Du väljer själv. Visst låter det vackert? Och enkelt? Ditt liv är ditt, du tar egna beslut.
Jomenvisst, var och en har den rätten. Möjligheten kan vara en annan. Den kanske inte finns.
Skulle jag gå genom livet utan att se åt sidan, utan att bry mig om andra, hur enkelt vore det inte då.
Då är det bara att grabba tag. Sluta sina fingrar om det man vill ha. Styra mot det vägskäl som dyker upp och svänga åt rätt håll. Valet är mitt och bara mitt.

Men nej. Så fungerar inte ett liv i samarbete. Med relationer och människor som deltar. Mitt liv är också andras. En del av det stora. Med störningar och avbrott.

Med åldern och erfarenheten har jag dock lärt mig saker. Som att välja mina strider. Från att vara en person som gärna sa emot och alltid hävdade min rätt till en egen åsikt har jag tagit några kliv tillbaka.
Jag håller tyst. Ett medvetet val för att inte ge bort av den dyra varan, min egen energi, till någon eller något som helt klart inte förtjänar att få del av den. Jag behåller den för mig själv och sparar till högar som kan bearbetas på annat sätt. I min skrift. I min hjärna en stund för att sedan släppa. *Poff!*

Ibland går det bra. Ibland ligger det kvar och småputtrar. Då får jag välja igen. Schas!