När mamma försvinner...

Mamsen, mamsen…

Det är jobbigt på så många vis just nu. Det där med att hälsa på, det är tufft. Energisugande.

Senast igår var jag hos dig en stund. För att jag ”måste”. Ja, det är så det känns. Jag måste. För min egen skull, för att jag ska må bättre en stund. Tills nästa gång det är dags. När det gått ”för lång tid” se’n sist.

För din skull. För att du sitter där i din ensamhet och bara är. Knappt det ens. Jag hörde på dig senast du ringde att du kände dig ensam och övergiven. Inte konstigt alls. Det är ju så det är. Krasst sett.

Genast plingar det dåliga samvetet till i hjärnan. Skickar signaler till hjärtat och ger magkänslan tyngden av tusen stenar. Stora klippblock formas och tynger ner hela mig.

Det där med hur länge ”för lång tid” är, vem bestämmer det egentligen?

•  Är det jag med mitt bihang till samvete?
•  Är det du som glömmer att jag varit där en stund efter jag stängt dörren efter mig?
•  Är det personalen som bara ser frekvensen på besöken, inte hur mycket de tär och vad vi har i bagaget sedan innan?
•  Är det övrig omgivning/omvärld? Finns den ens?

Jag tittar på dig och ser hur du minskar för varje gång. Inte bara kroppsligt. Det är som att du försvinner som person, som mamma. Jag får verkligen intala mig själv att det är du som sitter där. Det är min MAMMA. Tror inte någon som inte själv varit med om något liknande kan förstå. ”Det är väl klart att det är din mamma!”

Ja, det är klart att det är. Men ändå inte.

Delvis beroende på att mitt självförsvar tickar in och ser till så att jag skärmar av mig. För att orka. När jag tittar på dig och verkligen SER. Det är då det rasar. Det trillar över mig och jag inser. Den person som en gång burit mig inom sig, fött mig och uppfostrat mig, den personen kommer snart inte att finnas kvar. Delar av den är redan borta.

Det gör så jäkla ont.

70-talet... Fortfarande (delvis) barn...

Efter att jag skrev detta så "försvann" du till och med på riktigt. Nästan.
Ett nattligt samtal om att du trillat och slagit dig så du fått åka iväg i ambulans. För säkerhets skull. Du blödde från ett sår på armen och hade slagit i huvudet. Visst blev jag orolig men kände ändå att du nog togs omhand på ett bra sätt. Min oro gällde mer att du skickats iväg ensam utan att ha koll på var du är, varför eller vad som händer. Det har du ju nämligen inte numera.

Morgonen ägnades sedan åt att försöka få tag på någon som visste mer om vad som hänt, var du var. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Inget svar på din avdelning. Inte på hela förmiddagen. Den person jag fick tag på (som inte hade en susning om scenariot) lovade att en sköterska skulle återkomma till mig snarast. Jo, tjena. Efter 4 timmar ringde jag till akutmottagningen. Där hade de också problem att hitta dig. Till slut såg man att du lämnat sjukhuset tidigt på morgonen. OK, då visste jag det i alla fall.

Ledsen och förbannad har jag sedan meddelat ditt boende vad jag tycker om det här. Om det tycker jag INTE. Vad är det för sätt, inte meddela någon anhörig om läget? Inte ens svara i telefon? Någon borde väl ha tänkt tanken, hur mycket man än har att göra, att det kanske vore läge att slå en signal?
Rutiner? Handlingskraft? Ord som känns igen av någon? Det är väl bara att gå till sig själv, sätta sig in i den situationen? Vill man inte veta vad som händer med ens gamla mamma då?

Eller har det gått "för lång tid" mellan mina besök?

Bitter? Ja, just nu är jag faktiskt det. Take it or leave it.

Vem lurar jag?

Min fina mamma för ett 50-tal år sedan

Jag är en känslomänniska. Egentligen. 

Jag tänker med magen och tar till mig.

