fredag 4 mars 2016

Vem lurar jag?

Min fina mamma för ett 50-tal år sedan

Jag är en känslomänniska. Egentligen. 

Jag tänker med magen och tar till mig.
Det är positivt. Utvecklande.

Ibland tar jag även åt mig. 
Det är negativt. Nedbrytande.

Under 40 år har jag byggt mina egna murar.
Stenar och stockar som är svåra att rubba.

Jag har försett mina ögon med filter.
Skygglappar som för mig är skyddslappar.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.
Försöka duger.

Igår insåg jag hur långt det gått. Något letade sig in genom lapparnas väv.
En liten, liten sten flyttades och lämnade ett hål i muren.

Kvinnan jag satt bredvid är min mamma. 
Hon är inte bara någon jag hälsar på då och då.

Det sa pang. Insikten gav mig en stor, fet käftsmäll.

Du är den som fött mig. Älskat och stöttat mig.
Du har funnits där. När jag låtit dig.

Min rustning har blivit hårdare och hårdare.
För varje dag. Vecka. År.

Till slut har den blivit jag. 

Som all annan metall utan finish har jag rostat och börjat gnissla.
Mest med dig. Mot dig.

Hård som flinta. Vass som eggen.
Så många anledningar. Så mycket försvar.

Jag är inte dum i huvudet. Jag vet. Egentligen.
Jag är inte elak. Jag älskar dig. Egentligen.

Måste bara tänka bort. Måste skärma av.
Låtsas. Stå ut.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.
Försöka duger.

Du är min mamma. Alltid.
Trots förändringar. Trots allt.

När jag lämnar kvinnan jag brukar hälsa på.
Då stannar du kvar.

Min mamma sitter där. Instängd.
I sig själv. I sitt mående.

Vem lurar jag?



onsdag 7 januari 2015



Vissen som den här stackars misshandlade julblomman är hur jag känner mig efter att återigen fått klä skott för något som du är skuld till. Blomman gav upp innan jul, det gjorde däremot inte jag.
Trots att du ringde och grät och berättade att du hade ringt till dina bröder och sagt "farväl, jag orkar inte längre..." och sedan slängde på luren i örat på både din svärson och mig.

Du skulle minsann inte åka någonstans, det orkade du inte, du ville bara dö. Trots att det var jula...fton. Eller kanske på grund av det. Jag vet inte. Då var jag nära att göra som blomman. Ge upp.
Men nej, jag vägrade. Ville inte låta dig vinna.

 Trots att du egentligen skulle förlora om jag lät dig få som du ville så skulle du på något sätt vinna över mig. Den som senare skulle få lida för att du minsann satt ensam och övergiven på självaste julafton, det skulle vara jag. Kan riktigt höra både dina och personalens ord...
Nä, tack. Jag gör så gott jag kan. Jag tänker inte ta den skiten.

 Från att ha varit inställd på att skicka någon av dina barnbarn att hämta dig fick jag morska upp mig och själv följa med. Den situationen ville jag inte lägga på deras axlar att reda upp.
Du var bitter och sur när vi kom men jag låtsades som ingenting och du följde med. Utan allt för mycket knot.

 Vi hade en lugn och skön eftermiddag hemma hos oss och när vi skjutsade hem dig igen var du glad och tacksam för att du hade följt med. "Det är ju inte kul att sitta på hemmet när det är jul..."
Jaja, svälj och håll med, det är ju trots allt jul...
Häromdagen var det dags igen. Du ringde och grät. Först till mig och sedan till en av mina döttrar. Det är så hemskt att höra dem berätta vad du sagt. Trots att jag väntar mig det så blir jag förbannad när jag får rätt.

 Ingen ska behöva höra detta från sin mormor. Ingen. Jag har bett dig tidigare - många gånger - och när jag tog upp det nu igen så blev även den reaktionen den väntade.
"Jag ska sluta säga nåt alls. Jag har alltid fått hålla tyst, det är lika bra jag fortsätter tiga. Det är ändå ingen som tror mig."

Jag hörde hur min röst ändrades och blev både hårdare och högre, jag kunde inte stå emot. Kalla mig vad du vill men mina barns väl och ve är det viktigaste för mig, jag skyddar dem med näbbar och klor.

Det är inte troligt att jag fick dig att förstå skillnaden mellan att du säger vad du tycker och tänker, berättar hur du mår och liknande och att du häver ur dig dina önskningar om att du inte vill leva längre, till mina barn, men jag gjorde ett tappert försök. Igen

måndag 22 december 2014

Känns som att hela min kropp består av öppna sår ikväll. Jag som brukar hålla mig kall och inte tänka så mycket när jag träffar dig. För att orka. För att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag klarar inte av att se dig som du är. Inte utan et...t skyddande filter av förträngning och känslobortstötande.

