torsdag 27 september 2012

Försämring pågår

Fram och tillbaka. Upp och ner.
Mamma åker berg- och dalbana. Känslomässigt och virrighetsmässigt.

För varje dag som går blir hon svagare, får kraftigare värk, svårare att gå och med detta följer naturligtvis en viss gnällighet. Ökad sådan, vill säga.

Min mamma har varit sjuk och svag i nästa hela sitt över 70-åriga liv. Hon var mycket krasslig när hon var liten. Klen. Både fysiskt och absolut psykiskt. Allt enligt egen utsago. Martyrsnacket går i de banorna, nämligen.

Från 1976 och framåt har hon inte varit frisk en enda dag. Alltid har det varit något som krånglat. Magen, fötterna, benen, lederna, huvudet. Nerverna... Allt.

Hon och pappa levde i sin egen lilla sjuka värld. I den seglade jag omkring. Försökte. Ibland blåste det full storm och då gällde det att rida ut den. Det gick inte alltid så bra. Om man inte har fått lära sig att segla och ändå tvingas sätta på sig kaptensmössan och styra runt de värsta grunden, då går det ibland åt fanders.

Man håller på att drunkna. Ingen finns i närheten för att kasta ut livbojen. Trampa vatten. Håll näsan över ytan. Det blir bättre. Gör det? När då?

, ,

onsdag 26 september 2012

Snart ett år har gått...

3/4 i alla fall...
Jag har liksom inte orkat med. Ibland längtar jag hela da'n efter att få komma hem och skriva. Det bubblar i mig av ord som jag vill få ur mig.

Det är ju mest det. Jag vill verkligen att de ska försvinna ur mig. Ut i rymden där de kan få träffa på andra små ord och bilda starka, motståndskraftiga meningar.

Tänk om mina knapptryckningar kan fortplanta sig och se till så att jag och andra blir lugnare. Floder av bokstavskombinationer som gör gott och stillar.

Känner hur flummigt det låter. Jag vill ju bara berätta. Egentligen vill jag kunna skriva öppet, med min egen underskrift och rakt ur hjärtat. Men... jag är inte ensam. Det finns andra som kan såras eller bli stötta.

Jag får vänta. Med just det.

Nu tänker jag i alla fall försöka skriva. Regelbundet. Och rakt ur mitt hjärta, med frustrationen som sällskap för det mesta. Mamma blir bara sämre och det är mycket som behöver luftas. Både bokstavligen och bildligt.

Jag återkommer. Snarast :-)


, , ,