När mamma försvinner...

Mamsen, mamsen…

Det är jobbigt på så många vis just nu. Det där med att hälsa på, det är tufft. Energisugande.

Senast igår var jag hos dig en stund. För att jag ”måste”. Ja, det är så det känns. Jag måste. För min egen skull, för att jag ska må bättre en stund. Tills nästa gång det är dags. När det gått ”för lång tid” se’n sist.

För din skull. För att du sitter där i din ensamhet och bara är. Knappt det ens. Jag hörde på dig senast du ringde att du kände dig ensam och övergiven. Inte konstigt alls. Det är ju så det är. Krasst sett.

Genast plingar det dåliga samvetet till i hjärnan. Skickar signaler till hjärtat och ger magkänslan tyngden av tusen stenar. Stora klippblock formas och tynger ner hela mig.

Det där med hur länge ”för lång tid” är, vem bestämmer det egentligen?

•  Är det jag med mitt bihang till samvete?
•  Är det du som glömmer att jag varit där en stund efter jag stängt dörren efter mig?
•  Är det personalen som bara ser frekvensen på besöken, inte hur mycket de tär och vad vi har i bagaget sedan innan?
•  Är det övrig omgivning/omvärld? Finns den ens?

Jag tittar på dig och ser hur du minskar för varje gång. Inte bara kroppsligt. Det är som att du försvinner som person, som mamma. Jag får verkligen intala mig själv att det är du som sitter där. Det är min MAMMA. Tror inte någon som inte själv varit med om något liknande kan förstå. ”Det är väl klart att det är din mamma!”

Ja, det är klart att det är. Men ändå inte.

Delvis beroende på att mitt självförsvar tickar in och ser till så att jag skärmar av mig. För att orka. När jag tittar på dig och verkligen SER. Det är då det rasar. Det trillar över mig och jag inser. Den person som en gång burit mig inom sig, fött mig och uppfostrat mig, den personen kommer snart inte att finnas kvar. Delar av den är redan borta.

Det gör så jäkla ont.

70-talet... Fortfarande (delvis) barn...

Efter att jag skrev detta så "försvann" du till och med på riktigt. Nästan.
Ett nattligt samtal om att du trillat och slagit dig så du fått åka iväg i ambulans. För säkerhets skull. Du blödde från ett sår på armen och hade slagit i huvudet. Visst blev jag orolig men kände ändå att du nog togs omhand på ett bra sätt. Min oro gällde mer att du skickats iväg ensam utan att ha koll på var du är, varför eller vad som händer. Det har du ju nämligen inte numera.

Morgonen ägnades sedan åt att försöka få tag på någon som visste mer om vad som hänt, var du var. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Inget svar på din avdelning. Inte på hela förmiddagen. Den person jag fick tag på (som inte hade en susning om scenariot) lovade att en sköterska skulle återkomma till mig snarast. Jo, tjena. Efter 4 timmar ringde jag till akutmottagningen. Där hade de också problem att hitta dig. Till slut såg man att du lämnat sjukhuset tidigt på morgonen. OK, då visste jag det i alla fall.

Ledsen och förbannad har jag sedan meddelat ditt boende vad jag tycker om det här. Om det tycker jag INTE. Vad är det för sätt, inte meddela någon anhörig om läget? Inte ens svara i telefon? Någon borde väl ha tänkt tanken, hur mycket man än har att göra, att det kanske vore läge att slå en signal?
Rutiner? Handlingskraft? Ord som känns igen av någon? Det är väl bara att gå till sig själv, sätta sig in i den situationen? Vill man inte veta vad som händer med ens gamla mamma då?

Eller har det gått "för lång tid" mellan mina besök?

Bitter? Ja, just nu är jag faktiskt det. Take it or leave it.

Vem lurar jag?

Min fina mamma för ett 50-tal år sedan

Jag är en känslomänniska. Egentligen. 

Jag tänker med magen och tar till mig.

Det är positivt. Utvecklande.

Ibland tar jag även åt mig. 

Det är negativt. Nedbrytande.

Under 40 år har jag byggt mina egna murar.

Stenar och stockar som är svåra att rubba.

Jag har försett mina ögon med filter.

Skygglappar som för mig är skyddslappar.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.

Försöka duger.

Igår insåg jag hur långt det gått. Något letade sig in genom lapparnas väv.

En liten, liten sten flyttades och lämnade ett hål i muren.

Kvinnan jag satt bredvid är min mamma. 

Hon är inte bara någon jag hälsar på då och då.

Det sa pang. Insikten gav mig en stor, fet käftsmäll.

Du är den som fött mig. Älskat och stöttat mig.

Du har funnits där. När jag låtit dig.

Min rustning har blivit hårdare och hårdare.

För varje dag. Vecka. År.

Till slut har den blivit jag. 

