Du väljer själv. Visst låter det vackert? Och enkelt? Ditt liv är ditt, du tar egna beslut.
Jomenvisst, var och en har den rätten. Möjligheten kan vara en annan. Den kanske inte finns.
Skulle jag gå genom livet utan att se åt sidan, utan att bry mig om andra, hur enkelt vore det inte då.
Då är det bara att grabba tag. Sluta sina fingrar om det man vill ha. Styra mot det vägskäl som dyker upp och svänga åt rätt håll. Valet är mitt och bara mitt.

Men nej. Så fungerar inte ett liv i samarbete. Med relationer och människor som deltar. Mitt liv är också andras. En del av det stora. Med störningar och avbrott.

Med åldern och erfarenheten har jag dock lärt mig saker. Som att välja mina strider. Från att vara en person som gärna sa emot och alltid hävdade min rätt till en egen åsikt har jag tagit några kliv tillbaka.
Jag håller tyst. Ett medvetet val för att inte ge bort av den dyra varan, min egen energi, till någon eller något som helt klart inte förtjänar att få del av den. Jag behåller den för mig själv och sparar till högar som kan bearbetas på annat sätt. I min skrift. I min hjärna en stund för att sedan släppa. *Poff!*

Ibland går det bra. Ibland ligger det kvar och småputtrar. Då får jag välja igen. Schas!

Ibland är det bara alldeles, alldeles för mycket av det där dåliga. Det jobbiga, tunga. Det som tuggar i sig den lilla möjligheten till glädje och tacksamhet.Som ett kex där man först slickar i sig det underbart goda och sedan står där med det torra, tråkiga kvar. Varje gång påminns man. Varje gång kastas det tillbaka. Javisstja, det var ju så det var. Inget bra varar för evigt.

Olyckskorpar sitter på taket och kraxar sina profetior.
Vänta bara. Snart vänder det. Du ska inte vara lycklig. Det kommer bakslag. Vänta bara.

Öron kan stängas. Inte lyssna. En bra dag kan de det. För att de vill hjälpa till. Låt dem inte lyckas viskar de istället. Du är den som vet bäst. Du bestämmer. Välj bort och gå vidare. Utan.


Idag grå blåsig söndag som inte alls rimmar med hur jag mår. Vilket naturligtvis är toppen! Dagar som blandas och stöts i mortel. Det är ju det som är livet. Jag vet.

En ren förolämpning mot det som borde vara.

Just nu vill jag krafsa mig ett hål. Ett stort som täcker hela mig. Lägga över ett tjockt lager löv och glömma. Hjälp mig. Glöm att jag fanns.

Men ett hål... det är liksom ingenting. Jag kan inte gömma mig i ingenting. Istället måste jag ha allting. Allting gör att jag kan försvinna.

En stund. Min stund. Det lilla andningshålet som ger mig luft nog att andas in och orka lite till.

Nu har jag gett upp en bit. Ytterligare en. Jag orkar inte låta dig ha kvar det. Ville ju att du skulle kunna vara delaktig och känna att du fortfarande kan. Hoppades i det längsta. Det går inte!

Jag orkar inte. Min energi och den lilla ork jag har samlat för att kunna stå ut, den räcker inte så långt.
Mitt tålamod sjunker i takt med dina frågor och handlingar. Jag är som vanligt världens sämsta dotter. Jag vet inte hur man ska vara i den rollen. Dotter. Minns inte hur det var. OM det var.

Det är tillräckligt svårt att klara av föräldrarollen, den har jag heller aldrig fått hjälp med. Ingen har visat mig hur man är. Eller förväntas vara.

Jag skulle aldrig säga det till dig men mina barn oroar sig redan för att jag ska bli som du är nu. Snurrig. Tjatig. Gnällig. Minstingen sa ikväll "Förlåt mamma, men då skulle jag skämmas..."

De förstår att du inte kan rå för det. Inte allt i alla fall. Men de tycker det är pinsamt att ta med kompisar eftersom de inte vet vad du kan slänga ur dig för nåt. Eller göra.

Känner mig så ensam och svag just nu. Vill dig väl men är så trött på dig. Nej, snarare på det du är. Vad nu det är...

Så mamma, jag tar över allt. Det kan jag. Det vet jag hur man gör. Kontroll och jag fungerar. Igen. Jag blir förälder till dig. Igen.

Ikväll när jag ringde dig för att bestämma när jag ska komma och hjälpa dig med räkningarna så föll jag ett par trappsteg igen.

Jag har sett till så att det mesta går via autogiro. Gott nog. Däremot så har jag nog snart sprängt 20-gångersgränsen för att försöka förklara för dig hur det fungerar. Att det dras från ditt konto. Att du INTE ska skicka in avin där det står M a k u l e r a d  på. Att det förs över pengar till ditt pensionskonto så att det räcker till allt. Att jag och du ska ordna detta tillsammans - i slutet på månaden.

