onsdag 10 september 2014

Vem vet vad?

Finns det något värre än när någon "besserwisser" (troligtvis utan egna...) talar om för dig hur du ska uppfostra dina barn? Det är svårt att ens ta det från sina bästa vänner och när det kommer från totalt främmande människor, då är det krig :-)

Din mamma blir helt plötsligt någon som inte vet ett skit. Det är ditt barn, du vet bäst. Låt mig göra det på mitt vis! Visst har de flesta föräldrar - och särskilt mammor, tror jag - känt så? Minst en gång per barn?

Det är känsligt, helt enkelt, och lätt hänt att känna sig snarstucken och kritiserad.

Vet ni, det är likadant när man har sjuka föräldrar att ta hand om. Eller bara gamla. Blickar och tisseltassel från människor som anser att du gör för lite. Du hälsar inte på. Du bryr dig inte om. "Stackars din gamla mamma som alltid får sitta själv"

Hur många gånger genom åren har jag inte velat skrika ut på hela bygden:
"Ni har inte en endaste liten aning om hur det är!!!"
Ni vet inte vilken bakgrund som ligger där, dold för allmänheten. Vad som sagts och gjorts. Hur jag blir behandlad. Hur mycket vatten som runnit under broarna innan dammen svämmade över och jag var tvungen att ta en time-out.

För så är det. Ibland orkar jag inte. Pallar inte att få skit slängd i ansiktet och bli utskälld för allt jag gör/inte gör. Vissa dagar älskar jag inte mamma. Eller jo, fast inte helt och fullt, jag måste också få vara mänsklig. Känna att det är OK att stå upp för mina känslor och säga ifrån. Även om det är till min mamma som redan glömt att hon skällt ut mig. Jag glömmer inte lika lätt.

Det kan göra fruktansvärt ont. Både att bli behandlad så av en förälder och att bli ifrågasatt av omgivningen. Den där ovetande, dömande.

Den som inte vet att jag på sätt och vis faktiskt tagit hand om mina föräldrar sedan 1976, då var jag 11. Fattar ni? Elva?
Det är liksom inte meningen att det ska vara så. Barn ska inte behöva "bli vuxna" över en natt. För så var det, bokstavligen. För 38 år sedan vaknade jag mitt i natten av att ambulansen hämtade pappa. Resten är historia. En lång sådan.

Så snälla, döm mig inte. Jag har gjort mitt. Länge. Någon gång måste även jag få bry mig om mig själv. Bara för att orka.

Jag kommer och hälsar på. Jag pratar med mamma på telefon. Jag gör för fasiken så gott jag kan...
När jag orkar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)