Just nu vill jag krafsa mig ett hål. Ett stort som täcker hela mig. Lägga över ett tjockt lager löv och glömma. Hjälp mig. Glöm att jag fanns.

Men ett hål... det är liksom ingenting. Jag kan inte gömma mig i ingenting. Istället måste jag ha allting. Allting gör att jag kan försvinna.

En stund. Min stund. Det lilla andningshålet som ger mig luft nog att andas in och orka lite till.