Det brinner en eld ikväll

River och sliter, vrålar med vassa tungor av eld. Upp mot månen som inte syns där bakom molnen. Jag vet att den finns där. Lika ouppnåelig som den ro jag längtar efter.

Vill vila i lugnet. Vill inte känna det rusa i mina ådror. Värme och värk. Vånda och sorg.

Vad ska jag göra? Vad är rätt?

Vad kommer all ledsamhet ifrån? Sorgen som sjuder under ytan. Vemod kanske är mer rätt ord för det.

Funderingar på om det kunde varit annorlunda om livet fått en annan start, en annan mitt. Skulle nuet sett ut på ett annat vis? Hade det varit bättre?

Ändå. Jag har gjort egna val. Ibland. Jag har påverkat. Också.

Jag är inte ett frö för vinden. Inte en askrest i brasans sken. Jag kan styra på egen hand. Frågan är bara vart jag ska.

Andas och släpper in

Jag hade en kämpig stund innan vi åkte till dig igår. Vemodet knackade på och ville komma in i värmen. Jag slog till säkerhetsspärren och försökte tänka bort bultandet.

Tomheten efter pappa gapar högt och fyller mig extra mycket såna här tillfällen. Din födelsedag när han alltid brukade ge dig en amaryllis som lyckades bli alldeles lagom utslagen till jul Nästan den enda ljuspunkten.

Igår skulle sonen, min förstfödda, följa med och hälsa på. Han har vägrat det länge. Han har samma känslor för dig som jag hade för min mormor. Hon gjorde dig illa precis som du har gjort (och ibland fortfarande gör) med och mot mig.

Vi är så lika han och jag. Hårdnackade när det gäller de vi tycker om. Ingen acceptans mot dem som gör illa. Vi är inte mottagliga för fjäsk och falska leenden.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att säga ifrån och bryta med henne. Däremot så vill jag inte att det ska bli samma med dig och ditt äldsta barnbarn. Erfarenheten får mig i alla fall att tänka efter och begrunda vissa saker och jag hade tänkt prata med honom. Nu behövdes inte det. Han följde med självmant och var just den där underbara människan som han är. Klokare än mamma trots sin låga ålder, kanske?

Kvällen gick bra, jag klarade att släppa in goda tankar. Gråten höll sig borta.

Trots att du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig. Trots att min minsta frågade varför du är så smal och jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Trots att du flera gånger vimsade till saker som jag vet inte är sanna.

Jag satte mig över det. Denna gången.

Födelsedag

Nästa vecka kommer arbetsterapeuten hem till dig - igen. Hon ska återigen göra ett minnestest för att kunna jämföra med hur det var förra gången. Detta fick jag veta efter att ha ringt upp henne efter 2 månaders ovisshet. Varför är det inte naturligt att någon anhörig kontaktas? När det är som det är?

De måste ju förstå att jag vill veta, det var ju trots allt jag som begärde att de skulle börja en utredning. Tydligen ska det också skickas ut någon slags blankett som vi som anhöriga ska fylla i, EFTER det startas det på riktigt. Läkarundersökning mm.

Dessutom talade hon om att det visade på vissa förändringar på hjärnan, sånt som kan påverka så att du blir förvirrad och växlar i humöret. Jaha, det var ju det här med information... Hade inte varit fel att få veta det tidigare!

Allvarligt, en ensamboende förvirrad människa som har uppenbara problem både fysiskt och psykiskt, varför tar man inte kontakt med de anhöriga som faktiskt finns? Och som hela tiden försöker få hjälp till sin gamla mamma?


Idag är det din födelsedag och jag ska försöka samla både mig och resten av familjen så att vi kan hälsa på en stund.

Det kan inte hjälpas, tankarna kommer. Blir det fler? Kommer du att få uppleva den årssiffra som du med bestämdhet hävdar att du fyller redan nu?
Jag hade vissa problem att övertyga dig om att du inte är riktigt så gammal än.

Någon livsgnista har du inte, ofta säger du att du bara vill sluta ögonen och somna in. Du är färdig här.
Jag blir både arg och ledsen när du häver ur dig det. Speciellt när barnen är med. Hur tänker du? Inte alls, förstås. Du är martyr då, det är bara synd om dig. Ingen förstår.

Jag vågar knappt skriva det men ibland känner jag också att det vore skönt. En stor sten som skulle plaska från mitt hjärta ned i lervattnet som samlats vid mina fötter. Grumligt av bekymmer och krav.