Det är positivt. Utvecklande.

Ibland tar jag även åt mig. 

Det är negativt. Nedbrytande.

Under 40 år har jag byggt mina egna murar.

Stenar och stockar som är svåra att rubba.

Jag har försett mina ögon med filter.

Skygglappar som för mig är skyddslappar.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.

Försöka duger.

Igår insåg jag hur långt det gått. Något letade sig in genom lapparnas väv.

En liten, liten sten flyttades och lämnade ett hål i muren.

Kvinnan jag satt bredvid är min mamma. 

Hon är inte bara någon jag hälsar på då och då.

Det sa pang. Insikten gav mig en stor, fet käftsmäll.

Du är den som fött mig. Älskat och stöttat mig.

Du har funnits där. När jag låtit dig.

Min rustning har blivit hårdare och hårdare.

För varje dag. Vecka. År.

Till slut har den blivit jag. 

Som all annan metall utan finish har jag rostat och börjat gnissla.

Mest med dig. Mot dig.

Hård som flinta. Vass som eggen.

Så många anledningar. Så mycket försvar.

Jag är inte dum i huvudet. Jag vet. Egentligen.

Jag är inte elak. Jag älskar dig. Egentligen.

Måste bara tänka bort. Måste skärma av.

Låtsas. Stå ut.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.

Försöka duger.

Du är min mamma. Alltid.

Trots förändringar. Trots allt.

När jag lämnar kvinnan jag brukar hälsa på.

Då stannar du kvar.

Min mamma sitter där. Instängd.

I sig själv. I sitt mående.

Vem lurar jag?

Vissen som den här stackars misshandlade julblomman är hur jag känner mig efter att återigen fått klä skott för något som du är skuld till. Blomman gav upp innan jul, det gjorde däremot inte jag.
Trots att du ringde och grät och berättade att du hade ringt till dina bröder och sagt "farväl, jag orkar inte längre..." och sedan slängde på luren i örat på både din svärson och mig.

Du skulle minsann inte åka någonstans, det orkade du inte, du ville bara dö. Trots att det var jula...fton. Eller kanske på grund av det. Jag vet inte. Då var jag nära att göra som blomman. Ge upp.

Men nej, jag vägrade. Ville inte låta dig vinna.

 Trots att du egentligen skulle förlora om jag lät dig få som du ville så skulle du på något sätt vinna över mig. Den som senare skulle få lida för att du minsann satt ensam och övergiven på självaste julafton, det skulle vara jag. Kan riktigt höra både dina och personalens ord...
Nä, tack. Jag gör så gott jag kan. Jag tänker inte ta den skiten.

 Från att ha varit inställd på att skicka någon av dina barnbarn att hämta dig fick jag morska upp mig och själv följa med. Den situationen ville jag inte lägga på deras axlar att reda upp.
Du var bitter och sur när vi kom men jag låtsades som ingenting och du följde med. Utan allt för mycket knot.

 Vi hade en lugn och skön eftermiddag hemma hos oss och när vi skjutsade hem dig igen var du glad och tacksam för att du hade följt med. "Det är ju inte kul att sitta på hemmet när det är jul..."
Jaja, svälj och håll med, det är ju trots allt jul...
Häromdagen var det dags igen. Du ringde och grät. Först till mig och sedan till en av mina döttrar. Det är så hemskt att höra dem berätta vad du sagt. Trots att jag väntar mig det så blir jag förbannad när jag får rätt.

 Ingen ska behöva höra detta från sin mormor. Ingen. Jag har bett dig tidigare - många gånger - och när jag tog upp det nu igen så blev även den reaktionen den väntade.
"Jag ska sluta säga nåt alls. Jag har alltid fått hålla tyst, det är lika bra jag fortsätter tiga. Det är ändå ingen som tror mig."

Jag hörde hur min röst ändrades och blev både hårdare och högre, jag kunde inte stå emot. Kalla mig vad du vill men mina barns väl och ve är det viktigaste för mig, jag skyddar dem med näbbar och klor.

