner sig mitt i det finns inga alternativ. Du måste vidare. Trots förvirring och tomhet.
Vi fick bo hos en kompis familj, vi behövde inte sova ensamma eller tänka på att skaffa hem mat. Övergiven kände jag mig ändå.

Min bror var bara nio, jag var hela elva år. Jag skulle vara den vuxna. Den som tog hand om och tröstade. Vem skulle annars göra det?

Som sagt; allt kom åter.

Det började när farfar dog. Då fanns inget bra kvar längre. Allt blev värre.

Farfar var min första idol, den jag ville vara tillsammans med när det blåste. Krypa ihop hos när det var kallt hemma.

Ändå minns jag inte att jag kramades med honom eller satt i hans knä. Gjorde jag det?

Det är en konstig känsla i luften nu. Inte bara våren som vill komma. Pappa är inte hemma. Han sover hos farfar och farmor. Vakar, heter det. Det är när någon snart ska dö. Då måste någon sitta där så att inte den som snart ska dö behöver känna sig ensam, säger mamma.

Jag vill inte veta. Jag bryr mig inte om sån skit. Jag är bara arg för att farfar nog kommer att få rätt. Det var nog den sista julen vi fick ihop.

Han sa det när jag berättade att vi nog skulle åka till mormor på julafton. ”Tänk på att det kanske är sista julen vi kan fira ihop” sa han till mig när jag skulle gå hem. Jag blev arg på honom. Jag brukar aldrig vara arg på farfar, han är den som alltid är snäll mot mig. Då behöver man inte bli arg eller sur. När han sa så sköt det som en blixt igenom mig. Varför ska jag behöva känna så, tänkte jag. Varför ska inte vi kunna åka dit utan att ni ska bli sura? Det är roligare där på jul. Fler människor. Inte bara mamma och pappa och min bror. Barn att leka med och gamla som ger oss paket. Riktig jul. Det är det inte hos oss annars.

Egentligen vet jag inte riktigt varför det inte känns lika bra hos farmor och farfar på julen. Jag tror att det är nåt med mamma och pappa men jag är inte säker.

Nu har det gått flera månader och det är vårblaskigt ute. Farfar är sjukare. Han har cancer, säger mamma. Hon är bra på att prata om sjukdomar. Det känns som att hon vet mycket om sånt.

Jag är där ibland och hälsar på men det är som att det inte är min farfar längre. Han ligger i sin säng och är jätteliten. Smalare än innan. Jag tänker på hans blå ben, hur jag tyckte det såg otäckt ut på stranden. Alla blodådrorna syns så väl på honom. Han är gammal.

När jag tänker på stranden så tänker jag på allt annat som vi har hittat på tillsammans han och jag. Mamma tycker nog att han är för snäll mot mig. Jag har hört hur hon säger det till pappa.

”Han kan väl göra nå’t med sitt andra barnbarn också?” säger hon. Jag vet att de pratar om min lillebror. ”Det är bara för att hon är första barnbarnet, det blir nog lite speciellt då” svarar pappa.

Jag kommer alltid att vara speciell, tänker jag då. Alltid först. För farfar är jag viktigast. Vi åker skridskor på vintern och badar på sommaren. Han tar mig med i bilen. En gång fastnade jag i bakrutan. Han har en Taunus och därbak på sidorna kan man liksom vika ut fönstren så att det kommer in luft. Min arm letade sig ut där alldeles av sig själv. Det var varmt och jag ville svalka mig.

När jag förstod att jag satt fast blev jag rädd. Se’n tänkte jag att det inte gör nåt. Då kan jag vara med farfar för alltid. Vi kan åka runt i hans ljusgula bil och bara vara tillsammans. Lite svårt att bada hade det blivit, förstås. Farfar hjälpte mig loss och så åkte vi till stranden.


Nu när farfar är sjuk så brukar vi ha hans bil. Den står i vårt garage och ibland tar pappa ut den så vi får åka en sväng. Det var den vi åkte till mormor i. När vi skulle fira jul utan farmor och farfar.

