Störningar i din redan förvirrade tillvaro

Det blev ingen påhälsning hos dig i helgen, känns alltid lite tungt när jag inte gjort som jag tänkt. Innan helgen kommer känns den så lång, det är mycket som kommer att hinnas med, minsann, planerna är många.
Rätt vad det är så är det söndag kväll. Som nu. Den försvann fort som vanligt, helgen. Utan besök hos dig, tyvärr.

Känner mig lite extra ledsen över det nu. Vi pratades vid igår och du var ...ledsen. Du grät när vi la på.

Vissa gånger är det så. Du är extra trött och har ont. Det vet jag. Inte mycket jag kan göra åt. Bara försöka lyssna och trösta. Det är inte alltid så "bara", det är svårt ibland.

Den femhundrasjuttielfte gången man hör det (och de påföljande...). Då är det lätt att låta tankarna flyga iväg och bara humma. Vända bort huvudet från telefonens mikrofon och sucka.

Nu är det en ny orsak till att du är ledsen och trött. En nykomling på avdelningen där du bor. En man som är arg och skäller på allt och alla (enligt vad du säger) och speciellt på dig. Han är och rycker i din dörr ständigt och jämt. Även på nätterna.

Du är rädd och osäker. Och trött. Du får ju inte sova ifred. Dörren måste vara låst så han inte kommer in, även på dagen.
Jag försöker sätta mig in i din situation och känna efter hur det skulle behöva vara att ha det så. Hela tiden vara på helspänn, inte kunna känna ro i sitt eget hem.

Jag blir både ledsen, arg och orolig. Den här stackars mannen måste ju också få vara någonstans, ha ett hem och få vård. Frågan är om det är på rätt ställe han är nu? När flera andra blir oroliga och störda?
Vad ska/kan jag som anhörig kräva när det gäller mammas boende? Vem pratar jag med? Och vad hjälper det?

Blir förtvivlad när jag tillåter mig själv att tänka på att du - som verkligen behöver lugn och ro - får ha det så här. I ditt hem. Där du spenderar ditt liv.

Vem vet vad?

Finns det något värre än när någon "besserwisser" (troligtvis utan egna...) talar om för dig hur du ska uppfostra dina barn? Det är svårt att ens ta det från sina bästa vänner och när det kommer från totalt främmande människor, då är det krig :-)

Din mamma blir helt plötsligt någon som inte vet ett skit. Det är ditt barn, du vet bäst. Låt mig göra det på mitt vis! Visst har de flesta föräldrar - och särskilt mammor, tror jag - känt så? Minst en gång per barn?

Det är känsligt, helt enkelt, och lätt hänt att känna sig snarstucken och kritiserad.

Vet ni, det är likadant när man har sjuka föräldrar att ta hand om. Eller bara gamla. Blickar och tisseltassel från människor som anser att du gör för lite. Du hälsar inte på. Du bryr dig inte om. "Stackars din gamla mamma som alltid får sitta själv"

Hur många gånger genom åren har jag inte velat skrika ut på hela bygden:
"Ni har inte en endaste liten aning om hur det är!!!"
Ni vet inte vilken bakgrund som ligger där, dold för allmänheten. Vad som sagts och gjorts. Hur jag blir behandlad. Hur mycket vatten som runnit under broarna innan dammen svämmade över och jag var tvungen att ta en time-out.

För så är det. Ibland orkar jag inte. Pallar inte att få skit slängd i ansiktet och bli utskälld för allt jag gör/inte gör. Vissa dagar älskar jag inte mamma. Eller jo, fast inte helt och fullt, jag måste också få vara mänsklig. Känna att det är OK att stå upp för mina känslor och säga ifrån. Även om det är till min mamma som redan glömt att hon skällt ut mig. Jag glömmer inte lika lätt.

Det kan göra fruktansvärt ont. Både att bli behandlad så av en förälder och att bli ifrågasatt av omgivningen. Den där ovetande, dömande.

Den som inte vet att jag på sätt och vis faktiskt tagit hand om mina föräldrar sedan 1976, då var jag 11. Fattar ni? Elva?
Det är liksom inte meningen att det ska vara så. Barn ska inte behöva "bli vuxna" över en natt. För så var det, bokstavligen. För 38 år sedan vaknade jag mitt i natten av att ambulansen hämtade pappa. Resten är historia. En lång sådan.

