3/4 i alla fall...
Jag har liksom inte orkat med. Ibland längtar jag hela da'n efter att få komma hem och skriva. Det bubblar i mig av ord som jag vill få ur mig.
Det är ju mest det. Jag vill verkligen att de ska försvinna ur mig. Ut i rymden där de kan få träffa på andra små ord och bilda starka, motståndskraftiga meningar.
Tänk om mina knapptryckningar kan fortplanta sig och se till så att jag och andra blir lugnare. Floder av bokstavskombinationer som gör gott och stillar.
Känner hur flummigt det låter. Jag vill ju bara berätta. Egentligen vill jag kunna skriva öppet, med min egen underskrift och rakt ur hjärtat. Men... jag är inte ensam. Det finns andra som kan såras eller bli stötta.
Jag får vänta. Med just det.
Nu tänker jag i alla fall försöka skriva. Regelbundet. Och rakt ur mitt hjärta, med frustrationen som sällskap för det mesta. Mamma blir bara sämre och det är mycket som behöver luftas. Både bokstavligen och bildligt.
Jag återkommer. Snarast :-)
senil, demens, frustration, mammavård
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)