Flytt och flykt

Så många dagar har gått. Över ett halvt år har förflutit sedan jag skrev senast. Knäckt gav jag upp litegrann. Orkade inte. Fast det egentligen är just det som behövs. Häva ur mig. Allt. För att kanske själv kunna förstå vad det är jag känner.

Det har hänt saker sedan dess. Mamma har flyttat. Äntligen. Redan.

Så mycket blandade känslor. Trodde att jag bara skulle tycka det var skönt. När beskedet först kom var det blankt NEJ. "All den omsorg hon behöver kan hon få av hemtjänsten." Jomenvisst. Eller inte?

Jag skickade in en överklagan där jag bifogade hela det långa bidrag vi skickat in till hennes demensutredning på vårdcentralen. Nämen, hoppla! Jaså? Kan hon beviljas särskilt boende nu?
Tur att hon har barn som strider. Inte alla har det. Vissa har inte barn alls. Andra har men de orkar eller kan inte. Inte heller någon annan hjälpande hand finns. Vad händer med alla dessa? Orkar inte ens fundera. Har nog med mitt i det fallet.

Det tog en månad sedan låg erbjudandet i postlådan.

Jag brakade ihop. Lite. Det gick så fort helt plötsligt. Ett år hade jag förväntat mig. Minst.

Det blev full fart direkt.

Nu har du bott där två månader redan. Upp- och ned och fram- och tillbaka. Bakåt.

Idag var det en bakåtdag. Ett av mina mardrömsscenarion var plötsligt där. Du har börjat gömma saker. Du plockar undan din plånbok och nycklarna till ditt skåp. Förra gången hade du lagt plånboken under madrassen. Idag var den helt borta. "De har sagt till oss att vi ska gömma värdesakerna för det finns såna som går och letar överallt..."

Jag hade lovat mig själv att inte vara irriterad eller elak men det var nära. Hörde hur vass jag blev på rösten. Filade av toppen och sänkte mina taggar.

Försökte leta lugnt och beskedligt. Du virrade runt och försökte på sitt vis. Till slut hittade jag den i skåpet bland handdukarna. En av nycklarna kom fram också.

Måste ringa imorgon. Måste prata med någon som är ansvarig. Höra vad de kan göra. Vad de ser händer med dig.

Dags att samla kraft. Igen.

Ett annan sorts tomhet

Jag hoppades att du skulle komma ihåg. Att du skulle ringa. Nu har nästan hela dagen gått och det är fortfarande tyst. Just idag skulle du väl kunnat minnas?

När jag sitter här och försöker låta bli att vara ledsen så kommer andra sådana här dagar över mig. Som idag för precis fyrtio år sedan.
Du låg på sjukhus. Vi andra skulle fira utan dig. På restaurang. Jag försökte vara stark och tänka på nåt kul.

Jag minns ölflaskorna som blev allt fler på bordet. Blåste ut ljus med tårar i ögonen och det var glass till efterrätt. Vet inte om jag fick någon present. Minns den inte i alla fall.

Lika lite som du minns att din dotter fyller år. Idag.

Det gör ont att du glömt, mamma. Så himla ont.

Kontakt sökes

Just nu bubblar det av känslor i mig och jag saknar verkligen att kunna ventilera med andra i samma situation...

Det är inte alltid av godo att vara anonym. Vet inte riktigt hur jag ska kunna nå ut "på allvar" under de här premisserna...

Funderar på att starta en sida på Facebook men har ännu inte kollat om det fungerar utan att visa information om vem som driver den. Någon som vet?

Det brinner en eld ikväll

River och sliter, vrålar med vassa tungor av eld. Upp mot månen som inte syns där bakom molnen. Jag vet att den finns där. Lika ouppnåelig som den ro jag längtar efter.

Vill vila i lugnet. Vill inte känna det rusa i mina ådror. Värme och värk. Vånda och sorg.

Vad ska jag göra? Vad är rätt?

Vad kommer all ledsamhet ifrån? Sorgen som sjuder under ytan. Vemod kanske är mer rätt ord för det.

Funderingar på om det kunde varit annorlunda om livet fått en annan start, en annan mitt. Skulle nuet sett ut på ett annat vis? Hade det varit bättre?

Ändå. Jag har gjort egna val. Ibland. Jag har påverkat. Också.

Jag är inte ett frö för vinden. Inte en askrest i brasans sken. Jag kan styra på egen hand. Frågan är bara vart jag ska.

Andas och släpper in

Jag hade en kämpig stund innan vi åkte till dig igår. Vemodet knackade på och ville komma in i värmen. Jag slog till säkerhetsspärren och försökte tänka bort bultandet.

Tomheten efter pappa gapar högt och fyller mig extra mycket såna här tillfällen. Din födelsedag när han alltid brukade ge dig en amaryllis som lyckades bli alldeles lagom utslagen till jul Nästan den enda ljuspunkten.

Igår skulle sonen, min förstfödda, följa med och hälsa på. Han har vägrat det länge. Han har samma känslor för dig som jag hade för min mormor. Hon gjorde dig illa precis som du har gjort (och ibland fortfarande gör) med och mot mig.

