tisdag 18 oktober 2011

Det är en varm sommardag. Jag är nog sju eller åtta år. Mamma står i köket och steker falukorv. Vi väntar på pappa som snart ska komma hem och äta middag. I vår familj säger man det, middag till lunch. Kvällsmat är middag. Jag sitter på gräsmattan och känner hur matoset söker sig ut. Min bror är säkert nånstans i närheten men jag ser honom inte just nu.
Mamma verkar stressad. Hon kollar grytan på spisen. Ska maten hinna bli klar?

Jag vet inte varför, men det är nåt som känns i luften. Inte regnet fast det ser mörkt ut på himlen. Tidigare så har jag gömt mig under solsängen. Det började droppa lite och det blev kallt när solen försvann. Jag tog filten och fällde ihop så jag kunde få skydd och värme.
Det är ju sommarlov. Då ska man vara ute.

Det skramlar av porslin inne i köket. –Maten är färdig, ropar mamma. Pappa kommer snart. Leta reda på din bror.
Jag går till lekparken som ligger precis vid vår ände av radhuset. Jag ropar. Till slut kommer han.
Nu kommer även pappa. Han cyklar på sin orangefärgade Rex. En svensk cykel. Kunglig säger dom. Min pappa är ingen kung. Han är metallarbetare. Jag är lika glad för det, jag har aldrig varit princesstypen. För mig är pappa kung i alla fall.
Varje gång mamma skäller på honom så är jag där och tröstar. Varför är hon så arg på min snälla pappa? Jag tycker hon är orättvis och dum. Han har väl inte gjort nåt?

Det är matdags. Jag vet inte om vi alltid åt falukorv och makaroner på vardagarna, men det är den enda maträtt jag minns. Kokta makaroner, ingen stuvning. Inga grönsaker. Ketchup? Kanske. Jag gillade inte det så varför skulle jag lägga märke till det? Senap fanns.
På helgerna kunde det bli varma mackor på kvällarna. Ibland stektes bröd i smör på spisen. Det var före brödrostens intåg i vårt hem. Söndagar var stekdag. Pressgurka ibland. Den jag trodde hette prästgurka. Gelé och ärter och morötter. Grönsaker från konservburk.

Den där konstiga känslan av att något är fel, den vill inte försvinna. Det är så tyst. Inte ens jag och min bror bråkar. Vi känner att det inte är läge. Mamma och pappa pratar inte mycket heller. De äter och sen sitter pappa på altanen en stund innan han cyklar tillbaka till jobbet. Mamma plockar undan.

3 kommentarer:

  1. Det finns i luften, mellan raderna. Bra.

    SvaraRadera
  2. Bra text, med en speciell stämning mellan raderna.

    SvaraRadera
  3. Ja, bra, fint! Har verkligen saknat dig. Fortsätt skriva såhär, du kan orden, får fram känslan. Detta är ett verktyg som jag tror helar. Kram <3

    SvaraRadera

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)