söndag 7 oktober 2012

Du ser inte klart


Detta virrvarr. Ditt och mitt.

En av mina döttrar var hos dig häromdagen, kom hem hit och frågade "Varför får inte mormor äta? Vad är det för undersökning hon ska göra?"
Jag var precis lika frågande. Jag vet att du ska göra en datortomografi på huvudet om nån vecka. Det var jag som skrev in det både i din och min almanacka. Jag var den som skrev i ett datum till provtagningen du måste fixa innan dess. Det är ju jag som kör dig dit. Som vanligt.

Ringde dig idag för att checka av läget.
Genast började du prata om att ingen hade hämtat proverna du skulle lämna i helgen. "De hinner väl inte..."
När jag undrade vad det var för prover så sa du att du var tvungen att lämna avföringsprover eftersom du skulle röntga magen. "Jaha, har du fått fler tider till röntgen?" frågade jag lite försiktigt. "Jag vet inte, jag har inte almanackan här nu", svarade du lite stött.
Till slut hämtade du den så du kunde kolla. De datum som stod var de jag redan visste om, de jag skrivit i åt dig. Jag frågade om samma sak igen men nu sa du att du såg inte ordentligt för dina glasögon var sönder.

Du sa att glasen trillat ut och att du hade varit "framme" och bett dem titta på det. Det var länge sedan det fanns någon optiker i vårt samhälle... Jag försökte få dig att tala om var du hade varit. "Det var nånstans när jag var ute. Skoaffären var det, ja! Där hände det och då försökte de hjälpa mig men de sa ju att jag måste få det ordnat. Jag tänkte jag skulle göra det till veckan. Fast jag vet ju att jag inte orkar..."

Mamma... jag gjorde vad jag kunde för att gå försiktigt fram.Det är så svårt. All vanmakt kommer ut som suckar och himlande ögon. Du går knappt utanför dörren. Skoaffären har flyttat och jag är säker på att du aldrig varit där.

Du vet inte vem som är din läkare. Du vet inte vilka undersökningar du ska göra. Om du ens ska göra dem.

Nu är det min tur (?) igen.
Jag måste ringa vårdcentralen och höra vem jag ska prata med för att få veta hur det verkligen ligger till.
Jag måste fixa så att du får nya glasögon. De du påstod att du använder nu är över 20 år gamla.
Jag måste ta kontakt med kommunen för att höra hur det går med din ansökan om särskilt boende.

Min lilla mamma... Du är som mitt barn, mitt eget dåliga samvete. När ska det släppa, när tar det slut?

, ,

4 kommentarer:

  1. Förtvivlat. Men du behandlar din mamma med värme och respekt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Försöker men det är inte alltid lätt att hålla inne det jobbiga.

      Radera
  2. Att se en förälder "försvinna" på det sättet... Förtvivlat är ett bra ord. Min pappa fick Alzheimers alldeles för ung, kanske inte riktigt detsamma men förståelsen finns här.
    Glad du skriver igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jobbiga är att inte veta riktigt vad det är hon lider av, vet bara att det blir värre och värre... Ska försöka hålla uppe skrivandet nu :-)

      Radera

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)