Idag var jag sårbar redan innan jag kom hem till dig. Hem... känns fortfarande konstigt att det är där du bor. Det är ditt hem. Utan att du egentligen fick välja. Du bor där. Med ditt liv som det nu är.

Idag rasade murarna och jag var tvungen att öppna ögonen. Så här tragiskt är det. Min mamma sitter av sin tid. Väntar. Du är ensam fast du har människor runt omkring. Boende, personal, vänner. Vi, din familj. Ändå ensam.

Jag lider med dig och jag är rädd. Livrädd för att hamna där. Utan livslust. Bara väntan på slutet. Min dödsrädsla handlar om att inte få vara med längre. Inte vara en del av världen. Glömmas bort. Ännu större är skräcken för att bli fast i ett vakuum liknande ditt.

När jag tittar på fotot jag hittade på mig själv så får jag tårar i ögonen. Den blicken skulle jag ge nästan vad som helst för att ha just nu. Förväntansfull och glad. Full av tillförsikt.
 
 

måndag 1 december 2014

Nu är det verkligen inte lätt att hålla irritationen borta. Det finns inte något positivt hos dig. Du ältar samma sak. Om och om igen. Mer än vanligt.
Jag frågar både mig själv och min familj;. Visst har det blivit värre?

Du glömmer mer. Du gnäller mer. Du hittar på mer. Fabulerar. Fint ord. Inte fina känslor som medföljer. Inte alls.

Tänk om du hade haft den förmågan när jag varit mindre. Om jag fått höra en saga som liten. Vad härligt det skulle varit att ha som minne. En liten jag uppkrupen hos mamma, lyssnandes på en berättelse. Tror inte jag gjort det en enda gång.

Mina läsminnen är från när jag själv började läsa. Farfar lärde mig när jag var fyra. Han var den som gav mig tid och såg vad jag behövde. Han öppnade en helt ny värld för mig. Ordens och språkets.

Om jag skulle tro på allt det du berättar för mig femtielva gånger varje gång vi pratar, så skulle du haft maginfluensa minst 10 gånger det senaste året. Samtidigt som förkylningarna med 41,5º i temp. Det hade du inte klarat, mamma. Du är så tunn, så tunn. Det finns inget att ta av.

Visst vet jag att du är dålig och trött. Det är ingen nyhet för mig.
Jag vet att du inte kan sova och att du gråter mycket. Jag vet.
Jag kan bara inte göra något åt det.

Du ringer och rapar ur dig allt detta. Flera gånger i veckan. Ibland flera gånger varje dag. Jag försöker vända det, försöker få dig att berätta om de saker du faktiskt är med om. Det positiva. Det blir allt svårare.

Jag känner hur jag kommer närmare och närmare uppgivenhetens rand. Där borta vid horisonten väntar den. Irritationen. Ilskan.

Du glömmer att jag hälsat på dig. Du glömmer att jag pratat med personalen. Du ringer och talar om att jag måste ta med pengar till dig. Till slut brast det lite grann.

"Ja, jag vet det. Jag var hos dig igår. Du fick pengar då. Jag tar med nästa gång också. Jag sa det till personalen när du stod bredvid."

Precis så där som jag vet att jag inte ska. För vad hjälper det? Inte dig och absolut inte mig, heller.

lördag 15 november 2014

Det gör så ont i mig idag. Håller på att titta igenom saker som ska rensas och hittar mer och mer som jag inte kan göra mig av med.

Som detta. Ett lakan med dina och pappas initialer. Tårarna rinner när jag tänker på hur du suttit och sytt... detta. Vilka tankar och förhoppningar hade du när du la stygn till stygn? Vad fanns för drömmar om framtiden? Er framtid tillsammans.
Tror inte att det blev riktigt så.
Tyvärr.
Nu har du bara en dröm. En önskan.
Faaaaan, rent ut sagt.
 
Foto: Det gör så ont i mig idag. Håller på att titta igenom saker som ska rensas och hittar mer och mer som jag inte kan göra mig av med.

Som detta. Ett lakan med dina och pappas initialer. Tårarna rinner när jag tänker på hur du suttit och sytt detta. Vilka tankar och förhoppningar hade du när du la stygn till stygn? Vad fanns för drömmar om framtiden? Er framtid tillsammans.
Tror inte att det blev riktigt så.
Tyvärr.
Nu har du bara en dröm. En önskan.
Faaaaan, rent ut sagt.

måndag 22 september 2014

Störningar i din redan förvirrade tillvaro

Det blev ingen påhälsning hos dig i helgen, känns alltid lite tungt när jag inte gjort som jag tänkt. Innan helgen kommer känns den så lång, det är mycket som kommer att hinnas med, minsann, planerna är många.
Rätt vad det är så är det söndag kväll. Som nu. Den försvann fort som vanligt, helgen. Utan besök hos dig, tyvärr.

