Någonstans någongång lättar det

Idag fyller ditt yngsta barnbarn, min lilltjej, 12 år. Du mindes inte det. Fast vi pratade igår och jag sa att vi skulle komma och hälsa på dig så du skulle få gratta henne.

Jag visste det. Vi visste det. Hon har en cool inställning till detta, hon vet att du glömmer och att du inte menar något illa. Ändå svider det. Kanske mest i mig.

Hon önskar sig pengar så det hade jag ordnat. Hon fick själv köpa ett kort att lägga dem i.
När vi kom fram så blev du glad över glasstårtan vi hade med oss. "Det hade ni inte behövt..."
Jo, mamma, det behövde vi. Det var en födelsedag som skulle firas.

Jag sa inget utan gav dig kortet så du skulle kunna skriva en hälsning på det. Såg hur du tvekade. Du visste nog inte alls varför och till vem det var meningen att du skulle skriva. Jag fick säga det lite i förbigående och tårarna steg upp i ögonen... Du som brukade ha stenkoll.

Jag försökte att se bortom alla dina upprepningar om hur god glassen var och istället prata om annat. Bryta in med positiva saker när du började närma dig den negativa spiralen som snurrar på skivtallriken emellanåt.

En av dina medboende hade gått bort i veckan och en annan skulle flytta. Idag. Det märktes att du var ledsen över detta, lite orolig kanske. Ni brukade hälsa på hos varandra och sitta och prata i dagrummet. Jag hoppas verkligen för din skulle att det kommer någon du kan ha trevligt tillsammans med.

Ofta när jag kommer för att hälsa på dig så ser jag dig sitta och halvsova och se ledsen ut. När du inte märkt att jag kommit, då är det din vanliga vardag som visar sig. Det gör så ont i mig.
Det är min mamma som sitter där. Som har det likadant varje dag. I stort sett. Den framåtlutade kvinnan som verkar vara i en annan, urtrist, värld. Min mamma. Så ont.

Idag fick jag veta att det trots allt finns ljusa stunder. Du har tydligen börjat spela kubb, ni är ett lag som tränar. Jag såg hur hela du lös upp när du berättade. Du tycker verkligen det är roligt. Då kom tårarna igen. Jag blev så glad för din skull. Det lyfter lite tyngd från mitt hjärta.

Den där tyngden som jag måste försöka tänka bort. Tyngden av att behöva vara mamma åt sin mamma. Förtränga för att orka. Måste. Tänka bort.

Gjort min plikt

Ja, tyvärr. Det är så det känns.
Ingen skön eller önskvärd känsla.
Men den är där, den finns.

Jag har varit och hälsat på dig en stund, mamma.
Jag har lyssnat på dina klagoramsor och upprepningar.
Hållit god min. Nästan hela tiden.

Tror att det sprack en stund.
Du märkte det inte. Det är huvudsaken.
Jag kämpar på. Försöker.

Glädjen finns inte där.
Jag ser aldrig fram emot det.
Inte besöken. Inte samtalen.

Jag älskar dig men du är tärande.
Vända all denna negativa snurr.
Det är inte lätt. Nästan omöjligt.

Nu ljög jag.
Det ÄR omöjligt.
Inte bara nästan.

Idag tar jag klivet

Plötsligt händer det. Som en blixt från klar himmel.

Idag är dagen när jag kastar mig utför stupet.
Jag vacklar fram mot kanten och känner hur jag vill breda ut vingarna och testa om de bär.
De spretiga, fladdrande vingarna som är mina känslor.

Alltid där. Alltid närvarande.
Fast jag förtränger. Allt jag kan.

Det finns där. Nu delar jag med mig.

Jag flaxar och vacklar. Jag är.

Inte längre anonym.

Bloggen får en sida på facebook. Jag släpper masken.

Ibland är livet lite trassligt

demens, skrivpuff, anonymitet, facebook

Ännu ett steg i fel riktning

Idag ringer du, jag hör att du har en av dina sämre dagar. Genast sjunker min kropp ihop i stolen, den ljudlösa sucken kommer krullande nedifrån. Den vänder strax ovanför öronen, innan den når ögonbrynen.

Ihopsjunken men ändå med fiolsträngens anspänning längs ryggraden. Vad är det nu?

Du får ingen medicin längre. Jo, en gång igår. Idag har du inte fått någon alls. Kan de verkligen göra så här? Bara ta bort den på det viset?

Jag hör din irritation. Kanske är det rädsla som kantar den. Som spetsiga små rosentaggar pryder den din röst och får den att knirra på sitt speciella vis. Synd om mig-viset.

