Ledsen blir arg

Min man brukar fråga mig varför jag låter så arg när jag pratar med min mamma. Det är ju synd om henne, säger han. Det är inte snällt.

Ja, det är synd om henne. Det är synd om mig också. Jag vill inte se min mamma så här. Sämre och sämre på alla vis. Jag vill ha en vanlig mamma. En som kan vara där hos mig när jag behöver min mamma. Som jag kan prata med på ett normalt sätt. Just så där som jag tror att de flesta andra pratar med sin mamma. Glädje och sorg. Det delas.

Så har jag aldrig haft det. Så kommer jag aldrig att få det. Det gör mig ledsen.

Då är det lättare att bli arg. Det kan jag hantera. Låter jag sorgen komma fram bryter jag ihop.

Nu vet han.

Jag är inte stygg. Bara fruktansvärt ledsen.