Jag har fixat en pärm där du kan sätta in räkningarna direkt när de kommer. En flik för varje månad. Visat dig hur du ska underlätta för oss båda. Inte ha allt liggande löst på utspridda ställen i lägenheten. Du blir lugnare på det viset. Det vet vi båda. Men inte. Det går inte in.

Nu hade du återigen skrivit en betalningsorder där allt fanns med. Det som inte ska skickas in. Du trodde inte att du hade skickat in det... Min mage värker. Arbetsterapeuten får säga vad hon vill. Hon har träffat dig en timme. Jag ska be henne byta med mig ett par dagar (eller timmar) så får vi se om hon ändrar åsikt.

Jag vill inte heller att du ska klassas som senil. Men vad är det annars?

Orkar inte tänka. Gör det ändå.

demens, demensutredning, aggressivitet, senil

Det började när farfar dog. Då fanns inget bra kvar längre. Allt blev värre.

Farfar var min första idol, den jag ville vara tillsammans med när det blåste. Krypa ihop hos när det var kallt hemma.

Ändå minns jag inte att jag kramades med honom eller satt i hans knä. Gjorde jag det?

Det är en konstig känsla i luften nu. Inte bara våren som vill komma. Pappa är inte hemma. Han sover hos farfar och farmor. Vakar, heter det. Det är när någon snart ska dö. Då måste någon sitta där så att inte den som snart ska dö behöver känna sig ensam, säger mamma.

Jag vill inte veta. Jag bryr mig inte om sån skit. Jag är bara arg för att farfar nog kommer att få rätt. Det var nog den sista julen vi fick ihop.

Han sa det när jag berättade att vi nog skulle åka till mormor på julafton. ”Tänk på att det kanske är sista julen vi kan fira ihop” sa han till mig när jag skulle gå hem. Jag blev arg på honom. Jag brukar aldrig vara arg på farfar, han är den som alltid är snäll mot mig. Då behöver man inte bli arg eller sur. När han sa så sköt det som en blixt igenom mig. Varför ska jag behöva känna så, tänkte jag. Varför ska inte vi kunna åka dit utan att ni ska bli sura? Det är roligare där på jul. Fler människor. Inte bara mamma och pappa och min bror. Barn att leka med och gamla som ger oss paket. Riktig jul. Det är det inte hos oss annars.

Egentligen vet jag inte riktigt varför det inte känns lika bra hos farmor och farfar på julen. Jag tror att det är nåt med mamma och pappa men jag är inte säker.

Nu har det gått flera månader och det är vårblaskigt ute. Farfar är sjukare. Han har cancer, säger mamma. Hon är bra på att prata om sjukdomar. Det känns som att hon vet mycket om sånt.

Jag är där ibland och hälsar på men det är som att det inte är min farfar längre. Han ligger i sin säng och är jätteliten. Smalare än innan. Jag tänker på hans blå ben, hur jag tyckte det såg otäckt ut på stranden. Alla blodådrorna syns så väl på honom. Han är gammal.

När jag tänker på stranden så tänker jag på allt annat som vi har hittat på tillsammans han och jag. Mamma tycker nog att han är för snäll mot mig. Jag har hört hur hon säger det till pappa.

”Han kan väl göra nå’t med sitt andra barnbarn också?” säger hon. Jag vet att de pratar om min lillebror. ”Det är bara för att hon är första barnbarnet, det blir nog lite speciellt då” svarar pappa.

Jag kommer alltid att vara speciell, tänker jag då. Alltid först. För farfar är jag viktigast. Vi åker skridskor på vintern och badar på sommaren. Han tar mig med i bilen. En gång fastnade jag i bakrutan. Han har en Taunus och därbak på sidorna kan man liksom vika ut fönstren så att det kommer in luft. Min arm letade sig ut där alldeles av sig själv. Det var varmt och jag ville svalka mig.

När jag förstod att jag satt fast blev jag rädd. Se’n tänkte jag att det inte gör nåt. Då kan jag vara med farfar för alltid. Vi kan åka runt i hans ljusgula bil och bara vara tillsammans. Lite svårt att bada hade det blivit, förstås. Farfar hjälpte mig loss och så åkte vi till stranden.


Nu när farfar är sjuk så brukar vi ha hans bil. Den står i vårt garage och ibland tar pappa ut den så vi får åka en sväng. Det var den vi åkte till mormor i. När vi skulle fira jul utan farmor och farfar.

Idag orkade jag ringa

Idag var en dag när jag orkade ringa. Samlade mig för att kunna vara lugn. Stå ut. Jag vill så gärna kunna vara snäll. En snäll dotter.
Det är inte alltid så lätt, mamma. Så många gånger jag har rasat. Rasat mot dig och rasat samman inombords. Alla små klumpar av besvikelse och irritation som samlas i den ilska du får mig att känna. Det går inte att stoppa.