Det är inte troligt att jag fick dig att förstå skillnaden mellan att du säger vad du tycker och tänker, berättar hur du mår och liknande och att du häver ur dig dina önskningar om att du inte vill leva längre, till mina barn, men jag gjorde ett tappert försök. Igen

Det gör så ont i mig idag. Håller på att titta igenom saker som ska rensas och hittar mer och mer som jag inte kan göra mig av med.

Som detta. Ett lakan med dina och pappas initialer. Tårarna rinner när jag tänker på hur du suttit och sytt... detta. Vilka tankar och förhoppningar hade du när du la stygn till stygn? Vad fanns för drömmar om framtiden? Er framtid tillsammans.
Tror inte att det blev riktigt så.
Tyvärr.
Nu har du bara en dröm. En önskan.
Faaaaan, rent ut sagt.

 

Störningar i din redan förvirrade tillvaro

Det blev ingen påhälsning hos dig i helgen, känns alltid lite tungt när jag inte gjort som jag tänkt. Innan helgen kommer känns den så lång, det är mycket som kommer att hinnas med, minsann, planerna är många.
Rätt vad det är så är det söndag kväll. Som nu. Den försvann fort som vanligt, helgen. Utan besök hos dig, tyvärr.

Känner mig lite extra ledsen över det nu. Vi pratades vid igår och du var ...ledsen. Du grät när vi la på.

Vissa gånger är det så. Du är extra trött och har ont. Det vet jag. Inte mycket jag kan göra åt. Bara försöka lyssna och trösta. Det är inte alltid så "bara", det är svårt ibland.

Den femhundrasjuttielfte gången man hör det (och de påföljande...). Då är det lätt att låta tankarna flyga iväg och bara humma. Vända bort huvudet från telefonens mikrofon och sucka.

Nu är det en ny orsak till att du är ledsen och trött. En nykomling på avdelningen där du bor. En man som är arg och skäller på allt och alla (enligt vad du säger) och speciellt på dig. Han är och rycker i din dörr ständigt och jämt. Även på nätterna.

Du är rädd och osäker. Och trött. Du får ju inte sova ifred. Dörren måste vara låst så han inte kommer in, även på dagen.
Jag försöker sätta mig in i din situation och känna efter hur det skulle behöva vara att ha det så. Hela tiden vara på helspänn, inte kunna känna ro i sitt eget hem.

Jag blir både ledsen, arg och orolig. Den här stackars mannen måste ju också få vara någonstans, ha ett hem och få vård. Frågan är om det är på rätt ställe han är nu? När flera andra blir oroliga och störda?
Vad ska/kan jag som anhörig kräva när det gäller mammas boende? Vem pratar jag med? Och vad hjälper det?

Blir förtvivlad när jag tillåter mig själv att tänka på att du - som verkligen behöver lugn och ro - får ha det så här. I ditt hem. Där du spenderar ditt liv.

Vem vet vad?

Finns det något värre än när någon "besserwisser" (troligtvis utan egna...) talar om för dig hur du ska uppfostra dina barn? Det är svårt att ens ta det från sina bästa vänner och när det kommer från totalt främmande människor, då är det krig :-)

Din mamma blir helt plötsligt någon som inte vet ett skit. Det är ditt barn, du vet bäst. Låt mig göra det på mitt vis! Visst har de flesta föräldrar - och särskilt mammor, tror jag - känt så? Minst en gång per barn?

Det är känsligt, helt enkelt, och lätt hänt att känna sig snarstucken och kritiserad.

