måndag 22 december 2014

Känns som att hela min kropp består av öppna sår ikväll. Jag som brukar hålla mig kall och inte tänka så mycket när jag träffar dig. För att orka. För att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag klarar inte av att se dig som du är. Inte utan et...t skyddande filter av förträngning och känslobortstötande.

Idag var jag sårbar redan innan jag kom hem till dig. Hem... känns fortfarande konstigt att det är där du bor. Det är ditt hem. Utan att du egentligen fick välja. Du bor där. Med ditt liv som det nu är.

Idag rasade murarna och jag var tvungen att öppna ögonen. Så här tragiskt är det. Min mamma sitter av sin tid. Väntar. Du är ensam fast du har människor runt omkring. Boende, personal, vänner. Vi, din familj. Ändå ensam.

Jag lider med dig och jag är rädd. Livrädd för att hamna där. Utan livslust. Bara väntan på slutet. Min dödsrädsla handlar om att inte få vara med längre. Inte vara en del av världen. Glömmas bort. Ännu större är skräcken för att bli fast i ett vakuum liknande ditt.

När jag tittar på fotot jag hittade på mig själv så får jag tårar i ögonen. Den blicken skulle jag ge nästan vad som helst för att ha just nu. Förväntansfull och glad. Full av tillförsikt.
 
 

3 kommentarer:

  1. Du är inte ensam om känslan....men vad hjälper det....
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det hjälper kanske inte men dina ord gör det :-) Kram

      Radera
  2. Det är ok att känna ilska och frustration, MEN känn det över sjukdomen- inte personen. Den personens Kärlek och Själ finns bakom det djävliga sjukdomen visar. När man inser detta, och kan hantera sjukdomens uttryck genom Kärlek, närvaro, beröring och om det är möjligt: avbryta genom att byta/bryta med något "överrumplande". Ex: "Såg du fågeln, fjärilen (eller annat) är min erfarenhet bara positiv och en vinst för en själv OCH den sjuka. Kram

    SvaraRadera

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)