Nu har jag gett upp en bit. Ytterligare en. Jag orkar inte låta dig ha kvar det. Ville ju att du skulle kunna vara delaktig och känna att du fortfarande kan. Hoppades i det längsta. Det går inte!
Jag orkar inte. Min energi och den lilla ork jag har samlat för att kunna stå ut, den räcker inte så långt.
Mitt tålamod sjunker i takt med dina frågor och handlingar. Jag är som vanligt världens sämsta dotter. Jag vet inte hur man ska vara i den rollen. Dotter. Minns inte hur det var. OM det var.
Det är tillräckligt svårt att klara av föräldrarollen, den har jag heller aldrig fått hjälp med. Ingen har visat mig hur man är. Eller förväntas vara.
Jag skulle aldrig säga det till dig men mina barn oroar sig redan för att jag ska bli som du är nu. Snurrig. Tjatig. Gnällig. Minstingen sa ikväll "Förlåt mamma, men då skulle jag skämmas..."
De förstår att du inte kan rå för det. Inte allt i alla fall. Men de tycker det är pinsamt att ta med kompisar eftersom de inte vet vad du kan slänga ur dig för nåt. Eller göra.
Känner mig så ensam och svag just nu. Vill dig väl men är så trött på dig. Nej, snarare på det du är. Vad nu det är...
Så mamma, jag tar över allt. Det kan jag. Det vet jag hur man gör. Kontroll och jag fungerar. Igen. Jag blir förälder till dig. Igen.
Hejsan!
SvaraRaderaMin farmor blev dement när hon var i sextioårsåldern, och jag känner så väl igen allt du skriver om. Min mamma fick ta största smällen för hon var den som varit mest älskad av farmor. Under farmors vingar blev mamma en kvinna, och lärde sig laga mat, sköta hushållet mm.
Min mormor var snäll, men morfar var en envis, mycket styrande person, och behandlade inte sina barn bra.
Nåväl, farmor blev till slut så elak att vi satte in henne på hem, ett låst sådant, för hon rymde så fort hon kunde.
Farmors och farfars fosterbarn orkade inte med alla beskyllningar och vältrade över ansvaret på mamma som knäade, men bet ihop och kämpade. Hon är liten och späd min mamma, men stark i själ och hjärta.
Det var en lättnad när farmor kom på hem, och de oroliga nätterna byttes till lugn och ro. Du förstår, farmor bodde granne med oss, i vår gamla villa medan mamma och pappa tagit över deras bondgård.
Jag försöker att minnas farmor som hon var innan...
Världens snällaste och alltid full av skratt.
Styrkekramar till dig
Styrkekramar om du behöver. För mig är det svårt att kommentera en sådan här stark och personlig text. Jag har läst det du skrivit och berörts av det.
SvaraRaderaStyrkekram från en mamma och dotter till en annan mamma och dotter.
SvaraRaderaHej vännen, jag läser dig. Det du skriver är starkt. Sådana texter är oftast de mest svårkommenterade, jag hittar inte ord kloka nog att trösta, det jag skulle vilja ge är kanske vetskapen om att du inte är ensam. Jag ska försöka berätta om min skräck för demens så småningom. Kramar <3
SvaraRadera