Nu är det verkligen inte lätt att hålla irritationen borta. Det finns inte något positivt hos dig. Du ältar samma sak. Om och om igen. Mer än vanligt.
Jag frågar både mig själv och min familj;. Visst har det blivit värre?

Du glömmer mer. Du gnäller mer. Du hittar på mer. Fabulerar. Fint ord. Inte fina känslor som medföljer. Inte alls.

Tänk om du hade haft den förmågan när jag varit mindre. Om jag fått höra en saga som liten. Vad härligt det skulle varit att ha som minne. En liten jag uppkrupen hos mamma, lyssnandes på en berättelse. Tror inte jag gjort det en enda gång.

Mina läsminnen är från när jag själv började läsa. Farfar lärde mig när jag var fyra. Han var den som gav mig tid och såg vad jag behövde. Han öppnade en helt ny värld för mig. Ordens och språkets.

Om jag skulle tro på allt det du berättar för mig femtielva gånger varje gång vi pratar, så skulle du haft maginfluensa minst 10 gånger det senaste året. Samtidigt som förkylningarna med 41,5º i temp. Det hade du inte klarat, mamma. Du är så tunn, så tunn. Det finns inget att ta av.

Visst vet jag att du är dålig och trött. Det är ingen nyhet för mig.
Jag vet att du inte kan sova och att du gråter mycket. Jag vet.
Jag kan bara inte göra något åt det.

Du ringer och rapar ur dig allt detta. Flera gånger i veckan. Ibland flera gånger varje dag. Jag försöker vända det, försöker få dig att berätta om de saker du faktiskt är med om. Det positiva. Det blir allt svårare.

Jag känner hur jag kommer närmare och närmare uppgivenhetens rand. Där borta vid horisonten väntar den. Irritationen. Ilskan.

Du glömmer att jag hälsat på dig. Du glömmer att jag pratat med personalen. Du ringer och talar om att jag måste ta med pengar till dig. Till slut brast det lite grann.

"Ja, jag vet det. Jag var hos dig igår. Du fick pengar då. Jag tar med nästa gång också. Jag sa det till personalen när du stod bredvid."

Precis så där som jag vet att jag inte ska. För vad hjälper det? Inte dig och absolut inte mig, heller.