Känns som att hela min kropp består av öppna sår ikväll. Jag som brukar hålla mig kall och inte tänka så mycket när jag träffar dig. För att orka. För att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag klarar inte av att se dig som du är. Inte utan et...t skyddande filter av förträngning och känslobortstötande.

Idag var jag sårbar redan innan jag kom hem till dig. Hem... känns fortfarande konstigt att det är där du bor. Det är ditt hem. Utan att du egentligen fick välja. Du bor där. Med ditt liv som det nu är.

Idag rasade murarna och jag var tvungen att öppna ögonen. Så här tragiskt är det. Min mamma sitter av sin tid. Väntar. Du är ensam fast du har människor runt omkring. Boende, personal, vänner. Vi, din familj. Ändå ensam.

Jag lider med dig och jag är rädd. Livrädd för att hamna där. Utan livslust. Bara väntan på slutet. Min dödsrädsla handlar om att inte få vara med längre. Inte vara en del av världen. Glömmas bort. Ännu större är skräcken för att bli fast i ett vakuum liknande ditt.

När jag tittar på fotot jag hittade på mig själv så får jag tårar i ögonen. Den blicken skulle jag ge nästan vad som helst för att ha just nu. Förväntansfull och glad. Full av tillförsikt.

 

 

Nu är det verkligen inte lätt att hålla irritationen borta. Det finns inte något positivt hos dig. Du ältar samma sak. Om och om igen. Mer än vanligt.
Jag frågar både mig själv och min familj;. Visst har det blivit värre?

Du glömmer mer. Du gnäller mer. Du hittar på mer. Fabulerar. Fint ord. Inte fina känslor som medföljer. Inte alls.

Tänk om du hade haft den förmågan när jag varit mindre. Om jag fått höra en saga som liten. Vad härligt det skulle varit att ha som minne. En liten jag uppkrupen hos mamma, lyssnandes på en berättelse. Tror inte jag gjort det en enda gång.

Mina läsminnen är från när jag själv började läsa. Farfar lärde mig när jag var fyra. Han var den som gav mig tid och såg vad jag behövde. Han öppnade en helt ny värld för mig. Ordens och språkets.

Om jag skulle tro på allt det du berättar för mig femtielva gånger varje gång vi pratar, så skulle du haft maginfluensa minst 10 gånger det senaste året. Samtidigt som förkylningarna med 41,5º i temp. Det hade du inte klarat, mamma. Du är så tunn, så tunn. Det finns inget att ta av.

Visst vet jag att du är dålig och trött. Det är ingen nyhet för mig.
Jag vet att du inte kan sova och att du gråter mycket. Jag vet.
Jag kan bara inte göra något åt det.

Du ringer och rapar ur dig allt detta. Flera gånger i veckan. Ibland flera gånger varje dag. Jag försöker vända det, försöker få dig att berätta om de saker du faktiskt är med om. Det positiva. Det blir allt svårare.

Jag känner hur jag kommer närmare och närmare uppgivenhetens rand. Där borta vid horisonten väntar den. Irritationen. Ilskan.

Du glömmer att jag hälsat på dig. Du glömmer att jag pratat med personalen. Du ringer och talar om att jag måste ta med pengar till dig. Till slut brast det lite grann.

"Ja, jag vet det. Jag var hos dig igår. Du fick pengar då. Jag tar med nästa gång också. Jag sa det till personalen när du stod bredvid."

Precis så där som jag vet att jag inte ska. För vad hjälper det? Inte dig och absolut inte mig, heller.

Det gör så ont i mig idag. Håller på att titta igenom saker som ska rensas och hittar mer och mer som jag inte kan göra mig av med.

Som detta. Ett lakan med dina och pappas initialer. Tårarna rinner när jag tänker på hur du suttit och sytt... detta. Vilka tankar och förhoppningar hade du när du la stygn till stygn? Vad fanns för drömmar om framtiden? Er framtid tillsammans.
Tror inte att det blev riktigt så.
Tyvärr.
Nu har du bara en dröm. En önskan.
Faaaaan, rent ut sagt.