Det är en varm sommardag. Jag är nog sju eller åtta år. Mamma står i köket och steker falukorv. Vi väntar på pappa som snart ska komma hem och äta middag. I vår familj säger man det, middag till lunch. Kvällsmat är middag. Jag sitter på gräsmattan och känner hur matoset söker sig ut. Min bror är säkert nånstans i närheten men jag ser honom inte just nu.

Mamma verkar stressad. Hon kollar grytan på spisen. Ska maten hinna bli klar?

Jag vet inte varför, men det är nåt som känns i luften. Inte regnet fast det ser mörkt ut på himlen. Tidigare så har jag gömt mig under solsängen. Det började droppa lite och det blev kallt när solen försvann. Jag tog filten och fällde ihop så jag kunde få skydd och värme.

Det är ju sommarlov. Då ska man vara ute.

Det skramlar av porslin inne i köket. –Maten är färdig, ropar mamma. Pappa kommer snart. Leta reda på din bror.

Jag går till lekparken som ligger precis vid vår ände av radhuset. Jag ropar. Till slut kommer han.

Nu kommer även pappa. Han cyklar på sin orangefärgade Rex. En svensk cykel. Kunglig säger dom. Min pappa är ingen kung. Han är metallarbetare. Jag är lika glad för det, jag har aldrig varit princesstypen. För mig är pappa kung i alla fall.

Varje gång mamma skäller på honom så är jag där och tröstar. Varför är hon så arg på min snälla pappa? Jag tycker hon är orättvis och dum. Han har väl inte gjort nåt?

Det är matdags. Jag vet inte om vi alltid åt falukorv och makaroner på vardagarna, men det är den enda maträtt jag minns. Kokta makaroner, ingen stuvning. Inga grönsaker. Ketchup? Kanske. Jag gillade inte det så varför skulle jag lägga märke till det? Senap fanns.

På helgerna kunde det bli varma mackor på kvällarna. Ibland stektes bröd i smör på spisen. Det var före brödrostens intåg i vårt hem. Söndagar var stekdag. Pressgurka ibland. Den jag trodde hette prästgurka. Gelé och ärter och morötter. Grönsaker från konservburk.

Den där konstiga känslan av att något är fel, den vill inte försvinna. Det är så tyst. Inte ens jag och min bror bråkar. Vi känner att det inte är läge. Mamma och pappa pratar inte mycket heller. De äter och sen sitter pappa på altanen en stund innan han cyklar tillbaka till jobbet. Mamma plockar undan.

Den där krispiga luften. Mörkret som blir större för varje kväll. Jag ser det framför mig. Pappas skinnjacka och gummistövlarna med de nedvikta kanterna. Hur han kämpade mot jorden. Grävde och grävde. Min pappa, den starke. Som stönade över att behöva stå i halvdunklet och plocka upp blommor.

Han gjorde det ändå. För farfars skull. Hur nu han skulle kunna veta om de frös och dog. Han hade ju varit död i nästan ett halvår själv.

Men hans dahlior var viktiga. Han hade varit så stolt över dem. Predikat om hur det var tvunget att ta upp dem varenda höst, innan frosten kom. Annars skulle de dö. Upp skulle de. In i pannrummet och ligga där och vänta på våren. Lite för varmt var det allt men det fanns inget annat ställe att förvara dem på. Vi hade ju ingen jordkällare eller så, inte som hos mormor, men det fungerade ändå. Varje vår och sommar växte de sig starka och vackra. Blodröda stod de där och prunkade. Farfars stolthet. De överlevde trots att vi hade tagit över huset och trädgården. Inte var det lika fint som innan men det fick gå. Sa farfar.

Nu säger han ingenting. Han är död och borta. Som pappa. Han är också borta, fast inte död än. Bara nästan.

Det började när farfar dog. Då fanns inget bra kvar längre. Allt blev värre.

sjuka föräldrar, barndom, alkoholistbarn