Fram och tillbaka. Upp och ner.
Mamma åker berg- och dalbana. Känslomässigt och virrighetsmässigt.
För varje dag som går blir hon svagare, får kraftigare värk, svårare att gå och med detta följer naturligtvis en viss gnällighet. Ökad sådan, vill säga.
Min mamma har varit sjuk och svag i nästa hela sitt över 70-åriga liv. Hon var mycket krasslig när hon var liten. Klen. Både fysiskt och absolut psykiskt. Allt enligt egen utsago. Martyrsnacket går i de banorna, nämligen.
Från 1976 och framåt har hon inte varit frisk en enda dag. Alltid har det varit något som krånglat. Magen, fötterna, benen, lederna, huvudet. Nerverna... Allt.
Hon och pappa levde i sin egen lilla sjuka värld. I den seglade jag omkring. Försökte. Ibland blåste det full storm och då gällde det att rida ut den. Det gick inte alltid så bra. Om man inte har fått lära sig att segla och ändå tvingas sätta på sig kaptensmössan och styra runt de värsta grunden, då går det ibland åt fanders.
Man håller på att drunkna. Ingen finns i närheten för att kasta ut livbojen. Trampa vatten. Håll näsan över ytan. Det blir bättre. Gör det? När då?
senil, sjuka föräldrar, demens
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)