Vet ni, det är likadant när man har sjuka föräldrar att ta hand om. Eller bara gamla. Blickar och tisseltassel från människor som anser att du gör för lite. Du hälsar inte på. Du bryr dig inte om. "Stackars din gamla mamma som alltid får sitta själv"

Hur många gånger genom åren har jag inte velat skrika ut på hela bygden:
"Ni har inte en endaste liten aning om hur det är!!!"
Ni vet inte vilken bakgrund som ligger där, dold för allmänheten. Vad som sagts och gjorts. Hur jag blir behandlad. Hur mycket vatten som runnit under broarna innan dammen svämmade över och jag var tvungen att ta en time-out.

För så är det. Ibland orkar jag inte. Pallar inte att få skit slängd i ansiktet och bli utskälld för allt jag gör/inte gör. Vissa dagar älskar jag inte mamma. Eller jo, fast inte helt och fullt, jag måste också få vara mänsklig. Känna att det är OK att stå upp för mina känslor och säga ifrån. Även om det är till min mamma som redan glömt att hon skällt ut mig. Jag glömmer inte lika lätt.

Det kan göra fruktansvärt ont. Både att bli behandlad så av en förälder och att bli ifrågasatt av omgivningen. Den där ovetande, dömande.

Den som inte vet att jag på sätt och vis faktiskt tagit hand om mina föräldrar sedan 1976, då var jag 11. Fattar ni? Elva?
Det är liksom inte meningen att det ska vara så. Barn ska inte behöva "bli vuxna" över en natt. För så var det, bokstavligen. För 38 år sedan vaknade jag mitt i natten av att ambulansen hämtade pappa. Resten är historia. En lång sådan.

Så snälla, döm mig inte. Jag har gjort mitt. Länge. Någon gång måste även jag få bry mig om mig själv. Bara för att orka.

Jag kommer och hälsar på. Jag pratar med mamma på telefon. Jag gör för fasiken så gott jag kan...
När jag orkar.

Någonstans någongång lättar det

Idag fyller ditt yngsta barnbarn, min lilltjej, 12 år. Du mindes inte det. Fast vi pratade igår och jag sa att vi skulle komma och hälsa på dig så du skulle få gratta henne.

Jag visste det. Vi visste det. Hon har en cool inställning till detta, hon vet att du glömmer och att du inte menar något illa. Ändå svider det. Kanske mest i mig.

Hon önskar sig pengar så det hade jag ordnat. Hon fick själv köpa ett kort att lägga dem i.
När vi kom fram så blev du glad över glasstårtan vi hade med oss. "Det hade ni inte behövt..."
Jo, mamma, det behövde vi. Det var en födelsedag som skulle firas.

Jag sa inget utan gav dig kortet så du skulle kunna skriva en hälsning på det. Såg hur du tvekade. Du visste nog inte alls varför och till vem det var meningen att du skulle skriva. Jag fick säga det lite i förbigående och tårarna steg upp i ögonen... Du som brukade ha stenkoll.

Jag försökte att se bortom alla dina upprepningar om hur god glassen var och istället prata om annat. Bryta in med positiva saker när du började närma dig den negativa spiralen som snurrar på skivtallriken emellanåt.

En av dina medboende hade gått bort i veckan och en annan skulle flytta. Idag. Det märktes att du var ledsen över detta, lite orolig kanske. Ni brukade hälsa på hos varandra och sitta och prata i dagrummet. Jag hoppas verkligen för din skulle att det kommer någon du kan ha trevligt tillsammans med.

Ofta när jag kommer för att hälsa på dig så ser jag dig sitta och halvsova och se ledsen ut. När du inte märkt att jag kommit, då är det din vanliga vardag som visar sig. Det gör så ont i mig.
Det är min mamma som sitter där. Som har det likadant varje dag. I stort sett. Den framåtlutade kvinnan som verkar vara i en annan, urtrist, värld. Min mamma. Så ont.

Idag fick jag veta att det trots allt finns ljusa stunder. Du har tydligen börjat spela kubb, ni är ett lag som tränar. Jag såg hur hela du lös upp när du berättade. Du tycker verkligen det är roligt. Då kom tårarna igen. Jag blev så glad för din skull. Det lyfter lite tyngd från mitt hjärta.

