Jag hade en kämpig stund innan vi åkte till dig igår. Vemodet knackade på och ville komma in i värmen. Jag slog till säkerhetsspärren och försökte tänka bort bultandet.
Tomheten efter pappa gapar högt och fyller mig extra mycket såna här tillfällen. Din födelsedag när han alltid brukade ge dig en amaryllis som lyckades bli alldeles lagom utslagen till jul Nästan den enda ljuspunkten.
Igår skulle sonen, min förstfödda, följa med och hälsa på. Han har vägrat det länge. Han har samma känslor för dig som jag hade för min mormor. Hon gjorde dig illa precis som du har gjort (och ibland fortfarande gör) med och mot mig.
Vi är så lika han och jag. Hårdnackade när det gäller de vi tycker om. Ingen acceptans mot dem som gör illa. Vi är inte mottagliga för fjäsk och falska leenden.
Jag har aldrig ångrat mitt beslut att säga ifrån och bryta med henne. Däremot så vill jag inte att det ska bli samma med dig och ditt äldsta barnbarn. Erfarenheten får mig i alla fall att tänka efter och begrunda vissa saker och jag hade tänkt prata med honom. Nu behövdes inte det. Han följde med självmant och var just den där underbara människan som han är. Klokare än mamma trots sin låga ålder, kanske?
Kvällen gick bra, jag klarade att släppa in goda tankar. Gråten höll sig borta.
Trots att du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig. Trots att min minsta frågade varför du är så smal och jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Trots att du flera gånger vimsade till saker som jag vet inte är sanna.
Jag satte mig över det. Denna gången.
Styrkekramar om du behöver. Stark skrivet.
SvaraRaderaStarkt.
SvaraRaderaÅ fint o starkt, kan känna av dina känslor o alla taggar som sitter...
SvaraRaderaDU skriver helt osannolikt bra om en svår situation.
SvaraRaderaStarkt och bra skrivet, livet är en bergochdalbana....
SvaraRadera