torsdag 20 oktober 2011

Det började när farfar dog. Då fanns inget bra kvar längre. Allt blev värre.
Farfar var min första idol, den jag ville vara tillsammans med när det blåste. Krypa ihop hos när det var kallt hemma.
Ändå minns jag inte att jag kramades med honom eller satt i hans knä. Gjorde jag det?

Det är en konstig känsla i luften nu. Inte bara våren som vill komma. Pappa är inte hemma. Han sover hos farfar och farmor. Vakar, heter det. Det är när någon snart ska dö. Då måste någon sitta där så att inte den som snart ska dö behöver känna sig ensam, säger mamma.
Jag vill inte veta. Jag bryr mig inte om sån skit. Jag är bara arg för att farfar nog kommer att få rätt. Det var nog den sista julen vi fick ihop.

Han sa det när jag berättade att vi nog skulle åka till mormor på julafton. ”Tänk på att det kanske är sista julen vi kan fira ihop” sa han till mig när jag skulle gå hem. Jag blev arg på honom. Jag brukar aldrig vara arg på farfar, han är den som alltid är snäll mot mig. Då behöver man inte bli arg eller sur. När han sa så sköt det som en blixt igenom mig. Varför ska jag behöva känna så, tänkte jag. Varför ska inte vi kunna åka dit utan att ni ska bli sura? Det är roligare där på jul. Fler människor. Inte bara mamma och pappa och min bror. Barn att leka med och gamla som ger oss paket. Riktig jul. Det är det inte hos oss annars.
Egentligen vet jag inte riktigt varför det inte känns lika bra hos farmor och farfar på julen. Jag tror att det är nåt med mamma och pappa men jag är inte säker.

Nu har det gått flera månader och det är vårblaskigt ute. Farfar är sjukare. Han har cancer, säger mamma. Hon är bra på att prata om sjukdomar. Det känns som att hon vet mycket om sånt.
Jag är där ibland och hälsar på men det är som att det inte är min farfar längre. Han ligger i sin säng och är jätteliten. Smalare än innan. Jag tänker på hans blå ben, hur jag tyckte det såg otäckt ut på stranden. Alla blodådrorna syns så väl på honom. Han är gammal.

När jag tänker på stranden så tänker jag på allt annat som vi har hittat på tillsammans han och jag. Mamma tycker nog att han är för snäll mot mig. Jag har hört hur hon säger det till pappa.
”Han kan väl göra nå’t med sitt andra barnbarn också?” säger hon. Jag vet att de pratar om min lillebror. ”Det är bara för att hon är första barnbarnet, det blir nog lite speciellt då” svarar pappa.

Jag kommer alltid att vara speciell, tänker jag då. Alltid först. För farfar är jag viktigast. Vi åker skridskor på vintern och badar på sommaren. Han tar mig med i bilen. En gång fastnade jag i bakrutan. Han har en Taunus och därbak på sidorna kan man liksom vika ut fönstren så att det kommer in luft. Min arm letade sig ut där alldeles av sig själv. Det var varmt och jag ville svalka mig.
När jag förstod att jag satt fast blev jag rädd. Se’n tänkte jag att det inte gör nåt. Då kan jag vara med farfar för alltid. Vi kan åka runt i hans ljusgula bil och bara vara tillsammans. Lite svårt att bada hade det blivit, förstås. Farfar hjälpte mig loss och så åkte vi till stranden.


Nu när farfar är sjuk så brukar vi ha hans bil. Den står i vårt garage och ibland tar pappa ut den så vi får åka en sväng. Det var den vi åkte till mormor i. När vi skulle fira jul utan farmor och farfar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)