Vi är så lika han och jag. Hårdnackade när det gäller de vi tycker om. Ingen acceptans mot dem som gör illa. Vi är inte mottagliga för fjäsk och falska leenden.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att säga ifrån och bryta med henne. Däremot så vill jag inte att det ska bli samma med dig och ditt äldsta barnbarn. Erfarenheten får mig i alla fall att tänka efter och begrunda vissa saker och jag hade tänkt prata med honom. Nu behövdes inte det. Han följde med självmant och var just den där underbara människan som han är. Klokare än mamma trots sin låga ålder, kanske?

Kvällen gick bra, jag klarade att släppa in goda tankar. Gråten höll sig borta.

Trots att du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig. Trots att min minsta frågade varför du är så smal och jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Trots att du flera gånger vimsade till saker som jag vet inte är sanna.

Jag satte mig över det. Denna gången.

Födelsedag

Nästa vecka kommer arbetsterapeuten hem till dig - igen. Hon ska återigen göra ett minnestest för att kunna jämföra med hur det var förra gången. Detta fick jag veta efter att ha ringt upp henne efter 2 månaders ovisshet. Varför är det inte naturligt att någon anhörig kontaktas? När det är som det är?

De måste ju förstå att jag vill veta, det var ju trots allt jag som begärde att de skulle börja en utredning. Tydligen ska det också skickas ut någon slags blankett som vi som anhöriga ska fylla i, EFTER det startas det på riktigt. Läkarundersökning mm.

Dessutom talade hon om att det visade på vissa förändringar på hjärnan, sånt som kan påverka så att du blir förvirrad och växlar i humöret. Jaha, det var ju det här med information... Hade inte varit fel att få veta det tidigare!

Allvarligt, en ensamboende förvirrad människa som har uppenbara problem både fysiskt och psykiskt, varför tar man inte kontakt med de anhöriga som faktiskt finns? Och som hela tiden försöker få hjälp till sin gamla mamma?


Idag är det din födelsedag och jag ska försöka samla både mig och resten av familjen så att vi kan hälsa på en stund.

Det kan inte hjälpas, tankarna kommer. Blir det fler? Kommer du att få uppleva den årssiffra som du med bestämdhet hävdar att du fyller redan nu?
Jag hade vissa problem att övertyga dig om att du inte är riktigt så gammal än.

Någon livsgnista har du inte, ofta säger du att du bara vill sluta ögonen och somna in. Du är färdig här.
Jag blir både arg och ledsen när du häver ur dig det. Speciellt när barnen är med. Hur tänker du? Inte alls, förstås. Du är martyr då, det är bara synd om dig. Ingen förstår.

Jag vågar knappt skriva det men ibland känner jag också att det vore skönt. En stor sten som skulle plaska från mitt hjärta ned i lervattnet som samlats vid mina fötter. Grumligt av bekymmer och krav.

Du är min mamma, man ska inte tänka så. Jag älskar dig och du skulle vara saknad. Naturligtvis. Men...

Oroliga syskon

När din bror - för första gången någonsin - ringer mig så förstår jag att det är nåt viktigt. Tankarna maler. "Vad har hänt?"

Han berättar att de varit hos dig dagen innan för att fira din födelsedag i förväg och sen fortsätter han lite försiktigt med att fråga om jag vet ifall du hade beställt smörgåstårta. Du hade sagt att du hade gjort det. De hade varit och skulle hämta den men affären visste ingenting om det. Inte konstigt eftersom det säkert var en av dina vanliga förvecklingsscenarier.
Du tror att du har gjort det. Du brukar göra det när du ska ha kalas. Brukade, menar jag.

Numera är det inget sånt. Du tar dig knappt till affären och en smörgåstårta skulle du behövt hämt-hjälp till Jag vet vem du skulle bett ordna det. Jag vet att du inte gjort det. Ingen beställning, alltså.

"Dom har väl missat det" var ditt försvar. Om du nu menar hemtjänsten eller nån av oss (=mig), det kan kvitta. Det är ditt försvar. Du tar till det för att dölja den riktiga orsaken. Du och ditt minne. Som inte går riktigt ihop längre.

Smörgåstårtan är en liten, liten petitess i sammanhanget. Det han var riktigt orolig för var din fysiska hälsa. Tydligen har du cancer överallt. Mest i huvudet och magen.

Jag blev tyst. "Sa hon det?" var det enda jag fick ur mig.

Ja, så sa du.till dem. Dina bröder med respektive.

Jag fick försäkra honom att så är det inte alls. Du är dålig på många vis men någon cancerdiagnos har du aldrig fått.

Jag väntade några timmar men se'n var jag bara tvungen att konfrontera dig med det. Så gör man inte. Skrämmer upp andra på det viset. Speciellt inte med osanningar.

"Jo, men de sa att det kan bli det." Kan bli??? "Ja, det är ju ärftligt och..." Du malde på som du brukar. Jag himlade med ögonen och slog igen locken för öronen. Jag kan ramsan utantill.

Ooooorkar inte just nu.