Ramlar över mig

Det är fredag och jag är fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt.
Sitter på jobbet och försöker få till lite inspiration för att ta tag i dagen. Radion står på i bakgrunden och som vanligt är det mest slölyssnande från min sida.
Rätt vad det är öppnas mina öron. De scannar in rätt våglängd och riktas med odelad uppmärksamhet åt det håll rösten kommer ifrån.

Nyheternas reporter pratar om en tjej som blev lämnad ensam. Hennes mamma segnade ned på golvet och när hon kom till sjukhuset konstaterades en hjärntumör. Hon vidarebefordrades till ett större sjukhus och i några veckor lämnades dottern ensam på gården med hundar och katter. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är men hjälp, vad det sög till i magen.

Allt kom åter.

Nu sitter jag här och försöker tränga undan känslorna från den tiden för 36 år sedan. Övergivenhet, ensamhet, ofrivilligt ansvar, rädsla för vad som ska hända med mina föräldrar som plötsligt var på sjukhus båda två. Det snurrar.

På något vis känns det värre nu än vad det gjorde då. När man befinner sig mitt i det finns inga alternativ. Du måste vidare. Trots förvirring och tomhet.
Vi fick bo hos en kompis familj, vi behövde inte sova ensamma eller tänka på att skaffa hem mat. Övergiven kände jag mig ändå.

Min bror var bara nio, jag var hela elva år. Jag skulle vara den vuxna. Den som tog hand om och tröstade. Vem skulle annars göra det?

Som sagt; allt kom åter.