Ramlar över mig

Det är fredag och jag är fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt.
Sitter på jobbet och försöker få till lite inspiration för att ta tag i dagen. Radion står på i bakgrunden och som vanligt är det mest slölyssnande från min sida.
Rätt vad det är öppnas mina öron. De scannar in rätt våglängd och riktas med odelad uppmärksamhet åt det håll rösten kommer ifrån.

Nyheternas reporter pratar om en tjej som blev lämnad ensam. Hennes mamma segnade ned på golvet och när hon kom till sjukhuset konstaterades en hjärntumör. Hon vidarebefordrades till ett större sjukhus och i några veckor lämnades dottern ensam på gården med hundar och katter. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är men hjälp, vad det sög till i magen.

Allt kom åter.

Nu sitter jag här och försöker tränga undan känslorna från den tiden för 36 år sedan. Övergivenhet, ensamhet, ofrivilligt ansvar, rädsla för vad som ska hända med mina föräldrar som plötsligt var på sjukhus båda två. Det snurrar.

På något vis känns det värre nu än vad det gjorde då. När man befinner sig mitt i det finns inga alternativ. Du måste vidare. Trots förvirring och tomhet.
Vi fick bo hos en kompis familj, vi behövde inte sova ensamma eller tänka på att skaffa hem mat. Övergiven kände jag mig ändå.

Min bror var bara nio, jag var hela elva år. Jag skulle vara den vuxna. Den som tog hand om och tröstade. Vem skulle annars göra det?

Som sagt; allt kom åter.

Oj, vad det svänger...

Ringde och bokade en tid till fotvården förra veckan. Det fanns en idag och jag ringde och sa till dig, du skrev upp det i almanackan medan jag var kvar i luren.

Imorse ringde jag för att påminna dig om att jag skulle hämta dig. Du var helt med på noterna, även om du sa att det blir jobbigt eftersom du har ont och är trött. Jag förstod men sa att du måste för att du inte ska få värre ont i dina fötter.

En halvtimme senare ringer du.
-Var det idag jag skulle på fotvård?
Jag suckar lite inombords. -Ja...
-Jag tror att jag ringde återbud igår för jag orkar inte.

Jag frågade vem du hade ringt till, när du ringde, varför du inte sagt till mig? Varken igår när du påstod att du hade ringt dit eller idag när vi pratades vid.
Naturligtvis visste du inte ens vad hon heter som du ska till och inte har du nåt telefonnummer att ringa heller. Och du hade varit för ledsen efteråt så du hade glömt att ringa mig.

Jag kollade upp det. Du har inte ringt återbud.

När jag återigen ringer till dig för att meddela det så är du sur för att hemtjänsten kommit för att städa. På "fel" dag. De skulle inte komma förrän på måndag. "Och vilken dag var det jag skulle till fotvården?"

Mamma, ibland vill jag verkligen göra ett längre avbrott från dig.

Praktiskt taget

Fotvård - Dina fötter ser hemska ut igen och naglarna måste klippas. Jag klarar inte av det. Både för att de är stenhårda och för att jag äcklas av det. Som klor är de. Precis som mormors.

Glasögon - Dina ögon har behövt en översyn sedan länge. Du orkar inte säger du. Du måste. Huvudvärken du dras med blir ju bara värre med fel glasögon. OK, jag lyckades limma de du har så du slapp de andra som är över 20 år gamla. Så gjorde mormor också. Lånade eller tog några gamla.

Du blir mer och mer lik henne. Det som har varit din värsta mardröm. Du har alltid sagt att du inte vill bli som hon. Inte sån. Inte elak. Inte den söndervärkta kärringen.

Du är där nu, mamma.

Man jag ska nog se till så att dina fötter och ögon får sitt i alla fall.

Bollen är satt i rullning

Nu har jag - äntligen - gjort det. Jag har ringt till arbetsterapeuten.
Det behövdes ingen förklaring när jag sa att det gällde dig. Hon visste direkt vad jag menade.

Hoppas nu att detta leder till något bra. För dig men även för oss andra. Vi som ser att du lider. För det gör du.

För egen del skulle det kännas mycket bättre att veta, att få sätta ord på vad det är som är fel. En diagnos.

Något att utgå från. Andra att prata med. Människor med erfarenheter och upplevelser. Som vet.

Med detta följer även läkarbesök och där kan vi se till så att alla dina krämpor och andra problem undersöks. Också.

Du ska se att det kommer gå. Förhoppningsvis bra.

Letar efter något att hålla fast vid

Dags för provtagning inför röntgen. Jag ringer och påminner kvällen innan för säkerhets skull. Talar om vad du ska göra, vilken tid jag dyker upp och vad du behöver ha med dig. Kollar en extra gång att du vet var provtagningsblanketten finns.