Så snälla, döm mig inte. Jag har gjort mitt. Länge. Någon gång måste även jag få bry mig om mig själv. Bara för att orka.

Jag kommer och hälsar på. Jag pratar med mamma på telefon. Jag gör för fasiken så gott jag kan...
När jag orkar.

Någonstans någongång lättar det

Idag fyller ditt yngsta barnbarn, min lilltjej, 12 år. Du mindes inte det. Fast vi pratade igår och jag sa att vi skulle komma och hälsa på dig så du skulle få gratta henne.

Jag visste det. Vi visste det. Hon har en cool inställning till detta, hon vet att du glömmer och att du inte menar något illa. Ändå svider det. Kanske mest i mig.

Hon önskar sig pengar så det hade jag ordnat. Hon fick själv köpa ett kort att lägga dem i.
När vi kom fram så blev du glad över glasstårtan vi hade med oss. "Det hade ni inte behövt..."
Jo, mamma, det behövde vi. Det var en födelsedag som skulle firas.

Jag sa inget utan gav dig kortet så du skulle kunna skriva en hälsning på det. Såg hur du tvekade. Du visste nog inte alls varför och till vem det var meningen att du skulle skriva. Jag fick säga det lite i förbigående och tårarna steg upp i ögonen... Du som brukade ha stenkoll.

Jag försökte att se bortom alla dina upprepningar om hur god glassen var och istället prata om annat. Bryta in med positiva saker när du började närma dig den negativa spiralen som snurrar på skivtallriken emellanåt.

En av dina medboende hade gått bort i veckan och en annan skulle flytta. Idag. Det märktes att du var ledsen över detta, lite orolig kanske. Ni brukade hälsa på hos varandra och sitta och prata i dagrummet. Jag hoppas verkligen för din skulle att det kommer någon du kan ha trevligt tillsammans med.

Ofta när jag kommer för att hälsa på dig så ser jag dig sitta och halvsova och se ledsen ut. När du inte märkt att jag kommit, då är det din vanliga vardag som visar sig. Det gör så ont i mig.
Det är min mamma som sitter där. Som har det likadant varje dag. I stort sett. Den framåtlutade kvinnan som verkar vara i en annan, urtrist, värld. Min mamma. Så ont.

Idag fick jag veta att det trots allt finns ljusa stunder. Du har tydligen börjat spela kubb, ni är ett lag som tränar. Jag såg hur hela du lös upp när du berättade. Du tycker verkligen det är roligt. Då kom tårarna igen. Jag blev så glad för din skull. Det lyfter lite tyngd från mitt hjärta.

Den där tyngden som jag måste försöka tänka bort. Tyngden av att behöva vara mamma åt sin mamma. Förtränga för att orka. Måste. Tänka bort.

Gjort min plikt

Ja, tyvärr. Det är så det känns.
Ingen skön eller önskvärd känsla.
Men den är där, den finns.

Jag har varit och hälsat på dig en stund, mamma.
Jag har lyssnat på dina klagoramsor och upprepningar.
Hållit god min. Nästan hela tiden.

Tror att det sprack en stund.
Du märkte det inte. Det är huvudsaken.
Jag kämpar på. Försöker.

Glädjen finns inte där.
Jag ser aldrig fram emot det.
Inte besöken. Inte samtalen.

Jag älskar dig men du är tärande.
Vända all denna negativa snurr.
Det är inte lätt. Nästan omöjligt.

Nu ljög jag.
Det ÄR omöjligt.
Inte bara nästan.

Idag tar jag klivet

Plötsligt händer det. Som en blixt från klar himmel.

Idag är dagen när jag kastar mig utför stupet.
Jag vacklar fram mot kanten och känner hur jag vill breda ut vingarna och testa om de bär.
De spretiga, fladdrande vingarna som är mina känslor.

Alltid där. Alltid närvarande.
Fast jag förtränger. Allt jag kan.

Det finns där. Nu delar jag med mig.

Jag flaxar och vacklar. Jag är.

Inte längre anonym.

Bloggen får en sida på facebook. Jag släpper masken.

