Ett annan sorts tomhet

Jag hoppades att du skulle komma ihåg. Att du skulle ringa. Nu har nästan hela dagen gått och det är fortfarande tyst. Just idag skulle du väl kunnat minnas?

När jag sitter här och försöker låta bli att vara ledsen så kommer andra sådana här dagar över mig. Som idag för precis fyrtio år sedan.
Du låg på sjukhus. Vi andra skulle fira utan dig. På restaurang. Jag försökte vara stark och tänka på nåt kul.

Jag minns ölflaskorna som blev allt fler på bordet. Blåste ut ljus med tårar i ögonen och det var glass till efterrätt. Vet inte om jag fick någon present. Minns den inte i alla fall.

Lika lite som du minns att din dotter fyller år. Idag.

Det gör ont att du glömt, mamma. Så himla ont.

Kontakt sökes

Just nu bubblar det av känslor i mig och jag saknar verkligen att kunna ventilera med andra i samma situation...

Det är inte alltid av godo att vara anonym. Vet inte riktigt hur jag ska kunna nå ut "på allvar" under de här premisserna...

Funderar på att starta en sida på Facebook men har ännu inte kollat om det fungerar utan att visa information om vem som driver den. Någon som vet?