fredag 4 mars 2016

Vem lurar jag?

Min fina mamma för ett 50-tal år sedan

Jag är en känslomänniska. Egentligen. 

Jag tänker med magen och tar till mig.
Det är positivt. Utvecklande.

Ibland tar jag även åt mig. 
Det är negativt. Nedbrytande.

Under 40 år har jag byggt mina egna murar.
Stenar och stockar som är svåra att rubba.

Jag har försett mina ögon med filter.
Skygglappar som för mig är skyddslappar.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.
Försöka duger.

Igår insåg jag hur långt det gått. Något letade sig in genom lapparnas väv.
En liten, liten sten flyttades och lämnade ett hål i muren.

Kvinnan jag satt bredvid är min mamma. 
Hon är inte bara någon jag hälsar på då och då.

Det sa pang. Insikten gav mig en stor, fet käftsmäll.

Du är den som fött mig. Älskat och stöttat mig.
Du har funnits där. När jag låtit dig.

Min rustning har blivit hårdare och hårdare.
För varje dag. Vecka. År.

Till slut har den blivit jag. 

Som all annan metall utan finish har jag rostat och börjat gnissla.
Mest med dig. Mot dig.

Hård som flinta. Vass som eggen.
Så många anledningar. Så mycket försvar.

Jag är inte dum i huvudet. Jag vet. Egentligen.
Jag är inte elak. Jag älskar dig. Egentligen.

Måste bara tänka bort. Måste skärma av.
Låtsas. Stå ut.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.
Försöka duger.

Du är min mamma. Alltid.
Trots förändringar. Trots allt.

När jag lämnar kvinnan jag brukar hälsa på.
Då stannar du kvar.

Min mamma sitter där. Instängd.
I sig själv. I sitt mående.

Vem lurar jag?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)