Morgonen kommer och jag stannar bilen utanför. Ser att persiennerna är nere (inte ens öppnade). Börjar misstänka att du glömt allt och ligger och sover. Nej, du öppnar med en suck. Jag ser att du är trött och blir ledsen när jag ser hur liten du är.

"Jag avbeställde maten för säkerhets skull" säger du. Nu är det jag som suckar. Inombords.

"Varför då? Vi ska bara till vårdcentralen, du är tillbaka flera timmar innan de kommer med maten."

Då svänger du till det med att det var "nåt som du inte tycker om. Ja, jag ville inte ha det i alla fall", säger du. Jag ger mig och frågar istället om du har med dig alla papper du behöver. Jovisst, de ligger i väskan.

Du plockar fram den och där ligger 5-6 st gamla medicinlistor. Ingen remiss till provtagning. Ingen kallelse. Medicinlistor. Gamla. Som du inte alls behöver ha med dig.

Nu river det i mitt inre. Jag har ju sett kallelsen och vet att allt fanns där.

Jag börjar leta i lådor och skåp, allt medan du snurrar omkring förvirrat. Till slut hittar jag brevet i din reklamhög. I det låg också gamla papper från förra året. Det var alltså därifrån du fått för dig att du skulle röntga magen och lämna helt andra prover... Förklarar en del. Frågan är var du hade hittat dem och varför du lagt det ihop med den nya...

Proverna blev tagna och jag smusslade med mig en hög med papper du hade undangömda. Bland annat fakturor som förföll i juli. Nu har jag återigen suttit i telefonkö för att ordna med dina affärer och se till så att det är jag som får fakturorna hem till mig.

Mamma, du behöver hjälp med så mycket mer än det jag och hemtjänsten kan ge dig. Imorgon är det dags att ringa arbetsterapeuten och se till så att det händer något med allt detta.

Visste väl det

Du svamlar om hembesök av läkare. I nästa sekund vet du inte vem du har som läkare. Du säger du ska ta prover de vill ha svar på innan din magröntgen. Du säger att sjuksköterskor är och besöker dig för att hålla koll på hur du mår.

Idag ringde jag till vårdcentralen för att se hur mycket jag kan få veta om hur det ligger till.

Det finns ingen röntgen inbokad för din mage. Du har inte varit på läkarbesök, varken hemma eller någon annanstans. Inga sjuksköterskor är hos dig på besök. Arbetsterapeuten hjälper dig ibland. Övningar för din arm.

Nu vet jag det jag redan visste.

Du ser inte klart

Detta virrvarr. Ditt och mitt.

En av mina döttrar var hos dig häromdagen, kom hem hit och frågade "Varför får inte mormor äta? Vad är det för undersökning hon ska göra?"
Jag var precis lika frågande. Jag vet att du ska göra en datortomografi på huvudet om nån vecka. Det var jag som skrev in det både i din och min almanacka. Jag var den som skrev i ett datum till provtagningen du måste fixa innan dess. Det är ju jag som kör dig dit. Som vanligt.

Ringde dig idag för att checka av läget.
Genast började du prata om att ingen hade hämtat proverna du skulle lämna i helgen. "De hinner väl inte..."
När jag undrade vad det var för prover så sa du att du var tvungen att lämna avföringsprover eftersom du skulle röntga magen. "Jaha, har du fått fler tider till röntgen?" frågade jag lite försiktigt. "Jag vet inte, jag har inte almanackan här nu", svarade du lite stött.
Till slut hämtade du den så du kunde kolla. De datum som stod var de jag redan visste om, de jag skrivit i åt dig. Jag frågade om samma sak igen men nu sa du att du såg inte ordentligt för dina glasögon var sönder.

Du sa att glasen trillat ut och att du hade varit "framme" och bett dem titta på det. Det var länge sedan det fanns någon optiker i vårt samhälle... Jag försökte få dig att tala om var du hade varit. "Det var nånstans när jag var ute. Skoaffären var det, ja! Där hände det och då försökte de hjälpa mig men de sa ju att jag måste få det ordnat. Jag tänkte jag skulle göra det till veckan. Fast jag vet ju att jag inte orkar..."

Mamma... jag gjorde vad jag kunde för att gå försiktigt fram.Det är så svårt. All vanmakt kommer ut som suckar och himlande ögon. Du går knappt utanför dörren. Skoaffären har flyttat och jag är säker på att du aldrig varit där.

Du vet inte vem som är din läkare. Du vet inte vilka undersökningar du ska göra. Om du ens ska göra dem.

Nu är det min tur (?) igen.
Jag måste ringa vårdcentralen och höra vem jag ska prata med för att få veta hur det verkligen ligger till.
Jag måste fixa så att du får nya glasögon. De du påstod att du använder nu är över 20 år gamla.
Jag måste ta kontakt med kommunen för att höra hur det går med din ansökan om särskilt boende.

Min lilla mamma... Du är som mitt barn, mitt eget dåliga samvete. När ska det släppa, när tar det slut?

demens, röntgen, undersökning