Störningar i din redan förvirrade tillvaro

Det blev ingen påhälsning hos dig i helgen, känns alltid lite tungt när jag inte gjort som jag tänkt. Innan helgen kommer känns den så lång, det är mycket som kommer att hinnas med, minsann, planerna är många.
Rätt vad det är så är det söndag kväll. Som nu. Den försvann fort som vanligt, helgen. Utan besök hos dig, tyvärr.

Känner mig lite extra ledsen över det nu. Vi pratades vid igår och du var ...ledsen. Du grät när vi la på.

Vissa gånger är det så. Du är extra trött och har ont. Det vet jag. Inte mycket jag kan göra åt. Bara försöka lyssna och trösta. Det är inte alltid så "bara", det är svårt ibland.

Den femhundrasjuttielfte gången man hör det (och de påföljande...). Då är det lätt att låta tankarna flyga iväg och bara humma. Vända bort huvudet från telefonens mikrofon och sucka.

Nu är det en ny orsak till att du är ledsen och trött. En nykomling på avdelningen där du bor. En man som är arg och skäller på allt och alla (enligt vad du säger) och speciellt på dig. Han är och rycker i din dörr ständigt och jämt. Även på nätterna.

Du är rädd och osäker. Och trött. Du får ju inte sova ifred. Dörren måste vara låst så han inte kommer in, även på dagen.
Jag försöker sätta mig in i din situation och känna efter hur det skulle behöva vara att ha det så. Hela tiden vara på helspänn, inte kunna känna ro i sitt eget hem.

Jag blir både ledsen, arg och orolig. Den här stackars mannen måste ju också få vara någonstans, ha ett hem och få vård. Frågan är om det är på rätt ställe han är nu? När flera andra blir oroliga och störda?
Vad ska/kan jag som anhörig kräva när det gäller mammas boende? Vem pratar jag med? Och vad hjälper det?

Blir förtvivlad när jag tillåter mig själv att tänka på att du - som verkligen behöver lugn och ro - får ha det så här. I ditt hem. Där du spenderar ditt liv.