Den där krispiga luften. Mörkret som blir större för varje kväll. Jag ser det framför mig. Pappas skinnjacka och gummistövlarna med de nedvikta kanterna. Hur han kämpade mot jorden. Grävde och grävde. Min pappa, den starke. Som stönade över att behöva stå i halvdunklet och plocka upp blommor.

Han gjorde det ändå. För farfars skull. Hur nu han skulle kunna veta om de frös och dog. Han hade ju varit död i nästan ett halvår själv.

Men hans dahlior var viktiga. Han hade varit så stolt över dem. Predikat om hur det var tvunget att ta upp dem varenda höst, innan frosten kom. Annars skulle de dö. Upp skulle de. In i pannrummet och ligga där och vänta på våren. Lite för varmt var det allt men det fanns inget annat ställe att förvara dem på. Vi hade ju ingen jordkällare eller så, inte som hos mormor, men det fungerade ändå. Varje vår och sommar växte de sig starka och vackra. Blodröda stod de där och prunkade. Farfars stolthet. De överlevde trots att vi hade tagit över huset och trädgården. Inte var det lika fint som innan men det fick gå. Sa farfar.

Nu säger han ingenting. Han är död och borta. Som pappa. Han är också borta, fast inte död än. Bara nästan.

Det började när farfar dog. Då fanns inget bra kvar längre. Allt blev värre.

sjuka föräldrar, barndom, alkoholistbarn