Oroliga syskon

När din bror - för första gången någonsin - ringer mig så förstår jag att det är nåt viktigt. Tankarna maler. "Vad har hänt?"

Han berättar att de varit hos dig dagen innan för att fira din födelsedag i förväg och sen fortsätter han lite försiktigt med att fråga om jag vet ifall du hade beställt smörgåstårta. Du hade sagt att du hade gjort det. De hade varit och skulle hämta den men affären visste ingenting om det. Inte konstigt eftersom det säkert var en av dina vanliga förvecklingsscenarier.
Du tror att du har gjort det. Du brukar göra det när du ska ha kalas. Brukade, menar jag.

Numera är det inget sånt. Du tar dig knappt till affären och en smörgåstårta skulle du behövt hämt-hjälp till Jag vet vem du skulle bett ordna det. Jag vet att du inte gjort det. Ingen beställning, alltså.

"Dom har väl missat det" var ditt försvar. Om du nu menar hemtjänsten eller nån av oss (=mig), det kan kvitta. Det är ditt försvar. Du tar till det för att dölja den riktiga orsaken. Du och ditt minne. Som inte går riktigt ihop längre.

Smörgåstårtan är en liten, liten petitess i sammanhanget. Det han var riktigt orolig för var din fysiska hälsa. Tydligen har du cancer överallt. Mest i huvudet och magen.

Jag blev tyst. "Sa hon det?" var det enda jag fick ur mig.

Ja, så sa du.till dem. Dina bröder med respektive.

Jag fick försäkra honom att så är det inte alls. Du är dålig på många vis men någon cancerdiagnos har du aldrig fått.

Jag väntade några timmar men se'n var jag bara tvungen att konfrontera dig med det. Så gör man inte. Skrämmer upp andra på det viset. Speciellt inte med osanningar.

"Jo, men de sa att det kan bli det." Kan bli??? "Ja, det är ju ärftligt och..." Du malde på som du brukar. Jag himlade med ögonen och slog igen locken för öronen. Jag kan ramsan utantill.

Ooooorkar inte just nu.