Flytt och flykt

Så många dagar har gått. Över ett halvt år har förflutit sedan jag skrev senast. Knäckt gav jag upp litegrann. Orkade inte. Fast det egentligen är just det som behövs. Häva ur mig. Allt. För att kanske själv kunna förstå vad det är jag känner.

Det har hänt saker sedan dess. Mamma har flyttat. Äntligen. Redan.

Så mycket blandade känslor. Trodde att jag bara skulle tycka det var skönt. När beskedet först kom var det blankt NEJ. "All den omsorg hon behöver kan hon få av hemtjänsten." Jomenvisst. Eller inte?

Jag skickade in en överklagan där jag bifogade hela det långa bidrag vi skickat in till hennes demensutredning på vårdcentralen. Nämen, hoppla! Jaså? Kan hon beviljas särskilt boende nu?
Tur att hon har barn som strider. Inte alla har det. Vissa har inte barn alls. Andra har men de orkar eller kan inte. Inte heller någon annan hjälpande hand finns. Vad händer med alla dessa? Orkar inte ens fundera. Har nog med mitt i det fallet.

Det tog en månad sedan låg erbjudandet i postlådan.

Jag brakade ihop. Lite. Det gick så fort helt plötsligt. Ett år hade jag förväntat mig. Minst.

Det blev full fart direkt.

Nu har du bott där två månader redan. Upp- och ned och fram- och tillbaka. Bakåt.

Idag var det en bakåtdag. Ett av mina mardrömsscenarion var plötsligt där. Du har börjat gömma saker. Du plockar undan din plånbok och nycklarna till ditt skåp. Förra gången hade du lagt plånboken under madrassen. Idag var den helt borta. "De har sagt till oss att vi ska gömma värdesakerna för det finns såna som går och letar överallt..."

Jag hade lovat mig själv att inte vara irriterad eller elak men det var nära. Hörde hur vass jag blev på rösten. Filade av toppen och sänkte mina taggar.

Försökte leta lugnt och beskedligt. Du virrade runt och försökte på sitt vis. Till slut hittade jag den i skåpet bland handdukarna. En av nycklarna kom fram också.

Måste ringa imorgon. Måste prata med någon som är ansvarig. Höra vad de kan göra. Vad de ser händer med dig.

Dags att samla kraft. Igen.