 

Störningar i din redan förvirrade tillvaro

Det blev ingen påhälsning hos dig i helgen, känns alltid lite tungt när jag inte gjort som jag tänkt. Innan helgen kommer känns den så lång, det är mycket som kommer att hinnas med, minsann, planerna är många.
Rätt vad det är så är det söndag kväll. Som nu. Den försvann fort som vanligt, helgen. Utan besök hos dig, tyvärr.

Känner mig lite extra ledsen över det nu. Vi pratades vid igår och du var ...ledsen. Du grät när vi la på.

Vissa gånger är det så. Du är extra trött och har ont. Det vet jag. Inte mycket jag kan göra åt. Bara försöka lyssna och trösta. Det är inte alltid så "bara", det är svårt ibland.

Den femhundrasjuttielfte gången man hör det (och de påföljande...). Då är det lätt att låta tankarna flyga iväg och bara humma. Vända bort huvudet från telefonens mikrofon och sucka.

Nu är det en ny orsak till att du är ledsen och trött. En nykomling på avdelningen där du bor. En man som är arg och skäller på allt och alla (enligt vad du säger) och speciellt på dig. Han är och rycker i din dörr ständigt och jämt. Även på nätterna.

Du är rädd och osäker. Och trött. Du får ju inte sova ifred. Dörren måste vara låst så han inte kommer in, även på dagen.
Jag försöker sätta mig in i din situation och känna efter hur det skulle behöva vara att ha det så. Hela tiden vara på helspänn, inte kunna känna ro i sitt eget hem.

Jag blir både ledsen, arg och orolig. Den här stackars mannen måste ju också få vara någonstans, ha ett hem och få vård. Frågan är om det är på rätt ställe han är nu? När flera andra blir oroliga och störda?
Vad ska/kan jag som anhörig kräva när det gäller mammas boende? Vem pratar jag med? Och vad hjälper det?

Blir förtvivlad när jag tillåter mig själv att tänka på att du - som verkligen behöver lugn och ro - får ha det så här. I ditt hem. Där du spenderar ditt liv.

Vem vet vad?

Finns det något värre än när någon "besserwisser" (troligtvis utan egna...) talar om för dig hur du ska uppfostra dina barn? Det är svårt att ens ta det från sina bästa vänner och när det kommer från totalt främmande människor, då är det krig :-)

Din mamma blir helt plötsligt någon som inte vet ett skit. Det är ditt barn, du vet bäst. Låt mig göra det på mitt vis! Visst har de flesta föräldrar - och särskilt mammor, tror jag - känt så? Minst en gång per barn?

Det är känsligt, helt enkelt, och lätt hänt att känna sig snarstucken och kritiserad.

Vet ni, det är likadant när man har sjuka föräldrar att ta hand om. Eller bara gamla. Blickar och tisseltassel från människor som anser att du gör för lite. Du hälsar inte på. Du bryr dig inte om. "Stackars din gamla mamma som alltid får sitta själv"

Hur många gånger genom åren har jag inte velat skrika ut på hela bygden:
"Ni har inte en endaste liten aning om hur det är!!!"
Ni vet inte vilken bakgrund som ligger där, dold för allmänheten. Vad som sagts och gjorts. Hur jag blir behandlad. Hur mycket vatten som runnit under broarna innan dammen svämmade över och jag var tvungen att ta en time-out.

För så är det. Ibland orkar jag inte. Pallar inte att få skit slängd i ansiktet och bli utskälld för allt jag gör/inte gör. Vissa dagar älskar jag inte mamma. Eller jo, fast inte helt och fullt, jag måste också få vara mänsklig. Känna att det är OK att stå upp för mina känslor och säga ifrån. Även om det är till min mamma som redan glömt att hon skällt ut mig. Jag glömmer inte lika lätt.

Det kan göra fruktansvärt ont. Både att bli behandlad så av en förälder och att bli ifrågasatt av omgivningen. Den där ovetande, dömande.

Den som inte vet att jag på sätt och vis faktiskt tagit hand om mina föräldrar sedan 1976, då var jag 11. Fattar ni? Elva?
Det är liksom inte meningen att det ska vara så. Barn ska inte behöva "bli vuxna" över en natt. För så var det, bokstavligen. För 38 år sedan vaknade jag mitt i natten av att ambulansen hämtade pappa. Resten är historia. En lång sådan.