Den där tyngden som jag måste försöka tänka bort. Tyngden av att behöva vara mamma åt sin mamma. Förtränga för att orka. Måste. Tänka bort.

Gjort min plikt

Ja, tyvärr. Det är så det känns.
Ingen skön eller önskvärd känsla.
Men den är där, den finns.

Jag har varit och hälsat på dig en stund, mamma.
Jag har lyssnat på dina klagoramsor och upprepningar.
Hållit god min. Nästan hela tiden.

Tror att det sprack en stund.
Du märkte det inte. Det är huvudsaken.
Jag kämpar på. Försöker.

Glädjen finns inte där.
Jag ser aldrig fram emot det.
Inte besöken. Inte samtalen.

Jag älskar dig men du är tärande.
Vända all denna negativa snurr.
Det är inte lätt. Nästan omöjligt.

Nu ljög jag.
Det ÄR omöjligt.
Inte bara nästan.

Idag tar jag klivet

Plötsligt händer det. Som en blixt från klar himmel.

Idag är dagen när jag kastar mig utför stupet.
Jag vacklar fram mot kanten och känner hur jag vill breda ut vingarna och testa om de bär.
De spretiga, fladdrande vingarna som är mina känslor.

Alltid där. Alltid närvarande.
Fast jag förtränger. Allt jag kan.

Det finns där. Nu delar jag med mig.

Jag flaxar och vacklar. Jag är.

Inte längre anonym.

Bloggen får en sida på facebook. Jag släpper masken.

Ibland är livet lite trassligt

demens, skrivpuff, anonymitet, facebook

Ännu ett steg i fel riktning

Idag ringer du, jag hör att du har en av dina sämre dagar. Genast sjunker min kropp ihop i stolen, den ljudlösa sucken kommer krullande nedifrån. Den vänder strax ovanför öronen, innan den når ögonbrynen.

Ihopsjunken men ändå med fiolsträngens anspänning längs ryggraden. Vad är det nu?

Du får ingen medicin längre. Jo, en gång igår. Idag har du inte fått någon alls. Kan de verkligen göra så här? Bara ta bort den på det viset?

Jag hör din irritation. Kanske är det rädsla som kantar den. Som spetsiga små rosentaggar pryder den din röst och får den att knirra på sitt speciella vis. Synd om mig-viset.

Jag försöker hålla min egen slät och utan spetsar. Det är inte lätt.

"Men så kan det ju inte vara. De tar inte bort nån medicin på det viset. Det måste vara läkare som beslutar sånt." Jag försöker lugna. Lovar att ringa någon och kolla.

Vem? Vem kan jag ringa?

Testar områdeschefen. Inget svar. Lämnar meddelande. Vill inte vänta. Letar ny kontakt. Ringer växeln. Blir kopplad. Inget svar. Ny anknytning. Svar.

Pratar med två sjuksköterskor.Nej, inget har ändrats. Inte minsta lilla förändring har skett. Som väntat.

Får löfte om att de ska prata med dig. Läggr på och ringer dig. Förklarar läget. Nej, jag försöker  förklara. Du blir sur. "Jag är väl dum i huvet då..." är svaret jag får.

Vill skrika men suckar istället. Igen.

Formar min gapande mun till ett snörp och drar in luft. Stänger in den tillsammans med alla ord och skrik. Det som vill ut omformas och får stanna kvar. Det är bäst så.

Flytt och flykt

Så många dagar har gått. Över ett halvt år har förflutit sedan jag skrev senast. Knäckt gav jag upp litegrann. Orkade inte. Fast det egentligen är just det som behövs. Häva ur mig. Allt. För att kanske själv kunna förstå vad det är jag känner.

Det har hänt saker sedan dess. Mamma har flyttat. Äntligen. Redan.

Så mycket blandade känslor. Trodde att jag bara skulle tycka det var skönt. När beskedet först kom var det blankt NEJ. "All den omsorg hon behöver kan hon få av hemtjänsten." Jomenvisst. Eller inte?

