Ja, tyvärr. Det är så det känns.
Ingen skön eller önskvärd känsla.
Men den är där, den finns.
Jag har varit och hälsat på dig en stund, mamma.
Jag har lyssnat på dina klagoramsor och upprepningar.
Hållit god min. Nästan hela tiden.
Tror att det sprack en stund.
Du märkte det inte. Det är huvudsaken.
Jag kämpar på. Försöker.
Glädjen finns inte där.
Jag ser aldrig fram emot det.
Inte besöken. Inte samtalen.
Jag älskar dig men du är tärande.
Vända all denna negativa snurr.
Det är inte lätt. Nästan omöjligt.
Nu ljög jag.
Det ÄR omöjligt.
Inte bara nästan.
