Ännu ett steg i fel riktning

Idag ringer du, jag hör att du har en av dina sämre dagar. Genast sjunker min kropp ihop i stolen, den ljudlösa sucken kommer krullande nedifrån. Den vänder strax ovanför öronen, innan den når ögonbrynen.

Ihopsjunken men ändå med fiolsträngens anspänning längs ryggraden. Vad är det nu?

Du får ingen medicin längre. Jo, en gång igår. Idag har du inte fått någon alls. Kan de verkligen göra så här? Bara ta bort den på det viset?

Jag hör din irritation. Kanske är det rädsla som kantar den. Som spetsiga små rosentaggar pryder den din röst och får den att knirra på sitt speciella vis. Synd om mig-viset.

Jag försöker hålla min egen slät och utan spetsar. Det är inte lätt.

"Men så kan det ju inte vara. De tar inte bort nån medicin på det viset. Det måste vara läkare som beslutar sånt." Jag försöker lugna. Lovar att ringa någon och kolla.

Vem? Vem kan jag ringa?

Testar områdeschefen. Inget svar. Lämnar meddelande. Vill inte vänta. Letar ny kontakt. Ringer växeln. Blir kopplad. Inget svar. Ny anknytning. Svar.

Pratar med två sjuksköterskor.Nej, inget har ändrats. Inte minsta lilla förändring har skett. Som väntat.

Får löfte om att de ska prata med dig. Läggr på och ringer dig. Förklarar läget. Nej, jag försöker  förklara. Du blir sur. "Jag är väl dum i huvet då..." är svaret jag får.

Vill skrika men suckar istället. Igen.

Formar min gapande mun till ett snörp och drar in luft. Stänger in den tillsammans med alla ord och skrik. Det som vill ut omformas och får stanna kvar. Det är bäst så.

Flytt och flykt

Så många dagar har gått. Över ett halvt år har förflutit sedan jag skrev senast. Knäckt gav jag upp litegrann. Orkade inte. Fast det egentligen är just det som behövs. Häva ur mig. Allt. För att kanske själv kunna förstå vad det är jag känner.

Det har hänt saker sedan dess. Mamma har flyttat. Äntligen. Redan.

Så mycket blandade känslor. Trodde att jag bara skulle tycka det var skönt. När beskedet först kom var det blankt NEJ. "All den omsorg hon behöver kan hon få av hemtjänsten." Jomenvisst. Eller inte?

Jag skickade in en överklagan där jag bifogade hela det långa bidrag vi skickat in till hennes demensutredning på vårdcentralen. Nämen, hoppla! Jaså? Kan hon beviljas särskilt boende nu?
Tur att hon har barn som strider. Inte alla har det. Vissa har inte barn alls. Andra har men de orkar eller kan inte. Inte heller någon annan hjälpande hand finns. Vad händer med alla dessa? Orkar inte ens fundera. Har nog med mitt i det fallet.

Det tog en månad sedan låg erbjudandet i postlådan.

Jag brakade ihop. Lite. Det gick så fort helt plötsligt. Ett år hade jag förväntat mig. Minst.

Det blev full fart direkt.

Nu har du bott där två månader redan. Upp- och ned och fram- och tillbaka. Bakåt.

Idag var det en bakåtdag. Ett av mina mardrömsscenarion var plötsligt där. Du har börjat gömma saker. Du plockar undan din plånbok och nycklarna till ditt skåp. Förra gången hade du lagt plånboken under madrassen. Idag var den helt borta. "De har sagt till oss att vi ska gömma värdesakerna för det finns såna som går och letar överallt..."

Jag hade lovat mig själv att inte vara irriterad eller elak men det var nära. Hörde hur vass jag blev på rösten. Filade av toppen och sänkte mina taggar.

Försökte leta lugnt och beskedligt. Du virrade runt och försökte på sitt vis. Till slut hittade jag den i skåpet bland handdukarna. En av nycklarna kom fram också.

Måste ringa imorgon. Måste prata med någon som är ansvarig. Höra vad de kan göra. Vad de ser händer med dig.

Dags att samla kraft. Igen.