Idag tar jag klivet

Plötsligt händer det. Som en blixt från klar himmel.

Idag är dagen när jag kastar mig utför stupet.
Jag vacklar fram mot kanten och känner hur jag vill breda ut vingarna och testa om de bär.
De spretiga, fladdrande vingarna som är mina känslor.

Alltid där. Alltid närvarande.
Fast jag förtränger. Allt jag kan.

Det finns där. Nu delar jag med mig.

Jag flaxar och vacklar. Jag är.

Inte längre anonym.

Bloggen får en sida på facebook. Jag släpper masken.

Ibland är livet lite trassligt

demens, skrivpuff, anonymitet, facebook

Ännu ett steg i fel riktning

Idag ringer du, jag hör att du har en av dina sämre dagar. Genast sjunker min kropp ihop i stolen, den ljudlösa sucken kommer krullande nedifrån. Den vänder strax ovanför öronen, innan den når ögonbrynen.

Ihopsjunken men ändå med fiolsträngens anspänning längs ryggraden. Vad är det nu?

Du får ingen medicin längre. Jo, en gång igår. Idag har du inte fått någon alls. Kan de verkligen göra så här? Bara ta bort den på det viset?

Jag hör din irritation. Kanske är det rädsla som kantar den. Som spetsiga små rosentaggar pryder den din röst och får den att knirra på sitt speciella vis. Synd om mig-viset.

Jag försöker hålla min egen slät och utan spetsar. Det är inte lätt.

"Men så kan det ju inte vara. De tar inte bort nån medicin på det viset. Det måste vara läkare som beslutar sånt." Jag försöker lugna. Lovar att ringa någon och kolla.

Vem? Vem kan jag ringa?

Testar områdeschefen. Inget svar. Lämnar meddelande. Vill inte vänta. Letar ny kontakt. Ringer växeln. Blir kopplad. Inget svar. Ny anknytning. Svar.

Pratar med två sjuksköterskor.Nej, inget har ändrats. Inte minsta lilla förändring har skett. Som väntat.

Får löfte om att de ska prata med dig. Läggr på och ringer dig. Förklarar läget. Nej, jag försöker  förklara. Du blir sur. "Jag är väl dum i huvet då..." är svaret jag får.

Vill skrika men suckar istället. Igen.

Formar min gapande mun till ett snörp och drar in luft. Stänger in den tillsammans med alla ord och skrik. Det som vill ut omformas och får stanna kvar. Det är bäst så.

Det brinner en eld ikväll

River och sliter, vrålar med vassa tungor av eld. Upp mot månen som inte syns där bakom molnen. Jag vet att den finns där. Lika ouppnåelig som den ro jag längtar efter.

Vill vila i lugnet. Vill inte känna det rusa i mina ådror. Värme och värk. Vånda och sorg.

Vad ska jag göra? Vad är rätt?

Vad kommer all ledsamhet ifrån? Sorgen som sjuder under ytan. Vemod kanske är mer rätt ord för det.

Funderingar på om det kunde varit annorlunda om livet fått en annan start, en annan mitt. Skulle nuet sett ut på ett annat vis? Hade det varit bättre?

Ändå. Jag har gjort egna val. Ibland. Jag har påverkat. Också.

Jag är inte ett frö för vinden. Inte en askrest i brasans sken. Jag kan styra på egen hand. Frågan är bara vart jag ska.

Andas och släpper in

Jag hade en kämpig stund innan vi åkte till dig igår. Vemodet knackade på och ville komma in i värmen. Jag slog till säkerhetsspärren och försökte tänka bort bultandet.

Tomheten efter pappa gapar högt och fyller mig extra mycket såna här tillfällen. Din födelsedag när han alltid brukade ge dig en amaryllis som lyckades bli alldeles lagom utslagen till jul Nästan den enda ljuspunkten.

Igår skulle sonen, min förstfödda, följa med och hälsa på. Han har vägrat det länge. Han har samma känslor för dig som jag hade för min mormor. Hon gjorde dig illa precis som du har gjort (och ibland fortfarande gör) med och mot mig.

Vi är så lika han och jag. Hårdnackade när det gäller de vi tycker om. Ingen acceptans mot dem som gör illa. Vi är inte mottagliga för fjäsk och falska leenden.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att säga ifrån och bryta med henne. Däremot så vill jag inte att det ska bli samma med dig och ditt äldsta barnbarn. Erfarenheten får mig i alla fall att tänka efter och begrunda vissa saker och jag hade tänkt prata med honom. Nu behövdes inte det. Han följde med självmant och var just den där underbara människan som han är. Klokare än mamma trots sin låga ålder, kanske?