Jag försöker hålla min egen slät och utan spetsar. Det är inte lätt.

"Men så kan det ju inte vara. De tar inte bort nån medicin på det viset. Det måste vara läkare som beslutar sånt." Jag försöker lugna. Lovar att ringa någon och kolla.

Vem? Vem kan jag ringa?

Testar områdeschefen. Inget svar. Lämnar meddelande. Vill inte vänta. Letar ny kontakt. Ringer växeln. Blir kopplad. Inget svar. Ny anknytning. Svar.

Pratar med två sjuksköterskor.Nej, inget har ändrats. Inte minsta lilla förändring har skett. Som väntat.

Får löfte om att de ska prata med dig. Läggr på och ringer dig. Förklarar läget. Nej, jag försöker  förklara. Du blir sur. "Jag är väl dum i huvet då..." är svaret jag får.

Vill skrika men suckar istället. Igen.

Formar min gapande mun till ett snörp och drar in luft. Stänger in den tillsammans med alla ord och skrik. Det som vill ut omformas och får stanna kvar. Det är bäst så.

Flytt och flykt

Så många dagar har gått. Över ett halvt år har förflutit sedan jag skrev senast. Knäckt gav jag upp litegrann. Orkade inte. Fast det egentligen är just det som behövs. Häva ur mig. Allt. För att kanske själv kunna förstå vad det är jag känner.

Det har hänt saker sedan dess. Mamma har flyttat. Äntligen. Redan.

Så mycket blandade känslor. Trodde att jag bara skulle tycka det var skönt. När beskedet först kom var det blankt NEJ. "All den omsorg hon behöver kan hon få av hemtjänsten." Jomenvisst. Eller inte?

Jag skickade in en överklagan där jag bifogade hela det långa bidrag vi skickat in till hennes demensutredning på vårdcentralen. Nämen, hoppla! Jaså? Kan hon beviljas särskilt boende nu?
Tur att hon har barn som strider. Inte alla har det. Vissa har inte barn alls. Andra har men de orkar eller kan inte. Inte heller någon annan hjälpande hand finns. Vad händer med alla dessa? Orkar inte ens fundera. Har nog med mitt i det fallet.

Det tog en månad sedan låg erbjudandet i postlådan.

Jag brakade ihop. Lite. Det gick så fort helt plötsligt. Ett år hade jag förväntat mig. Minst.

Det blev full fart direkt.

Nu har du bott där två månader redan. Upp- och ned och fram- och tillbaka. Bakåt.

Idag var det en bakåtdag. Ett av mina mardrömsscenarion var plötsligt där. Du har börjat gömma saker. Du plockar undan din plånbok och nycklarna till ditt skåp. Förra gången hade du lagt plånboken under madrassen. Idag var den helt borta. "De har sagt till oss att vi ska gömma värdesakerna för det finns såna som går och letar överallt..."

Jag hade lovat mig själv att inte vara irriterad eller elak men det var nära. Hörde hur vass jag blev på rösten. Filade av toppen och sänkte mina taggar.

Försökte leta lugnt och beskedligt. Du virrade runt och försökte på sitt vis. Till slut hittade jag den i skåpet bland handdukarna. En av nycklarna kom fram också.

Måste ringa imorgon. Måste prata med någon som är ansvarig. Höra vad de kan göra. Vad de ser händer med dig.

Dags att samla kraft. Igen.

Ett annan sorts tomhet

Jag hoppades att du skulle komma ihåg. Att du skulle ringa. Nu har nästan hela dagen gått och det är fortfarande tyst. Just idag skulle du väl kunnat minnas?

När jag sitter här och försöker låta bli att vara ledsen så kommer andra sådana här dagar över mig. Som idag för precis fyrtio år sedan.
Du låg på sjukhus. Vi andra skulle fira utan dig. På restaurang. Jag försökte vara stark och tänka på nåt kul.

Jag minns ölflaskorna som blev allt fler på bordet. Blåste ut ljus med tårar i ögonen och det var glass till efterrätt. Vet inte om jag fick någon present. Minns den inte i alla fall.

Lika lite som du minns att din dotter fyller år. Idag.

Det gör ont att du glömt, mamma. Så himla ont.

Kontakt sökes

Just nu bubblar det av känslor i mig och jag saknar verkligen att kunna ventilera med andra i samma situation...

Det är inte alltid av godo att vara anonym. Vet inte riktigt hur jag ska kunna nå ut "på allvar" under de här premisserna...

Funderar på att starta en sida på Facebook men har ännu inte kollat om det fungerar utan att visa information om vem som driver den. Någon som vet?