Jag skickade in en överklagan där jag bifogade hela det långa bidrag vi skickat in till hennes demensutredning på vårdcentralen. Nämen, hoppla! Jaså? Kan hon beviljas särskilt boende nu?
Tur att hon har barn som strider. Inte alla har det. Vissa har inte barn alls. Andra har men de orkar eller kan inte. Inte heller någon annan hjälpande hand finns. Vad händer med alla dessa? Orkar inte ens fundera. Har nog med mitt i det fallet.

Det tog en månad sedan låg erbjudandet i postlådan.

Jag brakade ihop. Lite. Det gick så fort helt plötsligt. Ett år hade jag förväntat mig. Minst.

Det blev full fart direkt.

Nu har du bott där två månader redan. Upp- och ned och fram- och tillbaka. Bakåt.

Idag var det en bakåtdag. Ett av mina mardrömsscenarion var plötsligt där. Du har börjat gömma saker. Du plockar undan din plånbok och nycklarna till ditt skåp. Förra gången hade du lagt plånboken under madrassen. Idag var den helt borta. "De har sagt till oss att vi ska gömma värdesakerna för det finns såna som går och letar överallt..."

Jag hade lovat mig själv att inte vara irriterad eller elak men det var nära. Hörde hur vass jag blev på rösten. Filade av toppen och sänkte mina taggar.

Försökte leta lugnt och beskedligt. Du virrade runt och försökte på sitt vis. Till slut hittade jag den i skåpet bland handdukarna. En av nycklarna kom fram också.

Måste ringa imorgon. Måste prata med någon som är ansvarig. Höra vad de kan göra. Vad de ser händer med dig.

Dags att samla kraft. Igen.

Ett annan sorts tomhet

Jag hoppades att du skulle komma ihåg. Att du skulle ringa. Nu har nästan hela dagen gått och det är fortfarande tyst. Just idag skulle du väl kunnat minnas?

När jag sitter här och försöker låta bli att vara ledsen så kommer andra sådana här dagar över mig. Som idag för precis fyrtio år sedan.
Du låg på sjukhus. Vi andra skulle fira utan dig. På restaurang. Jag försökte vara stark och tänka på nåt kul.

Jag minns ölflaskorna som blev allt fler på bordet. Blåste ut ljus med tårar i ögonen och det var glass till efterrätt. Vet inte om jag fick någon present. Minns den inte i alla fall.

Lika lite som du minns att din dotter fyller år. Idag.

Det gör ont att du glömt, mamma. Så himla ont.

Andas och släpper in

Jag hade en kämpig stund innan vi åkte till dig igår. Vemodet knackade på och ville komma in i värmen. Jag slog till säkerhetsspärren och försökte tänka bort bultandet.

Tomheten efter pappa gapar högt och fyller mig extra mycket såna här tillfällen. Din födelsedag när han alltid brukade ge dig en amaryllis som lyckades bli alldeles lagom utslagen till jul Nästan den enda ljuspunkten.

Igår skulle sonen, min förstfödda, följa med och hälsa på. Han har vägrat det länge. Han har samma känslor för dig som jag hade för min mormor. Hon gjorde dig illa precis som du har gjort (och ibland fortfarande gör) med och mot mig.

Vi är så lika han och jag. Hårdnackade när det gäller de vi tycker om. Ingen acceptans mot dem som gör illa. Vi är inte mottagliga för fjäsk och falska leenden.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att säga ifrån och bryta med henne. Däremot så vill jag inte att det ska bli samma med dig och ditt äldsta barnbarn. Erfarenheten får mig i alla fall att tänka efter och begrunda vissa saker och jag hade tänkt prata med honom. Nu behövdes inte det. Han följde med självmant och var just den där underbara människan som han är. Klokare än mamma trots sin låga ålder, kanske?