Känner mig lite extra ledsen över det nu. Vi pratades vid igår och du var ...ledsen. Du grät när vi la på.

Vissa gånger är det så. Du är extra trött och har ont. Det vet jag. Inte mycket jag kan göra åt. Bara försöka lyssna och trösta. Det är inte alltid så "bara", det är svårt ibland.

Den femhundrasjuttielfte gången man hör det (och de påföljande...). Då är det lätt att låta tankarna flyga iväg och bara humma. Vända bort huvudet från telefonens mikrofon och sucka.

Nu är det en ny orsak till att du är ledsen och trött. En nykomling på avdelningen där du bor. En man som är arg och skäller på allt och alla (enligt vad du säger) och speciellt på dig. Han är och rycker i din dörr ständigt och jämt. Även på nätterna.

Du är rädd och osäker. Och trött. Du får ju inte sova ifred. Dörren måste vara låst så han inte kommer in, även på dagen.
Jag försöker sätta mig in i din situation och känna efter hur det skulle behöva vara att ha det så. Hela tiden vara på helspänn, inte kunna känna ro i sitt eget hem.

Jag blir både ledsen, arg och orolig. Den här stackars mannen måste ju också få vara någonstans, ha ett hem och få vård. Frågan är om det är på rätt ställe han är nu? När flera andra blir oroliga och störda?
Vad ska/kan jag som anhörig kräva när det gäller mammas boende? Vem pratar jag med? Och vad hjälper det?

Blir förtvivlad när jag tillåter mig själv att tänka på att du - som verkligen behöver lugn och ro - får ha det så här. I ditt hem. Där du spenderar ditt liv.

onsdag 10 september 2014

Vem vet vad?

Finns det något värre än när någon "besserwisser" (troligtvis utan egna...) talar om för dig hur du ska uppfostra dina barn? Det är svårt att ens ta det från sina bästa vänner och när det kommer från totalt främmande människor, då är det krig :-)

Din mamma blir helt plötsligt någon som inte vet ett skit. Det är ditt barn, du vet bäst. Låt mig göra det på mitt vis! Visst har de flesta föräldrar - och särskilt mammor, tror jag - känt så? Minst en gång per barn?

Det är känsligt, helt enkelt, och lätt hänt att känna sig snarstucken och kritiserad.

Vet ni, det är likadant när man har sjuka föräldrar att ta hand om. Eller bara gamla. Blickar och tisseltassel från människor som anser att du gör för lite. Du hälsar inte på. Du bryr dig inte om. "Stackars din gamla mamma som alltid får sitta själv"

Hur många gånger genom åren har jag inte velat skrika ut på hela bygden:
"Ni har inte en endaste liten aning om hur det är!!!"
Ni vet inte vilken bakgrund som ligger där, dold för allmänheten. Vad som sagts och gjorts. Hur jag blir behandlad. Hur mycket vatten som runnit under broarna innan dammen svämmade över och jag var tvungen att ta en time-out.

För så är det. Ibland orkar jag inte. Pallar inte att få skit slängd i ansiktet och bli utskälld för allt jag gör/inte gör. Vissa dagar älskar jag inte mamma. Eller jo, fast inte helt och fullt, jag måste också få vara mänsklig. Känna att det är OK att stå upp för mina känslor och säga ifrån. Även om det är till min mamma som redan glömt att hon skällt ut mig. Jag glömmer inte lika lätt.

Det kan göra fruktansvärt ont. Både att bli behandlad så av en förälder och att bli ifrågasatt av omgivningen. Den där ovetande, dömande.

Den som inte vet att jag på sätt och vis faktiskt tagit hand om mina föräldrar sedan 1976, då var jag 11. Fattar ni? Elva?
Det är liksom inte meningen att det ska vara så. Barn ska inte behöva "bli vuxna" över en natt. För så var det, bokstavligen. För 38 år sedan vaknade jag mitt i natten av att ambulansen hämtade pappa. Resten är historia. En lång sådan.

Så snälla, döm mig inte. Jag har gjort mitt. Länge. Någon gång måste även jag få bry mig om mig själv. Bara för att orka.

Jag kommer och hälsar på. Jag pratar med mamma på telefon. Jag gör för fasiken så gott jag kan...
När jag orkar.