Ekonomi är ingen familjelek

Jag är den som sköter mammas ekonomi. Eller försöker. Ja, försöker säger mer om hur det är.
Det började med ett bankbesök förra året. Det var ett besök som mamma hade tagit initiativet till efter att hon fått en förfrågan på posten.Banken ville träffa henne för att gå igenom hennes bankförehavanden, helt enkelt.

Tydligen fanns det en baktanke från hennes sida, något jag blev varse en bit in i mötet. Inget jag kan gå in på i detalj men det kändes obehagligt. Hon ville att jag och min bror skulle få vårt arv redan nu. "Medan jag lever, jag gör inte av med så mycket"
Usch, det är för det första inte roligt att ens tänka de tankarna och för det andra så kändes det som att bankmannen trodde att det var min idé... "Jaja, roffa åt sig, minsann..." Vi hade nämligen diskuterat och berättat att min kära mor är mer och mer förvirrad, att hon har svårt att hålla koll på pengar och hur de olika kontona fungerar. Därav fullmakt till kontona. Både till mig och min bror. Det kändes bäst.

Så långt allt väl. Vi sköt upp de stora frågorna och gjorde upp om fullmakter och hemskickning av kontoutdrag o dyl.
Hem från banken till pärmar och annat. Leta, leta. Jag ordnade autogiro på det som gick. Det jag hittade. Ändrade så jag fick hem en del räkningar till mig. Andades ut lite smått eftersom jag varit orolig för hennes pengahanterande ganska länge.

Det gick bra ett tag. Se'n var det dags att skaffa ett nytt bankkort till henne. Hon hittade inte sitt och banken upplyste om att de snart skulle sluta med kontanthantering. Alltså, ingen annan utväg än ett nytt kort.

Jag var den som fick knappa in en kod som skulle höra till kortet, mamma hade inte en susning om hur det fungerade. Jag märkte på henne hur stressad hon blev av detta och erbjöd mig att ta hand om kortet och plocka ut pengar när hon behöver. Tacksamheten visade sig i form av axlar som sjönk och en lugnare blick. Tillfälligt skulle det visa sig

Snart började en tids småhelvete. Skäll och gnäll. Jag gjorde ingenting rätt. Telefonen började ringa (hon hör aldrig av sig annars) och det var inga vackra saker jag fick höra. Till slut tog jag kontakt med min bror och vi åkte gemensamt hem till henne och försökte reda ut allt. Vi fick henne att fundera på en god man som skulle ta hand om allt istället. Någon utomstående. Min bror fick henne till slut att förstå hur illa hon gjorde mig och då insåg hon att det nog vore bra.
Jag skickade en ansökan och efter några veckor kom ett telefonsamtal. Mellan 6000-8000 kr/år skulle det kosta... Jahapp. Då sjönk jag lite. Det har inte hänt mer men just nu är det lugnt. Inget skäll.
Däremot så är det händelser hela tiden. Saker med hennes pengar. Jag återkommer till det.