Ibland är livet lite trassligt

demens, skrivpuff, anonymitet, facebook

Ännu ett steg i fel riktning

Idag ringer du, jag hör att du har en av dina sämre dagar. Genast sjunker min kropp ihop i stolen, den ljudlösa sucken kommer krullande nedifrån. Den vänder strax ovanför öronen, innan den når ögonbrynen.

Ihopsjunken men ändå med fiolsträngens anspänning längs ryggraden. Vad är det nu?

Du får ingen medicin längre. Jo, en gång igår. Idag har du inte fått någon alls. Kan de verkligen göra så här? Bara ta bort den på det viset?

Jag hör din irritation. Kanske är det rädsla som kantar den. Som spetsiga små rosentaggar pryder den din röst och får den att knirra på sitt speciella vis. Synd om mig-viset.

Jag försöker hålla min egen slät och utan spetsar. Det är inte lätt.

"Men så kan det ju inte vara. De tar inte bort nån medicin på det viset. Det måste vara läkare som beslutar sånt." Jag försöker lugna. Lovar att ringa någon och kolla.

Vem? Vem kan jag ringa?

Testar områdeschefen. Inget svar. Lämnar meddelande. Vill inte vänta. Letar ny kontakt. Ringer växeln. Blir kopplad. Inget svar. Ny anknytning. Svar.

Pratar med två sjuksköterskor.Nej, inget har ändrats. Inte minsta lilla förändring har skett. Som väntat.

Får löfte om att de ska prata med dig. Läggr på och ringer dig. Förklarar läget. Nej, jag försöker  förklara. Du blir sur. "Jag är väl dum i huvet då..." är svaret jag får.

Vill skrika men suckar istället. Igen.

Formar min gapande mun till ett snörp och drar in luft. Stänger in den tillsammans med alla ord och skrik. Det som vill ut omformas och får stanna kvar. Det är bäst så.

Flytt och flykt

Så många dagar har gått. Över ett halvt år har förflutit sedan jag skrev senast. Knäckt gav jag upp litegrann. Orkade inte. Fast det egentligen är just det som behövs. Häva ur mig. Allt. För att kanske själv kunna förstå vad det är jag känner.

Det har hänt saker sedan dess. Mamma har flyttat. Äntligen. Redan.

Så mycket blandade känslor. Trodde att jag bara skulle tycka det var skönt. När beskedet först kom var det blankt NEJ. "All den omsorg hon behöver kan hon få av hemtjänsten." Jomenvisst. Eller inte?

Jag skickade in en överklagan där jag bifogade hela det långa bidrag vi skickat in till hennes demensutredning på vårdcentralen. Nämen, hoppla! Jaså? Kan hon beviljas särskilt boende nu?
Tur att hon har barn som strider. Inte alla har det. Vissa har inte barn alls. Andra har men de orkar eller kan inte. Inte heller någon annan hjälpande hand finns. Vad händer med alla dessa? Orkar inte ens fundera. Har nog med mitt i det fallet.

Det tog en månad sedan låg erbjudandet i postlådan.

Jag brakade ihop. Lite. Det gick så fort helt plötsligt. Ett år hade jag förväntat mig. Minst.

Det blev full fart direkt.

Nu har du bott där två månader redan. Upp- och ned och fram- och tillbaka. Bakåt.

Idag var det en bakåtdag. Ett av mina mardrömsscenarion var plötsligt där. Du har börjat gömma saker. Du plockar undan din plånbok och nycklarna till ditt skåp. Förra gången hade du lagt plånboken under madrassen. Idag var den helt borta. "De har sagt till oss att vi ska gömma värdesakerna för det finns såna som går och letar överallt..."

Jag hade lovat mig själv att inte vara irriterad eller elak men det var nära. Hörde hur vass jag blev på rösten. Filade av toppen och sänkte mina taggar.

Försökte leta lugnt och beskedligt. Du virrade runt och försökte på sitt vis. Till slut hittade jag den i skåpet bland handdukarna. En av nycklarna kom fram också.

Måste ringa imorgon. Måste prata med någon som är ansvarig. Höra vad de kan göra. Vad de ser händer med dig.

Dags att samla kraft. Igen.