Du är min mamma, man ska inte tänka så. Jag älskar dig och du skulle vara saknad. Naturligtvis. Men...

Oroliga syskon

När din bror - för första gången någonsin - ringer mig så förstår jag att det är nåt viktigt. Tankarna maler. "Vad har hänt?"

Han berättar att de varit hos dig dagen innan för att fira din födelsedag i förväg och sen fortsätter han lite försiktigt med att fråga om jag vet ifall du hade beställt smörgåstårta. Du hade sagt att du hade gjort det. De hade varit och skulle hämta den men affären visste ingenting om det. Inte konstigt eftersom det säkert var en av dina vanliga förvecklingsscenarier.
Du tror att du har gjort det. Du brukar göra det när du ska ha kalas. Brukade, menar jag.

Numera är det inget sånt. Du tar dig knappt till affären och en smörgåstårta skulle du behövt hämt-hjälp till Jag vet vem du skulle bett ordna det. Jag vet att du inte gjort det. Ingen beställning, alltså.

"Dom har väl missat det" var ditt försvar. Om du nu menar hemtjänsten eller nån av oss (=mig), det kan kvitta. Det är ditt försvar. Du tar till det för att dölja den riktiga orsaken. Du och ditt minne. Som inte går riktigt ihop längre.

Smörgåstårtan är en liten, liten petitess i sammanhanget. Det han var riktigt orolig för var din fysiska hälsa. Tydligen har du cancer överallt. Mest i huvudet och magen.

Jag blev tyst. "Sa hon det?" var det enda jag fick ur mig.

Ja, så sa du.till dem. Dina bröder med respektive.

Jag fick försäkra honom att så är det inte alls. Du är dålig på många vis men någon cancerdiagnos har du aldrig fått.

Jag väntade några timmar men se'n var jag bara tvungen att konfrontera dig med det. Så gör man inte. Skrämmer upp andra på det viset. Speciellt inte med osanningar.

"Jo, men de sa att det kan bli det." Kan bli??? "Ja, det är ju ärftligt och..." Du malde på som du brukar. Jag himlade med ögonen och slog igen locken för öronen. Jag kan ramsan utantill.

Ooooorkar inte just nu.

Pappa, vad vill du?

Flera gånger den senaste tiden så har jag känt att pappa är hos mig. Han vill säga något. Jag vet inte vad.
Kanske är det för att jag är extra känslig just nu. Det är mycket som söndrar runt omkring och min trygghet står på darriga ben i för höga klackar.

Pappa och jag hade alltid ett speciellt förhållande. Många säger att alla döttrar har det med sina fäder men jag är inte så säker på det. Även när han var full och jag skämdes för honom så var han min pappa, min trygghet fast på ett suddigt sätt. Jag kunde inte riktigt förstå varför mamma skällde på honom, jag tyckte hon var dum och jag tog honom i försvar. När man är i 6-årsåldern ser man inte hela bilden.

Nu undrar jag hur det hade varit om pappa fortfarande skulle leva. Hur hade det fungerat med mamma? Hur hade de klarat det ihop? Hade han gått under eller blivit starkare? Hade jag fjärmat mig mer, låtit bli att ta på mig det jag gör nu?

Många frågor. Få svar.

Få svar skulle jag vilja. På mycket.

Men hade det hjälpt? Hade jag mått bättre?

Pappa! Hade jag det?

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

Grumliga tankar

Idag var vi och hälsade på, jag och ett av dina barnbarn. Ibland är jag inte alls säker på att du vet vem av dem det är. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill aldrig behöva vara med om det. Att du inte känner igen oss.

För mig är det egentligen inte "om" när jag tänker på det, utan "när". Så säker är jag på att det kommer.

Jag skulle hämta ett papper jag beställt från Skatteverket, en kopia på en blankett. Den behövs för att kunna söka bostadstillägg. Du hade fått brev om detta för ett tag sedan men bara lagt det i byrålådan, där hittade jag det sen. Det var försent att komma in med kompletteringar men jag lyckades skjuta upp det när de fick situationen klar för sig. Igår när jag ringde så låtsades du som att du hade allt detta ordnat, det lät som att det var du som beställt blanketten. Jag hade inte ens nämnt det för dig så jag vet att det var en lögn. Du hade ingen aning om vad det gällde.


Jag önskar verkligen att du kunde vara som innan. Jag önskar jag kunde låta bli att låta arg när jag pratar med dig. Jag önskar att allt vore glasklart. Och enkelt.