Ibland är det bara alldeles, alldeles för mycket av det där dåliga. Det jobbiga, tunga. Det som tuggar i sig den lilla möjligheten till glädje och tacksamhet.Som ett kex där man först slickar i sig det underbart goda och sedan står där med det torra, tråkiga kvar. Varje gång påminns man. Varje gång kastas det tillbaka. Javisstja, det var ju så det var. Inget bra varar för evigt.

Olyckskorpar sitter på taket och kraxar sina profetior.
Vänta bara. Snart vänder det. Du ska inte vara lycklig. Det kommer bakslag. Vänta bara.

Öron kan stängas. Inte lyssna. En bra dag kan de det. För att de vill hjälpa till. Låt dem inte lyckas viskar de istället. Du är den som vet bäst. Du bestämmer. Välj bort och gå vidare. Utan.


Idag grå blåsig söndag som inte alls rimmar med hur jag mår. Vilket naturligtvis är toppen! Dagar som blandas och stöts i mortel. Det är ju det som är livet. Jag vet.

En ren förolämpning mot det som borde vara.