Kvällen gick bra, jag klarade att släppa in goda tankar. Gråten höll sig borta.

Trots att du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig. Trots att min minsta frågade varför du är så smal och jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Trots att du flera gånger vimsade till saker som jag vet inte är sanna.

Jag satte mig över det. Denna gången.

Födelsedag

Nästa vecka kommer arbetsterapeuten hem till dig - igen. Hon ska återigen göra ett minnestest för att kunna jämföra med hur det var förra gången. Detta fick jag veta efter att ha ringt upp henne efter 2 månaders ovisshet. Varför är det inte naturligt att någon anhörig kontaktas? När det är som det är?

De måste ju förstå att jag vill veta, det var ju trots allt jag som begärde att de skulle börja en utredning. Tydligen ska det också skickas ut någon slags blankett som vi som anhöriga ska fylla i, EFTER det startas det på riktigt. Läkarundersökning mm.

Dessutom talade hon om att det visade på vissa förändringar på hjärnan, sånt som kan påverka så att du blir förvirrad och växlar i humöret. Jaha, det var ju det här med information... Hade inte varit fel att få veta det tidigare!

Allvarligt, en ensamboende förvirrad människa som har uppenbara problem både fysiskt och psykiskt, varför tar man inte kontakt med de anhöriga som faktiskt finns? Och som hela tiden försöker få hjälp till sin gamla mamma?


Idag är det din födelsedag och jag ska försöka samla både mig och resten av familjen så att vi kan hälsa på en stund.

Det kan inte hjälpas, tankarna kommer. Blir det fler? Kommer du att få uppleva den årssiffra som du med bestämdhet hävdar att du fyller redan nu?
Jag hade vissa problem att övertyga dig om att du inte är riktigt så gammal än.

Någon livsgnista har du inte, ofta säger du att du bara vill sluta ögonen och somna in. Du är färdig här.
Jag blir både arg och ledsen när du häver ur dig det. Speciellt när barnen är med. Hur tänker du? Inte alls, förstås. Du är martyr då, det är bara synd om dig. Ingen förstår.

Jag vågar knappt skriva det men ibland känner jag också att det vore skönt. En stor sten som skulle plaska från mitt hjärta ned i lervattnet som samlats vid mina fötter. Grumligt av bekymmer och krav.

Du är min mamma, man ska inte tänka så. Jag älskar dig och du skulle vara saknad. Naturligtvis. Men...

Oroliga syskon

När din bror - för första gången någonsin - ringer mig så förstår jag att det är nåt viktigt. Tankarna maler. "Vad har hänt?"

Han berättar att de varit hos dig dagen innan för att fira din födelsedag i förväg och sen fortsätter han lite försiktigt med att fråga om jag vet ifall du hade beställt smörgåstårta. Du hade sagt att du hade gjort det. De hade varit och skulle hämta den men affären visste ingenting om det. Inte konstigt eftersom det säkert var en av dina vanliga förvecklingsscenarier.
Du tror att du har gjort det. Du brukar göra det när du ska ha kalas. Brukade, menar jag.

Numera är det inget sånt. Du tar dig knappt till affären och en smörgåstårta skulle du behövt hämt-hjälp till Jag vet vem du skulle bett ordna det. Jag vet att du inte gjort det. Ingen beställning, alltså.

"Dom har väl missat det" var ditt försvar. Om du nu menar hemtjänsten eller nån av oss (=mig), det kan kvitta. Det är ditt försvar. Du tar till det för att dölja den riktiga orsaken. Du och ditt minne. Som inte går riktigt ihop längre.

Smörgåstårtan är en liten, liten petitess i sammanhanget. Det han var riktigt orolig för var din fysiska hälsa. Tydligen har du cancer överallt. Mest i huvudet och magen.

Jag blev tyst. "Sa hon det?" var det enda jag fick ur mig.

Ja, så sa du.till dem. Dina bröder med respektive.