Som all annan metall utan finish har jag rostat och börjat gnissla.

Mest med dig. Mot dig.

Hård som flinta. Vass som eggen.

Så många anledningar. Så mycket försvar.

Jag är inte dum i huvudet. Jag vet. Egentligen.

Jag är inte elak. Jag älskar dig. Egentligen.

Måste bara tänka bort. Måste skärma av.

Låtsas. Stå ut.

För att orka. För att överleva. För att ha ett liv som andra.

Försöka duger.

Du är min mamma. Alltid.

Trots förändringar. Trots allt.

När jag lämnar kvinnan jag brukar hälsa på.

Då stannar du kvar.

Min mamma sitter där. Instängd.

I sig själv. I sitt mående.

Vem lurar jag?

Vissen som den här stackars misshandlade julblomman är hur jag känner mig efter att återigen fått klä skott för något som du är skuld till. Blomman gav upp innan jul, det gjorde däremot inte jag.
Trots att du ringde och grät och berättade att du hade ringt till dina bröder och sagt "farväl, jag orkar inte längre..." och sedan slängde på luren i örat på både din svärson och mig.

Du skulle minsann inte åka någonstans, det orkade du inte, du ville bara dö. Trots att det var jula...fton. Eller kanske på grund av det. Jag vet inte. Då var jag nära att göra som blomman. Ge upp.

Men nej, jag vägrade. Ville inte låta dig vinna.

 Trots att du egentligen skulle förlora om jag lät dig få som du ville så skulle du på något sätt vinna över mig. Den som senare skulle få lida för att du minsann satt ensam och övergiven på självaste julafton, det skulle vara jag. Kan riktigt höra både dina och personalens ord...
Nä, tack. Jag gör så gott jag kan. Jag tänker inte ta den skiten.

 Från att ha varit inställd på att skicka någon av dina barnbarn att hämta dig fick jag morska upp mig och själv följa med. Den situationen ville jag inte lägga på deras axlar att reda upp.
Du var bitter och sur när vi kom men jag låtsades som ingenting och du följde med. Utan allt för mycket knot.

 Vi hade en lugn och skön eftermiddag hemma hos oss och när vi skjutsade hem dig igen var du glad och tacksam för att du hade följt med. "Det är ju inte kul att sitta på hemmet när det är jul..."
Jaja, svälj och håll med, det är ju trots allt jul...
Häromdagen var det dags igen. Du ringde och grät. Först till mig och sedan till en av mina döttrar. Det är så hemskt att höra dem berätta vad du sagt. Trots att jag väntar mig det så blir jag förbannad när jag får rätt.

 Ingen ska behöva höra detta från sin mormor. Ingen. Jag har bett dig tidigare - många gånger - och när jag tog upp det nu igen så blev även den reaktionen den väntade.
"Jag ska sluta säga nåt alls. Jag har alltid fått hålla tyst, det är lika bra jag fortsätter tiga. Det är ändå ingen som tror mig."

Jag hörde hur min röst ändrades och blev både hårdare och högre, jag kunde inte stå emot. Kalla mig vad du vill men mina barns väl och ve är det viktigaste för mig, jag skyddar dem med näbbar och klor.

Det är inte troligt att jag fick dig att förstå skillnaden mellan att du säger vad du tycker och tänker, berättar hur du mår och liknande och att du häver ur dig dina önskningar om att du inte vill leva längre, till mina barn, men jag gjorde ett tappert försök. Igen

Känns som att hela min kropp består av öppna sår ikväll. Jag som brukar hålla mig kall och inte tänka så mycket när jag träffar dig. För att orka. För att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag klarar inte av att se dig som du är. Inte utan et...t skyddande filter av förträngning och känslobortstötande.

Idag var jag sårbar redan innan jag kom hem till dig. Hem... känns fortfarande konstigt att det är där du bor. Det är ditt hem. Utan att du egentligen fick välja. Du bor där. Med ditt liv som det nu är.

Idag rasade murarna och jag var tvungen att öppna ögonen. Så här tragiskt är det. Min mamma sitter av sin tid. Väntar. Du är ensam fast du har människor runt omkring. Boende, personal, vänner. Vi, din familj. Ändå ensam.

Jag lider med dig och jag är rädd. Livrädd för att hamna där. Utan livslust. Bara väntan på slutet. Min dödsrädsla handlar om att inte få vara med längre. Inte vara en del av världen. Glömmas bort. Ännu större är skräcken för att bli fast i ett vakuum liknande ditt.

När jag tittar på fotot jag hittade på mig själv så får jag tårar i ögonen. Den blicken skulle jag ge nästan vad som helst för att ha just nu. Förväntansfull och glad. Full av tillförsikt.

