Kontakt sökes

Just nu bubblar det av känslor i mig och jag saknar verkligen att kunna ventilera med andra i samma situation...

Det är inte alltid av godo att vara anonym. Vet inte riktigt hur jag ska kunna nå ut "på allvar" under de här premisserna...

Funderar på att starta en sida på Facebook men har ännu inte kollat om det fungerar utan att visa information om vem som driver den. Någon som vet?

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

Du ser inte klart

Detta virrvarr. Ditt och mitt.

En av mina döttrar var hos dig häromdagen, kom hem hit och frågade "Varför får inte mormor äta? Vad är det för undersökning hon ska göra?"
Jag var precis lika frågande. Jag vet att du ska göra en datortomografi på huvudet om nån vecka. Det var jag som skrev in det både i din och min almanacka. Jag var den som skrev i ett datum till provtagningen du måste fixa innan dess. Det är ju jag som kör dig dit. Som vanligt.

Ringde dig idag för att checka av läget.
Genast började du prata om att ingen hade hämtat proverna du skulle lämna i helgen. "De hinner väl inte..."
När jag undrade vad det var för prover så sa du att du var tvungen att lämna avföringsprover eftersom du skulle röntga magen. "Jaha, har du fått fler tider till röntgen?" frågade jag lite försiktigt. "Jag vet inte, jag har inte almanackan här nu", svarade du lite stött.
Till slut hämtade du den så du kunde kolla. De datum som stod var de jag redan visste om, de jag skrivit i åt dig. Jag frågade om samma sak igen men nu sa du att du såg inte ordentligt för dina glasögon var sönder.

Du sa att glasen trillat ut och att du hade varit "framme" och bett dem titta på det. Det var länge sedan det fanns någon optiker i vårt samhälle... Jag försökte få dig att tala om var du hade varit. "Det var nånstans när jag var ute. Skoaffären var det, ja! Där hände det och då försökte de hjälpa mig men de sa ju att jag måste få det ordnat. Jag tänkte jag skulle göra det till veckan. Fast jag vet ju att jag inte orkar..."

Mamma... jag gjorde vad jag kunde för att gå försiktigt fram.Det är så svårt. All vanmakt kommer ut som suckar och himlande ögon. Du går knappt utanför dörren. Skoaffären har flyttat och jag är säker på att du aldrig varit där.

Du vet inte vem som är din läkare. Du vet inte vilka undersökningar du ska göra. Om du ens ska göra dem.

Nu är det min tur (?) igen.
Jag måste ringa vårdcentralen och höra vem jag ska prata med för att få veta hur det verkligen ligger till.
Jag måste fixa så att du får nya glasögon. De du påstod att du använder nu är över 20 år gamla.
Jag måste ta kontakt med kommunen för att höra hur det går med din ansökan om särskilt boende.

Min lilla mamma... Du är som mitt barn, mitt eget dåliga samvete. När ska det släppa, när tar det slut?

demens, röntgen, undersökning

Ekonomi är ingen familjelek

Jag är den som sköter mammas ekonomi. Eller försöker. Ja, försöker säger mer om hur det är.
Det började med ett bankbesök förra året. Det var ett besök som mamma hade tagit initiativet till efter att hon fått en förfrågan på posten.Banken ville träffa henne för att gå igenom hennes bankförehavanden, helt enkelt.

Tydligen fanns det en baktanke från hennes sida, något jag blev varse en bit in i mötet. Inget jag kan gå in på i detalj men det kändes obehagligt. Hon ville att jag och min bror skulle få vårt arv redan nu. "Medan jag lever, jag gör inte av med så mycket"
Usch, det är för det första inte roligt att ens tänka de tankarna och för det andra så kändes det som att bankmannen trodde att det var min idé... "Jaja, roffa åt sig, minsann..." Vi hade nämligen diskuterat och berättat att min kära mor är mer och mer förvirrad, att hon har svårt att hålla koll på pengar och hur de olika kontona fungerar. Därav fullmakt till kontona. Både till mig och min bror. Det kändes bäst.

Så långt allt väl. Vi sköt upp de stora frågorna och gjorde upp om fullmakter och hemskickning av kontoutdrag o dyl.
Hem från banken till pärmar och annat. Leta, leta. Jag ordnade autogiro på det som gick. Det jag hittade. Ändrade så jag fick hem en del räkningar till mig. Andades ut lite smått eftersom jag varit orolig för hennes pengahanterande ganska länge.

Det gick bra ett tag. Se'n var det dags att skaffa ett nytt bankkort till henne. Hon hittade inte sitt och banken upplyste om att de snart skulle sluta med kontanthantering. Alltså, ingen annan utväg än ett nytt kort.

Jag var den som fick knappa in en kod som skulle höra till kortet, mamma hade inte en susning om hur det fungerade. Jag märkte på henne hur stressad hon blev av detta och erbjöd mig att ta hand om kortet och plocka ut pengar när hon behöver. Tacksamheten visade sig i form av axlar som sjönk och en lugnare blick. Tillfälligt skulle det visa sig

Snart började en tids småhelvete. Skäll och gnäll. Jag gjorde ingenting rätt. Telefonen började ringa (hon hör aldrig av sig annars) och det var inga vackra saker jag fick höra. Till slut tog jag kontakt med min bror och vi åkte gemensamt hem till henne och försökte reda ut allt. Vi fick henne att fundera på en god man som skulle ta hand om allt istället. Någon utomstående. Min bror fick henne till slut att förstå hur illa hon gjorde mig och då insåg hon att det nog vore bra.
Jag skickade en ansökan och efter några veckor kom ett telefonsamtal. Mellan 6000-8000 kr/år skulle det kosta... Jahapp. Då sjönk jag lite. Det har inte hänt mer men just nu är det lugnt. Inget skäll.
Däremot så är det händelser hela tiden. Saker med hennes pengar. Jag återkommer till det.