Pappa, vad vill du?

Flera gånger den senaste tiden så har jag känt att pappa är hos mig. Han vill säga något. Jag vet inte vad.
Kanske är det för att jag är extra känslig just nu. Det är mycket som söndrar runt omkring och min trygghet står på darriga ben i för höga klackar.

Pappa och jag hade alltid ett speciellt förhållande. Många säger att alla döttrar har det med sina fäder men jag är inte så säker på det. Även när han var full och jag skämdes för honom så var han min pappa, min trygghet fast på ett suddigt sätt. Jag kunde inte riktigt förstå varför mamma skällde på honom, jag tyckte hon var dum och jag tog honom i försvar. När man är i 6-årsåldern ser man inte hela bilden.

Nu undrar jag hur det hade varit om pappa fortfarande skulle leva. Hur hade det fungerat med mamma? Hur hade de klarat det ihop? Hade han gått under eller blivit starkare? Hade jag fjärmat mig mer, låtit bli att ta på mig det jag gör nu?

Många frågor. Få svar.

Få svar skulle jag vilja. På mycket.

Men hade det hjälpt? Hade jag mått bättre?

Pappa! Hade jag det?

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

Grumliga tankar

Idag var vi och hälsade på, jag och ett av dina barnbarn. Ibland är jag inte alls säker på att du vet vem av dem det är. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill aldrig behöva vara med om det. Att du inte känner igen oss.

För mig är det egentligen inte "om" när jag tänker på det, utan "när". Så säker är jag på att det kommer.

Jag skulle hämta ett papper jag beställt från Skatteverket, en kopia på en blankett. Den behövs för att kunna söka bostadstillägg. Du hade fått brev om detta för ett tag sedan men bara lagt det i byrålådan, där hittade jag det sen. Det var försent att komma in med kompletteringar men jag lyckades skjuta upp det när de fick situationen klar för sig. Igår när jag ringde så låtsades du som att du hade allt detta ordnat, det lät som att det var du som beställt blanketten. Jag hade inte ens nämnt det för dig så jag vet att det var en lögn. Du hade ingen aning om vad det gällde.


Jag önskar verkligen att du kunde vara som innan. Jag önskar jag kunde låta bli att låta arg när jag pratar med dig. Jag önskar att allt vore glasklart. Och enkelt.

Ramlar över mig

Det är fredag och jag är fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt.
Sitter på jobbet och försöker få till lite inspiration för att ta tag i dagen. Radion står på i bakgrunden och som vanligt är det mest slölyssnande från min sida.
Rätt vad det är öppnas mina öron. De scannar in rätt våglängd och riktas med odelad uppmärksamhet åt det håll rösten kommer ifrån.

Nyheternas reporter pratar om en tjej som blev lämnad ensam. Hennes mamma segnade ned på golvet och när hon kom till sjukhuset konstaterades en hjärntumör. Hon vidarebefordrades till ett större sjukhus och i några veckor lämnades dottern ensam på gården med hundar och katter. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är men hjälp, vad det sög till i magen.

Allt kom åter.

Nu sitter jag här och försöker tränga undan känslorna från den tiden för 36 år sedan. Övergivenhet, ensamhet, ofrivilligt ansvar, rädsla för vad som ska hända med mina föräldrar som plötsligt var på sjukhus båda två. Det snurrar.

På något vis känns det värre nu än vad det gjorde då. När man befinner sig mitt i det finns inga alternativ. Du måste vidare. Trots förvirring och tomhet.
Vi fick bo hos en kompis familj, vi behövde inte sova ensamma eller tänka på att skaffa hem mat. Övergiven kände jag mig ändå.

Min bror var bara nio, jag var hela elva år. Jag skulle vara den vuxna. Den som tog hand om och tröstade. Vem skulle annars göra det?

Som sagt; allt kom åter.

Oj, vad det svänger...

Ringde och bokade en tid till fotvården förra veckan. Det fanns en idag och jag ringde och sa till dig, du skrev upp det i almanackan medan jag var kvar i luren.

Imorse ringde jag för att påminna dig om att jag skulle hämta dig. Du var helt med på noterna, även om du sa att det blir jobbigt eftersom du har ont och är trött. Jag förstod men sa att du måste för att du inte ska få värre ont i dina fötter.

En halvtimme senare ringer du.
-Var det idag jag skulle på fotvård?
Jag suckar lite inombords. -Ja...
-Jag tror att jag ringde återbud igår för jag orkar inte.

Jag frågade vem du hade ringt till, när du ringde, varför du inte sagt till mig? Varken igår när du påstod att du hade ringt dit eller idag när vi pratades vid.
Naturligtvis visste du inte ens vad hon heter som du ska till och inte har du nåt telefonnummer att ringa heller. Och du hade varit för ledsen efteråt så du hade glömt att ringa mig.

Jag kollade upp det. Du har inte ringt återbud.

När jag återigen ringer till dig för att meddela det så är du sur för att hemtjänsten kommit för att städa. På "fel" dag. De skulle inte komma förrän på måndag. "Och vilken dag var det jag skulle till fotvården?"

Mamma, ibland vill jag verkligen göra ett längre avbrott från dig.

Praktiskt taget

Fotvård - Dina fötter ser hemska ut igen och naglarna måste klippas. Jag klarar inte av det. Både för att de är stenhårda och för att jag äcklas av det. Som klor är de. Precis som mormors.

Glasögon - Dina ögon har behövt en översyn sedan länge. Du orkar inte säger du. Du måste. Huvudvärken du dras med blir ju bara värre med fel glasögon. OK, jag lyckades limma de du har så du slapp de andra som är över 20 år gamla. Så gjorde mormor också. Lånade eller tog några gamla.

Du blir mer och mer lik henne. Det som har varit din värsta mardröm. Du har alltid sagt att du inte vill bli som hon. Inte sån. Inte elak. Inte den söndervärkta kärringen.

Du är där nu, mamma.

Man jag ska nog se till så att dina fötter och ögon får sitt i alla fall.

Bollen är satt i rullning

Nu har jag - äntligen - gjort det. Jag har ringt till arbetsterapeuten.
Det behövdes ingen förklaring när jag sa att det gällde dig. Hon visste direkt vad jag menade.

Hoppas nu att detta leder till något bra. För dig men även för oss andra. Vi som ser att du lider. För det gör du.

För egen del skulle det kännas mycket bättre att veta, att få sätta ord på vad det är som är fel. En diagnos.

Något att utgå från. Andra att prata med. Människor med erfarenheter och upplevelser. Som vet.

Med detta följer även läkarbesök och där kan vi se till så att alla dina krämpor och andra problem undersöks. Också.

Du ska se att det kommer gå. Förhoppningsvis bra.