 

 

Nu är det verkligen inte lätt att hålla irritationen borta. Det finns inte något positivt hos dig. Du ältar samma sak. Om och om igen. Mer än vanligt.
Jag frågar både mig själv och min familj;. Visst har det blivit värre?

Du glömmer mer. Du gnäller mer. Du hittar på mer. Fabulerar. Fint ord. Inte fina känslor som medföljer. Inte alls.

Tänk om du hade haft den förmågan när jag varit mindre. Om jag fått höra en saga som liten. Vad härligt det skulle varit att ha som minne. En liten jag uppkrupen hos mamma, lyssnandes på en berättelse. Tror inte jag gjort det en enda gång.

Mina läsminnen är från när jag själv började läsa. Farfar lärde mig när jag var fyra. Han var den som gav mig tid och såg vad jag behövde. Han öppnade en helt ny värld för mig. Ordens och språkets.

Om jag skulle tro på allt det du berättar för mig femtielva gånger varje gång vi pratar, så skulle du haft maginfluensa minst 10 gånger det senaste året. Samtidigt som förkylningarna med 41,5º i temp. Det hade du inte klarat, mamma. Du är så tunn, så tunn. Det finns inget att ta av.

Visst vet jag att du är dålig och trött. Det är ingen nyhet för mig.
Jag vet att du inte kan sova och att du gråter mycket. Jag vet.
Jag kan bara inte göra något åt det.

Du ringer och rapar ur dig allt detta. Flera gånger i veckan. Ibland flera gånger varje dag. Jag försöker vända det, försöker få dig att berätta om de saker du faktiskt är med om. Det positiva. Det blir allt svårare.

Jag känner hur jag kommer närmare och närmare uppgivenhetens rand. Där borta vid horisonten väntar den. Irritationen. Ilskan.

Du glömmer att jag hälsat på dig. Du glömmer att jag pratat med personalen. Du ringer och talar om att jag måste ta med pengar till dig. Till slut brast det lite grann.

"Ja, jag vet det. Jag var hos dig igår. Du fick pengar då. Jag tar med nästa gång också. Jag sa det till personalen när du stod bredvid."

Precis så där som jag vet att jag inte ska. För vad hjälper det? Inte dig och absolut inte mig, heller.

Det gör så ont i mig idag. Håller på att titta igenom saker som ska rensas och hittar mer och mer som jag inte kan göra mig av med.

Som detta. Ett lakan med dina och pappas initialer. Tårarna rinner när jag tänker på hur du suttit och sytt... detta. Vilka tankar och förhoppningar hade du när du la stygn till stygn? Vad fanns för drömmar om framtiden? Er framtid tillsammans.
Tror inte att det blev riktigt så.
Tyvärr.
Nu har du bara en dröm. En önskan.
Faaaaan, rent ut sagt.

 

Störningar i din redan förvirrade tillvaro

Det blev ingen påhälsning hos dig i helgen, känns alltid lite tungt när jag inte gjort som jag tänkt. Innan helgen kommer känns den så lång, det är mycket som kommer att hinnas med, minsann, planerna är många.
Rätt vad det är så är det söndag kväll. Som nu. Den försvann fort som vanligt, helgen. Utan besök hos dig, tyvärr.

Känner mig lite extra ledsen över det nu. Vi pratades vid igår och du var ...ledsen. Du grät när vi la på.

Vissa gånger är det så. Du är extra trött och har ont. Det vet jag. Inte mycket jag kan göra åt. Bara försöka lyssna och trösta. Det är inte alltid så "bara", det är svårt ibland.

Den femhundrasjuttielfte gången man hör det (och de påföljande...). Då är det lätt att låta tankarna flyga iväg och bara humma. Vända bort huvudet från telefonens mikrofon och sucka.

Nu är det en ny orsak till att du är ledsen och trött. En nykomling på avdelningen där du bor. En man som är arg och skäller på allt och alla (enligt vad du säger) och speciellt på dig. Han är och rycker i din dörr ständigt och jämt. Även på nätterna.

Du är rädd och osäker. Och trött. Du får ju inte sova ifred. Dörren måste vara låst så han inte kommer in, även på dagen.
Jag försöker sätta mig in i din situation och känna efter hur det skulle behöva vara att ha det så. Hela tiden vara på helspänn, inte kunna känna ro i sitt eget hem.

Jag blir både ledsen, arg och orolig. Den här stackars mannen måste ju också få vara någonstans, ha ett hem och få vård. Frågan är om det är på rätt ställe han är nu? När flera andra blir oroliga och störda?
Vad ska/kan jag som anhörig kräva när det gäller mammas boende? Vem pratar jag med? Och vad hjälper det?

Blir förtvivlad när jag tillåter mig själv att tänka på att du - som verkligen behöver lugn och ro - får ha det så här. I ditt hem. Där du spenderar ditt liv.