onsdag 7 januari 2015



Vissen som den här stackars misshandlade julblomman är hur jag känner mig efter att återigen fått klä skott för något som du är skuld till. Blomman gav upp innan jul, det gjorde däremot inte jag.
Trots att du ringde och grät och berättade att du hade ringt till dina bröder och sagt "farväl, jag orkar inte längre..." och sedan slängde på luren i örat på både din svärson och mig.

Du skulle minsann inte åka någonstans, det orkade du inte, du ville bara dö. Trots att det var jula...fton. Eller kanske på grund av det. Jag vet inte. Då var jag nära att göra som blomman. Ge upp.
Men nej, jag vägrade. Ville inte låta dig vinna.

 Trots att du egentligen skulle förlora om jag lät dig få som du ville så skulle du på något sätt vinna över mig. Den som senare skulle få lida för att du minsann satt ensam och övergiven på självaste julafton, det skulle vara jag. Kan riktigt höra både dina och personalens ord...
Nä, tack. Jag gör så gott jag kan. Jag tänker inte ta den skiten.

 Från att ha varit inställd på att skicka någon av dina barnbarn att hämta dig fick jag morska upp mig och själv följa med. Den situationen ville jag inte lägga på deras axlar att reda upp.
Du var bitter och sur när vi kom men jag låtsades som ingenting och du följde med. Utan allt för mycket knot.

 Vi hade en lugn och skön eftermiddag hemma hos oss och när vi skjutsade hem dig igen var du glad och tacksam för att du hade följt med. "Det är ju inte kul att sitta på hemmet när det är jul..."
Jaja, svälj och håll med, det är ju trots allt jul...
Häromdagen var det dags igen. Du ringde och grät. Först till mig och sedan till en av mina döttrar. Det är så hemskt att höra dem berätta vad du sagt. Trots att jag väntar mig det så blir jag förbannad när jag får rätt.

 Ingen ska behöva höra detta från sin mormor. Ingen. Jag har bett dig tidigare - många gånger - och när jag tog upp det nu igen så blev även den reaktionen den väntade.
"Jag ska sluta säga nåt alls. Jag har alltid fått hålla tyst, det är lika bra jag fortsätter tiga. Det är ändå ingen som tror mig."

Jag hörde hur min röst ändrades och blev både hårdare och högre, jag kunde inte stå emot. Kalla mig vad du vill men mina barns väl och ve är det viktigaste för mig, jag skyddar dem med näbbar och klor.

Det är inte troligt att jag fick dig att förstå skillnaden mellan att du säger vad du tycker och tänker, berättar hur du mår och liknande och att du häver ur dig dina önskningar om att du inte vill leva längre, till mina barn, men jag gjorde ett tappert försök. Igen