Kvällen gick bra, jag klarade att släppa in goda tankar. Gråten höll sig borta.

Trots att du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig. Trots att min minsta frågade varför du är så smal och jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Trots att du flera gånger vimsade till saker som jag vet inte är sanna.

Jag satte mig över det. Denna gången.

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

Ramlar över mig

Det är fredag och jag är fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt.
Sitter på jobbet och försöker få till lite inspiration för att ta tag i dagen. Radion står på i bakgrunden och som vanligt är det mest slölyssnande från min sida.
Rätt vad det är öppnas mina öron. De scannar in rätt våglängd och riktas med odelad uppmärksamhet åt det håll rösten kommer ifrån.

Nyheternas reporter pratar om en tjej som blev lämnad ensam. Hennes mamma segnade ned på golvet och när hon kom till sjukhuset konstaterades en hjärntumör. Hon vidarebefordrades till ett större sjukhus och i några veckor lämnades dottern ensam på gården med hundar och katter. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är men hjälp, vad det sög till i magen.

Allt kom åter.

Nu sitter jag här och försöker tränga undan känslorna från den tiden för 36 år sedan. Övergivenhet, ensamhet, ofrivilligt ansvar, rädsla för vad som ska hända med mina föräldrar som plötsligt var på sjukhus båda två. Det snurrar.

På något vis känns det värre nu än vad det gjorde då. När man befinner sig mitt i det finns inga alternativ. Du måste vidare. Trots förvirring och tomhet.
Vi fick bo hos en kompis familj, vi behövde inte sova ensamma eller tänka på att skaffa hem mat. Övergiven kände jag mig ändå.

Min bror var bara nio, jag var hela elva år. Jag skulle vara den vuxna. Den som tog hand om och tröstade. Vem skulle annars göra det?

Som sagt; allt kom åter.

Du väljer själv. Visst låter det vackert? Och enkelt? Ditt liv är ditt, du tar egna beslut.
Jomenvisst, var och en har den rätten. Möjligheten kan vara en annan. Den kanske inte finns.
Skulle jag gå genom livet utan att se åt sidan, utan att bry mig om andra, hur enkelt vore det inte då.
Då är det bara att grabba tag. Sluta sina fingrar om det man vill ha. Styra mot det vägskäl som dyker upp och svänga åt rätt håll. Valet är mitt och bara mitt.

Men nej. Så fungerar inte ett liv i samarbete. Med relationer och människor som deltar. Mitt liv är också andras. En del av det stora. Med störningar och avbrott.

Med åldern och erfarenheten har jag dock lärt mig saker. Som att välja mina strider. Från att vara en person som gärna sa emot och alltid hävdade min rätt till en egen åsikt har jag tagit några kliv tillbaka.
Jag håller tyst. Ett medvetet val för att inte ge bort av den dyra varan, min egen energi, till någon eller något som helt klart inte förtjänar att få del av den. Jag behåller den för mig själv och sparar till högar som kan bearbetas på annat sätt. I min skrift. I min hjärna en stund för att sedan släppa. *Poff!*

Ibland går det bra. Ibland ligger det kvar och småputtrar. Då får jag välja igen. Schas!

Ibland är det bara alldeles, alldeles för mycket av det där dåliga. Det jobbiga, tunga. Det som tuggar i sig den lilla möjligheten till glädje och tacksamhet.Som ett kex där man först slickar i sig det underbart goda och sedan står där med det torra, tråkiga kvar. Varje gång påminns man. Varje gång kastas det tillbaka. Javisstja, det var ju så det var. Inget bra varar för evigt.

Olyckskorpar sitter på taket och kraxar sina profetior.
Vänta bara. Snart vänder det. Du ska inte vara lycklig. Det kommer bakslag. Vänta bara.

Öron kan stängas. Inte lyssna. En bra dag kan de det. För att de vill hjälpa till. Låt dem inte lyckas viskar de istället. Du är den som vet bäst. Du bestämmer. Välj bort och gå vidare. Utan.


Idag grå blåsig söndag som inte alls rimmar med hur jag mår. Vilket naturligtvis är toppen! Dagar som blandas och stöts i mortel. Det är ju det som är livet. Jag vet.

En ren förolämpning mot det som borde vara.