Alla dessa år. Din frustration och ditt ältande. Nojan över allt. Orden du kastat på mig. Precis som den lur du så ofta klickat i örat på mig. Jag hade givit upp. Förträngt för att kunna leva. Ha mitt hem och min familj. I lugn och ro. Utan dig för att det var lugnast så.

När du äntligen gav upp och erkände. Vilken lättnad. Vi kan ta tag i detta och göra allt bättre. Nu när du tillåter. Då finns du igen.

demens, demensutredning, aggressivitet, senil

Det är en varm sommardag. Jag är nog sju eller åtta år. Mamma står i köket och steker falukorv. Vi väntar på pappa som snart ska komma hem och äta middag. I vår familj säger man det, middag till lunch. Kvällsmat är middag. Jag sitter på gräsmattan och känner hur matoset söker sig ut. Min bror är säkert nånstans i närheten men jag ser honom inte just nu.

Mamma verkar stressad. Hon kollar grytan på spisen. Ska maten hinna bli klar?

Jag vet inte varför, men det är nåt som känns i luften. Inte regnet fast det ser mörkt ut på himlen. Tidigare så har jag gömt mig under solsängen. Det började droppa lite och det blev kallt när solen försvann. Jag tog filten och fällde ihop så jag kunde få skydd och värme.

Det är ju sommarlov. Då ska man vara ute.

Det skramlar av porslin inne i köket. –Maten är färdig, ropar mamma. Pappa kommer snart. Leta reda på din bror.

Jag går till lekparken som ligger precis vid vår ände av radhuset. Jag ropar. Till slut kommer han.

Nu kommer även pappa. Han cyklar på sin orangefärgade Rex. En svensk cykel. Kunglig säger dom. Min pappa är ingen kung. Han är metallarbetare. Jag är lika glad för det, jag har aldrig varit princesstypen. För mig är pappa kung i alla fall.

Varje gång mamma skäller på honom så är jag där och tröstar. Varför är hon så arg på min snälla pappa? Jag tycker hon är orättvis och dum. Han har väl inte gjort nåt?

Det är matdags. Jag vet inte om vi alltid åt falukorv och makaroner på vardagarna, men det är den enda maträtt jag minns. Kokta makaroner, ingen stuvning. Inga grönsaker. Ketchup? Kanske. Jag gillade inte det så varför skulle jag lägga märke till det? Senap fanns.

På helgerna kunde det bli varma mackor på kvällarna. Ibland stektes bröd i smör på spisen. Det var före brödrostens intåg i vårt hem. Söndagar var stekdag. Pressgurka ibland. Den jag trodde hette prästgurka. Gelé och ärter och morötter. Grönsaker från konservburk.

Den där konstiga känslan av att något är fel, den vill inte försvinna. Det är så tyst. Inte ens jag och min bror bråkar. Vi känner att det inte är läge. Mamma och pappa pratar inte mycket heller. De äter och sen sitter pappa på altanen en stund innan han cyklar tillbaka till jobbet. Mamma plockar undan.

Den där krispiga luften. Mörkret som blir större för varje kväll. Jag ser det framför mig. Pappas skinnjacka och gummistövlarna med de nedvikta kanterna. Hur han kämpade mot jorden. Grävde och grävde. Min pappa, den starke. Som stönade över att behöva stå i halvdunklet och plocka upp blommor.

Han gjorde det ändå. För farfars skull. Hur nu han skulle kunna veta om de frös och dog. Han hade ju varit död i nästan ett halvår själv.

Men hans dahlior var viktiga. Han hade varit så stolt över dem. Predikat om hur det var tvunget att ta upp dem varenda höst, innan frosten kom. Annars skulle de dö. Upp skulle de. In i pannrummet och ligga där och vänta på våren. Lite för varmt var det allt men det fanns inget annat ställe att förvara dem på. Vi hade ju ingen jordkällare eller så, inte som hos mormor, men det fungerade ändå. Varje vår och sommar växte de sig starka och vackra. Blodröda stod de där och prunkade. Farfars stolthet. De överlevde trots att vi hade tagit över huset och trädgården. Inte var det lika fint som innan men det fick gå. Sa farfar.

Nu säger han ingenting. Han är död och borta. Som pappa. Han är också borta, fast inte död än. Bara nästan.

Det började när farfar dog. Då fanns inget bra kvar längre. Allt blev värre.

sjuka föräldrar, barndom, alkoholistbarn

Just nu har jag ingen som helst aning hur jag ska börja. Inte med vad. Eller när.
Börja ska jag i alla fall.

Ska bara fundera lite till på hur.