Känns som att hela min kropp består av öppna sår ikväll. Jag som brukar hålla mig kall och inte tänka så mycket när jag träffar dig. För att orka. För att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag klarar inte av att se dig som du är. Inte utan et...t skyddande filter av förträngning och känslobortstötande.

Idag var jag sårbar redan innan jag kom hem till dig. Hem... känns fortfarande konstigt att det är där du bor. Det är ditt hem. Utan att du egentligen fick välja. Du bor där. Med ditt liv som det nu är.

Idag rasade murarna och jag var tvungen att öppna ögonen. Så här tragiskt är det. Min mamma sitter av sin tid. Väntar. Du är ensam fast du har människor runt omkring. Boende, personal, vänner. Vi, din familj. Ändå ensam.

Jag lider med dig och jag är rädd. Livrädd för att hamna där. Utan livslust. Bara väntan på slutet. Min dödsrädsla handlar om att inte få vara med längre. Inte vara en del av världen. Glömmas bort. Ännu större är skräcken för att bli fast i ett vakuum liknande ditt.

När jag tittar på fotot jag hittade på mig själv så får jag tårar i ögonen. Den blicken skulle jag ge nästan vad som helst för att ha just nu. Förväntansfull och glad. Full av tillförsikt.

 

 

Nu är det verkligen inte lätt att hålla irritationen borta. Det finns inte något positivt hos dig. Du ältar samma sak. Om och om igen. Mer än vanligt.
Jag frågar både mig själv och min familj;. Visst har det blivit värre?

Du glömmer mer. Du gnäller mer. Du hittar på mer. Fabulerar. Fint ord. Inte fina känslor som medföljer. Inte alls.

Tänk om du hade haft den förmågan när jag varit mindre. Om jag fått höra en saga som liten. Vad härligt det skulle varit att ha som minne. En liten jag uppkrupen hos mamma, lyssnandes på en berättelse. Tror inte jag gjort det en enda gång.

Mina läsminnen är från när jag själv började läsa. Farfar lärde mig när jag var fyra. Han var den som gav mig tid och såg vad jag behövde. Han öppnade en helt ny värld för mig. Ordens och språkets.

Om jag skulle tro på allt det du berättar för mig femtielva gånger varje gång vi pratar, så skulle du haft maginfluensa minst 10 gånger det senaste året. Samtidigt som förkylningarna med 41,5º i temp. Det hade du inte klarat, mamma. Du är så tunn, så tunn. Det finns inget att ta av.

Visst vet jag att du är dålig och trött. Det är ingen nyhet för mig.
Jag vet att du inte kan sova och att du gråter mycket. Jag vet.
Jag kan bara inte göra något åt det.

Du ringer och rapar ur dig allt detta. Flera gånger i veckan. Ibland flera gånger varje dag. Jag försöker vända det, försöker få dig att berätta om de saker du faktiskt är med om. Det positiva. Det blir allt svårare.

Jag känner hur jag kommer närmare och närmare uppgivenhetens rand. Där borta vid horisonten väntar den. Irritationen. Ilskan.

Du glömmer att jag hälsat på dig. Du glömmer att jag pratat med personalen. Du ringer och talar om att jag måste ta med pengar till dig. Till slut brast det lite grann.

"Ja, jag vet det. Jag var hos dig igår. Du fick pengar då. Jag tar med nästa gång också. Jag sa det till personalen när du stod bredvid."

Precis så där som jag vet att jag inte ska. För vad hjälper det? Inte dig och absolut inte mig, heller.