tisdag 13 augusti 2013

Ännu ett steg i fel riktning

Idag ringer du, jag hör att du har en av dina sämre dagar. Genast sjunker min kropp ihop i stolen, den ljudlösa sucken kommer krullande nedifrån. Den vänder strax ovanför öronen, innan den når ögonbrynen.

Ihopsjunken men ändå med fiolsträngens anspänning längs ryggraden. Vad är det nu?

Du får ingen medicin längre. Jo, en gång igår. Idag har du inte fått någon alls. Kan de verkligen göra så här? Bara ta bort den på det viset?

Jag hör din irritation. Kanske är det rädsla som kantar den. Som spetsiga små rosentaggar pryder den din röst och får den att knirra på sitt speciella vis. Synd om mig-viset.

Jag försöker hålla min egen slät och utan spetsar. Det är inte lätt.

"Men så kan det ju inte vara. De tar inte bort nån medicin på det viset. Det måste vara läkare som beslutar sånt." Jag försöker lugna. Lovar att ringa någon och kolla.

Vem? Vem kan jag ringa?

Testar områdeschefen. Inget svar. Lämnar meddelande. Vill inte vänta. Letar ny kontakt. Ringer växeln. Blir kopplad. Inget svar. Ny anknytning. Svar.

Pratar med två sjuksköterskor.Nej, inget har ändrats. Inte minsta lilla förändring har skett. Som väntat.

Får löfte om att de ska prata med dig. Läggr på och ringer dig. Förklarar läget. Nej, jag försöker  förklara. Du blir sur. "Jag är väl dum i huvet då..." är svaret jag får.

Vill skrika men suckar istället. Igen.

Formar min gapande mun till ett snörp och drar in luft. Stänger in den tillsammans med alla ord och skrik. Det som vill ut omformas och får stanna kvar. Det är bäst så.


4 kommentarer:

  1. Bra skrivet.
    Kul att se dig igen. Skrivpuff går till som vanligt. Säg till om du vill ha en länkinstruktion, så ska jag ordna det. Enligt överenskommelse med Ann så är det jag som lägger in pufforden för närvarande. Det ska finnas ett ord per dag inlagt för augusti.

    SvaraRadera
  2. Ja. Tycker om hela texten, men alldeles särskilt bilden av rosentaggarna som rädsla. Mycket vackert och sorgligt.

    SvaraRadera
  3. Sista stycket. Sista stycket är det som vänder inlägget från gråvardagsskildring till tragedi. Fint.

    SvaraRadera
  4. Roligt att se dig. Synd att allt verkar vara sig likt med mamma (förutsätter nu verklighetsbakgrund). Du skriver så fint, små bra bilder.

    SvaraRadera

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)