Jag fick försäkra honom att så är det inte alls. Du är dålig på många vis men någon cancerdiagnos har du aldrig fått.

Jag väntade några timmar men se'n var jag bara tvungen att konfrontera dig med det. Så gör man inte. Skrämmer upp andra på det viset. Speciellt inte med osanningar.

"Jo, men de sa att det kan bli det." Kan bli??? "Ja, det är ju ärftligt och..." Du malde på som du brukar. Jag himlade med ögonen och slog igen locken för öronen. Jag kan ramsan utantill.

Ooooorkar inte just nu.

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

Grumliga tankar

Idag var vi och hälsade på, jag och ett av dina barnbarn. Ibland är jag inte alls säker på att du vet vem av dem det är. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill aldrig behöva vara med om det. Att du inte känner igen oss.

För mig är det egentligen inte "om" när jag tänker på det, utan "när". Så säker är jag på att det kommer.

Jag skulle hämta ett papper jag beställt från Skatteverket, en kopia på en blankett. Den behövs för att kunna söka bostadstillägg. Du hade fått brev om detta för ett tag sedan men bara lagt det i byrålådan, där hittade jag det sen. Det var försent att komma in med kompletteringar men jag lyckades skjuta upp det när de fick situationen klar för sig. Igår när jag ringde så låtsades du som att du hade allt detta ordnat, det lät som att det var du som beställt blanketten. Jag hade inte ens nämnt det för dig så jag vet att det var en lögn. Du hade ingen aning om vad det gällde.


Jag önskar verkligen att du kunde vara som innan. Jag önskar jag kunde låta bli att låta arg när jag pratar med dig. Jag önskar att allt vore glasklart. Och enkelt.

Praktiskt taget

Fotvård - Dina fötter ser hemska ut igen och naglarna måste klippas. Jag klarar inte av det. Både för att de är stenhårda och för att jag äcklas av det. Som klor är de. Precis som mormors.

Glasögon - Dina ögon har behövt en översyn sedan länge. Du orkar inte säger du. Du måste. Huvudvärken du dras med blir ju bara värre med fel glasögon. OK, jag lyckades limma de du har så du slapp de andra som är över 20 år gamla. Så gjorde mormor också. Lånade eller tog några gamla.

Du blir mer och mer lik henne. Det som har varit din värsta mardröm. Du har alltid sagt att du inte vill bli som hon. Inte sån. Inte elak. Inte den söndervärkta kärringen.

Du är där nu, mamma.

Man jag ska nog se till så att dina fötter och ögon får sitt i alla fall.

Bollen är satt i rullning

Nu har jag - äntligen - gjort det. Jag har ringt till arbetsterapeuten.
Det behövdes ingen förklaring när jag sa att det gällde dig. Hon visste direkt vad jag menade.

Hoppas nu att detta leder till något bra. För dig men även för oss andra. Vi som ser att du lider. För det gör du.

För egen del skulle det kännas mycket bättre att veta, att få sätta ord på vad det är som är fel. En diagnos.

Något att utgå från. Andra att prata med. Människor med erfarenheter och upplevelser. Som vet.

Med detta följer även läkarbesök och där kan vi se till så att alla dina krämpor och andra problem undersöks. Också.

Du ska se att det kommer gå. Förhoppningsvis bra.

Visste väl det

Du svamlar om hembesök av läkare. I nästa sekund vet du inte vem du har som läkare. Du säger du ska ta prover de vill ha svar på innan din magröntgen. Du säger att sjuksköterskor är och besöker dig för att hålla koll på hur du mår.

Idag ringde jag till vårdcentralen för att se hur mycket jag kan få veta om hur det ligger till.

Det finns ingen röntgen inbokad för din mage. Du har inte varit på läkarbesök, varken hemma eller någon annanstans. Inga sjuksköterskor är hos dig på besök. Arbetsterapeuten hjälper dig ibland. Övningar för din arm.

Nu vet jag det jag redan visste.