söndag 31 augusti 2014

Någonstans någongång lättar det

Idag fyller ditt yngsta barnbarn, min lilltjej, 12 år. Du mindes inte det. Fast vi pratade igår och jag sa att vi skulle komma och hälsa på dig så du skulle få gratta henne.

Jag visste det. Vi visste det. Hon har en cool inställning till detta, hon vet att du glömmer och att du inte menar något illa. Ändå svider det. Kanske mest i mig.

Hon önskar sig pengar så det hade jag ordnat. Hon fick själv köpa ett kort att lägga dem i.
När vi kom fram så blev du glad över glasstårtan vi hade med oss. "Det hade ni inte behövt..."
Jo, mamma, det behövde vi. Det var en födelsedag som skulle firas.

Jag sa inget utan gav dig kortet så du skulle kunna skriva en hälsning på det. Såg hur du tvekade. Du visste nog inte alls varför och till vem det var meningen att du skulle skriva. Jag fick säga det lite i förbigående och tårarna steg upp i ögonen... Du som brukade ha stenkoll.

Jag försökte att se bortom alla dina upprepningar om hur god glassen var och istället prata om annat. Bryta in med positiva saker när du började närma dig den negativa spiralen som snurrar på skivtallriken emellanåt.

En av dina medboende hade gått bort i veckan och en annan skulle flytta. Idag. Det märktes att du var ledsen över detta, lite orolig kanske. Ni brukade hälsa på hos varandra och sitta och prata i dagrummet. Jag hoppas verkligen för din skulle att det kommer någon du kan ha trevligt tillsammans med.

Ofta när jag kommer för att hälsa på dig så ser jag dig sitta och halvsova och se ledsen ut. När du inte märkt att jag kommit, då är det din vanliga vardag som visar sig. Det gör så ont i mig.
Det är min mamma som sitter där. Som har det likadant varje dag. I stort sett. Den framåtlutade kvinnan som verkar vara i en annan, urtrist, värld. Min mamma. Så ont.

Idag fick jag veta att det trots allt finns ljusa stunder. Du har tydligen börjat spela kubb, ni är ett lag som tränar. Jag såg hur hela du lös upp när du berättade. Du tycker verkligen det är roligt. Då kom tårarna igen. Jag blev så glad för din skull. Det lyfter lite tyngd från mitt hjärta.

Den där tyngden som jag måste försöka tänka bort. Tyngden av att behöva vara mamma åt sin mamma. Förtränga för att orka. Måste. Tänka bort.