En iskall septembernatt i mitten på 70-talet förbyttes min - i och för sig emellanåt röriga - barndom till något jag inte ville ha. Jag var 11 år och förväntades plötsligt växa upp. Bokstavligt talat över en natt.
Helt plötsligt hade jag en pappa som var dödssjuk och en mamma som bröt ihop både psykiskt och fysiskt.
Förälder till mina föräldrar. Ansvar för min lillebror och vårt hem. Ensamma hemma.
Ångest över hur länge pappa skulle klara sig. Inte alls länge var vad läkarna sa, högst några månader.
Han levde 32 år till. År med känslor som svängde hit och dit. Tiden läker och förtränger. Det måste skuffas undan, Man orkar inte leva på spetsen hela tiden. Livet måste levas.
Hur det har varit och hur det är. Det är vad jag ska försöka skriva om.
I nuläget är det mycket som handlar om min mamma som blir allt virrigare, allt mer lik sin mamma. Min mormor som blev en riktig skitkärring på slutet. Där är vi nu.
Utredningar om senilitet och liknande pågår. Allt gungar. Som vanligt.