Så snälla, döm mig inte. Jag har gjort mitt. Länge. Någon gång måste även jag få bry mig om mig själv. Bara för att orka.

Jag kommer och hälsar på. Jag pratar med mamma på telefon. Jag gör för fasiken så gott jag kan...
När jag orkar.

Någonstans någongång lättar det

Idag fyller ditt yngsta barnbarn, min lilltjej, 12 år. Du mindes inte det. Fast vi pratade igår och jag sa att vi skulle komma och hälsa på dig så du skulle få gratta henne.

Jag visste det. Vi visste det. Hon har en cool inställning till detta, hon vet att du glömmer och att du inte menar något illa. Ändå svider det. Kanske mest i mig.

Hon önskar sig pengar så det hade jag ordnat. Hon fick själv köpa ett kort att lägga dem i.
När vi kom fram så blev du glad över glasstårtan vi hade med oss. "Det hade ni inte behövt..."
Jo, mamma, det behövde vi. Det var en födelsedag som skulle firas.

Jag sa inget utan gav dig kortet så du skulle kunna skriva en hälsning på det. Såg hur du tvekade. Du visste nog inte alls varför och till vem det var meningen att du skulle skriva. Jag fick säga det lite i förbigående och tårarna steg upp i ögonen... Du som brukade ha stenkoll.

Jag försökte att se bortom alla dina upprepningar om hur god glassen var och istället prata om annat. Bryta in med positiva saker när du började närma dig den negativa spiralen som snurrar på skivtallriken emellanåt.

En av dina medboende hade gått bort i veckan och en annan skulle flytta. Idag. Det märktes att du var ledsen över detta, lite orolig kanske. Ni brukade hälsa på hos varandra och sitta och prata i dagrummet. Jag hoppas verkligen för din skulle att det kommer någon du kan ha trevligt tillsammans med.

Ofta när jag kommer för att hälsa på dig så ser jag dig sitta och halvsova och se ledsen ut. När du inte märkt att jag kommit, då är det din vanliga vardag som visar sig. Det gör så ont i mig.
Det är min mamma som sitter där. Som har det likadant varje dag. I stort sett. Den framåtlutade kvinnan som verkar vara i en annan, urtrist, värld. Min mamma. Så ont.

Idag fick jag veta att det trots allt finns ljusa stunder. Du har tydligen börjat spela kubb, ni är ett lag som tränar. Jag såg hur hela du lös upp när du berättade. Du tycker verkligen det är roligt. Då kom tårarna igen. Jag blev så glad för din skull. Det lyfter lite tyngd från mitt hjärta.

Den där tyngden som jag måste försöka tänka bort. Tyngden av att behöva vara mamma åt sin mamma. Förtränga för att orka. Måste. Tänka bort.

Gjort min plikt

Ja, tyvärr. Det är så det känns.
Ingen skön eller önskvärd känsla.
Men den är där, den finns.

Jag har varit och hälsat på dig en stund, mamma.
Jag har lyssnat på dina klagoramsor och upprepningar.
Hållit god min. Nästan hela tiden.

Tror att det sprack en stund.
Du märkte det inte. Det är huvudsaken.
Jag kämpar på. Försöker.

Glädjen finns inte där.
Jag ser aldrig fram emot det.
Inte besöken. Inte samtalen.

Jag älskar dig men du är tärande.
Vända all denna negativa snurr.
Det är inte lätt. Nästan omöjligt.

Nu ljög jag.
Det ÄR omöjligt.
Inte bara nästan.

Idag tar jag klivet

Plötsligt händer det. Som en blixt från klar himmel.

Idag är dagen när jag kastar mig utför stupet.
Jag vacklar fram mot kanten och känner hur jag vill breda ut vingarna och testa om de bär.
De spretiga, fladdrande vingarna som är mina känslor.

Alltid där. Alltid närvarande.
Fast jag förtränger. Allt jag kan.

Det finns där. Nu delar jag med mig.

Jag flaxar och vacklar. Jag är.

Inte längre anonym.

Bloggen får en sida på facebook. Jag släpper masken.

Ibland är livet lite trassligt

demens, skrivpuff, anonymitet, facebook